Generationer

Detta arv har en något komplicerad historia som sträcker sig 20 år tillbaka i tiden, till staden Angoulême i Frankrike. Där leddes heltidsmissionärerna till en man som hette Michel Menardin. Han hade kommit från Guadeloupe, ett av Frankrikes territorier, för att göra militärtjänst. Michel tog emot evangeliet och döptes och konfirmerades.

Samma år i samma stad lade missionärerna en broschyr i en brevlåda. Den väckte intresset hos en ensamstående mamma, Claudine, som hade en 19-årig dotter, Delphine. De fick båda ett vittnesbörd och döptes och konfirmerades också.

Michel och Claudine träffades i kyrkan, bestämde sig för att de var menade för varandra och gifte sig. (De är Cocos morföräldrar.) När Michels mamma Marthé kom för att vara med på bröllopet bodde hon i Angoulême, fick undervisning om kyrkan och blev sedan medlem.

Senare kallades Delphine att verka som missionär i Seattle i Washington. Medan hon var där flyttade hennes föräldrar och farmor tillbaka till Guadeloupe. Efter missionen kom Delphine för att besöka dem och medan hon var i Guadeloupe träffade hon Claude Gamiette som nyligen hade kommit tillbaka från Floridamissionen Jacksonville. Han verkade som rådgivare åt Delphines styvfar i grenspresidentskapet. De båda återvända missionärerna började träffas och gifte sig en kort tid senare. Claude och Delphine är Cocos föräldrar. Nu, fjorton år och fem barn senare, är Claude, vars släkt går tillbaka många år i kyrkan, president för Basse-Terredistriktet på Guadeloupe.

Resultatet av allt detta är att Coco är en fjärde generationens medlem i kyrkan. ”Jag har växt upp i kyrkan”, säger hon. ”Jag har fått höra om den hela mitt liv, gått i Primär och nu i Unga kvinnor, och jag har hört mina föräldrar och deras föräldrar och deras föräldrar bära sitt vittnesbörd. Jag har alltid vetat att evangeliet är sant. När jag läser i Mosiah om löftena de troende gav när Alma döpte dem är det vad jag själv har sett och känt i hela mitt liv.”

Coco minns att hennes gammelfarmor har sagt att familjen sträcker sig bortom mor och far och barn. ”Hon säger att familjen sträcker sig över generationerna, från evighet till evighet”, säger Coco. ”Det är det jag ser i min familj.”

På en annan del av ön, i huvudstaden Basse-Terre, har kyrkan blivit ett arv på två generationer för Luidgia Duflo, 13 år, och hennes syster Stella, 17 år, som blev medlemmar för två år sedan, samtidigt som deras äldre syster, yngre bröder och föräldrar. De säger att evangeliet har lärt dem att hedra sin mamma och pappa. De tycker särskilt mycket om hemaftnarna som de har i familjens lägenhet. Den är belägen över pappans lilla affär. Han säljer hushållsprodukter, socker, kryddor, godis och djurfoder. En av deras favoritplatser när de ska prata med honom är hans kontor längst bak i affären. Där är en hel vägg täckt med fotografier av kyrkans olika tempel.

”Det ger honom möjlighet att göra lite missionsarbete när folk kommer in för att prata affärer och vill veta vilka alla byggnaderna är”, säger Stella. ”Men jag tror också att de varje dag påminner honom om hans eviga löften och mål. Det gör de i alla fall för oss. Vi bör förbereda oss för att komma till templet, och han påminner oss ständigt om det.”

Familjen Duflo ser en ljus framtid framför sig. ”Kyrkan fortsätter att växa i Guadeloupe och den kommer att blomstra”, säger Stella. ”Vi måste bara göra vår del, bit för bit, dag för dag, och lita på Herren i allt och dela med oss av evangeliet när vi kan.”

Eole Montredon, 15 år, kommer till seminariet varje skolmorgon fastän hon inte är medlem i kyrkan än. ”På många sätt”, säger hon, ”känns det som om jag har varit medlem hela mitt liv eftersom jag har vuxit upp nära kyrkan och känt till evangeliet.”

Hon säger att hon tycker om att komma till seminariet eftersom ”det är bra för oss ungdomar att studera skrifterna tillsammans fastän vi måste gå upp före solen för att ta oss dit”. Seminariet börjar klockan sex så hon går upp klockan fem. ”En del av mina vänner tycker inte att jag är riktigt klok, men när jag förklarar vad vi gör tycker de att det låter bra. Dessutom känner jag den Helige Anden när jag är där. Det är en bra känsla som jag kommer ihåg hela dagen.”

En av hennes favoritberättelser i Bibeln är den om David och Goliat. Hon säger att vetskapen om att Herren hjälper små människor övervinna stora problem ger henne mod, för hon har ett problem som ibland känns lika stort som Goliat. Hennes föräldrar har separerat, och fastän hennes mamma är en aktiv medlem och skulle tycka om att se Eole bli medlem så insisterar hennes pappa på att hon ska vänta. Och för att hedra sin pappa väntar hon. Hon lever tålmodigt efter evangeliet och ber om att han ska ändra sig en dag.

”Om jag kunde ge ett budskap till ungdomarna i kyrkan”, säger Eole, ”så vore det att komma till seminariet varje skoldag och till kyrkan varje söndag, för ju mer man går dit, desto mer ser man hur bra det är och hur stark det gör en.” Fastän Eole inte får uppleva ett arv av många generationer i kyrkan — inte än —så vet hon att hon kan arbeta på att bygga ett sådant arv för kommande generationer. ”Jag vet att jag behöver börja nu”, säger hon, ”och om jag är trofast så kommer bra saker att hända.”

I en morgonseminarieklass i Abymes finns samma önskan att bygga upp styrka. Klassdeltagarna tävlar om att hitta skriftställen. De kommer ivrigt fram till tavlan för att rita bilder. Varje gång läraren ställer en fråga sträcks händer snabbt upp för att svara på frågan.

”Seminariet hjälper oss att lära känna Gud mer”, säger Travis Devarre, 14 år. ”Det hjälper oss också att göra missionsarbete nu och förbereda oss för en heltidsmission senare. Man lär sig genom att studera Guds ord, och så kommer man klarvaken till skolan med huvudet fullt av goda tankar. Man förnyas.”

Ett annat ord för att förnyas är att regenerera vilket betyder att andligt födas på nytt eller omvändas. Det kan också betyda att man återställs till ett bättre, högre eller värdigare tillstånd. Travis säger att han blir förnyad av att tjäna i prästadömet. ”Det välsignar mig och min familj för det gör att jag kan hjälpa andra, bland annat min familj. Det gör mig glad.”

”Om vi litar på vår himmelske Fader kan vi få välsignelser”, säger Leslie Amoussouga, 15 år. ”Vi vet att han alltid bereder en väg åt oss. Om vi inte tvivlar, om vi har tro och håller buden så fyller han vår själ med solsken.” Med andra ord hjälper han oss att ”regenerera”, från generation till generation.