Miraklet på Råsundavägen

Jag och min dotter på nio månader var på väg hem efter en utflykt på stan när en höggravid kvinna kom in på bussen tillsammans med den blivande pappan. I samma stund som hon stiger på bussen tänker jag att hon är väldigt lik en tjej jag pluggade med för ett par år sedan i en helt annan stad i ett helt annat sammanhang. Kan de vara släkt? tänker jag. Men det kändes för långsökt att fråga en spritt språngande främling, så jag höll mig från det. Efter ett par hållplatser börjar min dotter gnälla lite. Snart får hon ögonkontakt med den gravida kvinnans partner och han får min dotter att skratta. Jag frågar när hon är beräknad och vi börjar prata om första tiden med barn och allt de har framför sig – allt det fina och svåra som det innebär att bli förälder för första gången. Allt det där som jag precis gått igenom. Vi pratar tills jag hoppar av bussen. 

Mitt hjärta är varmt och jag känner mig tacksam och lycklig när jag kliver av bussen. Åh vad jag skulle vilja peppa och stötta varenda blivande och ny mamma där ute om jag bara kunde. 

När jag kommer hem kan jag inte släppa det där med att hon var så väldigt lik min före detta klasskompis, så jag söker reda på klasskompisens namn på Instagram och skickar iväg ett meddelande. Visst är de lika, för de är systrar! Jag får kontakt med den blivande mamman genom systern och vi fortsätter prata. Det visar sig att hon och hennes partner flyttat ifrån den adress jag och min familj precis flyttat till bara några veckor tidigare. De har flyttat iväg och vi har flyttat in. Det visar sig att de flyttat ett par hundra meter längre bort på samma gata. I och med alla dessa sammanträffanden och den speciella känslan jag fick efter att vi pratat på bussen kände jag mig manad att skriva till henne att jag gärna träffas eller hjälper till med något om det skulle behövas, trots att vi knappt kände varandra alls. Hon tackar så mycket och vi gillar varandras bilder och kommenterar och interagerar lite smått. 

Sen kommer deras lilla pojke. Och jag vill ge dem tid och utrymme, så jag skickade ett grattis men inget mer än så. Tills en tisdag när tanken kommer till mig att jag kanske skulle laga mat till den nyblivna familjen, som vi ofta gjort för nyblivna mammor i Hjälpföreningen. Först hade jag tänkt laga en vegetarisk rätt som är en favorit här hemma, men när jag skulle börja laga fick jag tanken att jag kanske skulle göra en lasagne i stället. Sagt och gjort, lasagne får det bli. Jag skickar iväg ett meddelande och frågar om jag skulle kunna få laga middag till dem. Hon blir rörd över omtanken och uttrycker att det skulle vara mycket uppskattat. 

Senare samma eftermiddag promenerar jag gatan upp och levererar den fortfarande varma lasagnen och ett handskrivet kort till en alldeles ny familj. När jag kommer in genom dörren frågar hon: ”Får jag fråga vad du har lagat?” På vilket jag svarar: ”Det blev lasagne.” Hon tittar på mig och säger: ”Vi var och handlade grejer för att kunna laga lasagne tidigare i dag, men vi har inte hittat tiden eller orken att tillaga den. Åh, det är precis det vi varit så sugna på!” Det visste inte jag, men jag är övertygad om att vår Fader i himlen, som vet allt, visste det mycket väl.