Patriark och mycket mer

Liahonas lokalredaktör har länge haft tanken att presentera de bröder som i dag tjänar som patriarker i Sveriges fyra stavar. Vi inleder med den äldste av dem, Arne Hedberg, en älskad trotjänare som verkar som patriark i Stockholms stav.

Gunnel Hedberg berättar: Arne, född 1935 i Göteborg, är en västkustson i hjärtat även om han också trivs alldeles utmärkt på Närkeslätten. Han hann aldrig få någon kontakt med sin jordiske far som dog när Arne bara var fyra år. Olika omständigheter gjorde att Arne växte upp under mycket svåra förhållanden som barn, där en vårdnadshavare utsatte honom för ständiga övergrepp – fysiskt och mentalt – under många år. Han säger själv att detta fick honom att utveckla ett speciellt förhållande till sin himmelske Fader, som han alltid upplevde fanns där och lyssnade på honom.

Arne arbetade som dekoratör och reklamman innan han anställdes som musiklärare. Det var en arbetsuppgift han tyckte mycket om och arbetade med ända tills han fick ett erbjudande 1977 att som en av de första bli anställd som lärare inom kyrkans utbildningsverksamhet KUV för södra Sverige. Det ansvaret utökades med tiden till att omfatta hela Norden inklusive Island.

Ledarskap och undervisning har alltid varit Arnes stora intressen i livet. Terez Nilsson bad Arne att kort berätta vilka ämbeten han haft under åren:

”Under min tid som ung missionär var jag grenspresident i Örebro gren och det fick jag faktiskt vara återigen när jag närmade mig pensionen. Grenspresident var jag också i Kortedala i Göteborg. 1977 kallades jag som den första stavspresidenten i Göteborgs stav. Därefter tjänade jag som regionrepresentant (områdessjuttio) för Norden. Jag var missionspresident för Sverigemissionen 1993–1996 och senare kallades jag som tempelpresident för templet i Stockholm, 2000–2003. I tolv års tid (1964–1976) var Gunnel och jag ansvariga för ungdomsprogrammen i Sverige, vilket vi också har varit lokalt i Göteborgs distrikt. Mellan dessa ämbeten har jag också haft många andra. Då jag kallades som stavspresident fanns inte kyrkans ledarskapsmaterial i någon större omfattning på svenska. Men som stavspresident och regionrepresentant ingick det att närvara vid generalkonferenserna två gånger om året. På plats i Salt Lake City ’frossade’ jag i böcker och utbildningsseminarier, så mycket jag bara hann med. Som anställd inom kyrkans utbildningsverksamhet fick jag ytterligare utbildning. Dessutom har mina olika ämbeten givit mig personliga erfarenheter med besökande generalauktoriteter som jag fått möjlighet att diskutera med och lära mig hur evangeliet kan tillämpas på lokal nivå.

Som regel skolas man inte i förväg inför de uppgifter som man får i kyrkan, inte på annat sätt än de erfarenheter man får av livet. Det kan kännas skrämmande att få nya uppgifter. När jag kallades som patriark var jag livrädd! Hur i hela världen förbereder man sig för ett sådant ämbete? President Ingemar Nyman sa att jag kunde ta den tid som jag behövde innan jag gav min första välsignelse. Skönt, tänkte jag, då tar jag några månader på mig. Jag efterträdde Sven Karlsson som avlidit och kunde läsa några av hans välsignelser. Men jag förstod snabbt att det inte fanns något att lära in eftersom varje välsignelse är unik och personlig. Orden måste komma från Herren, inte från mig. Vilken utmaning! Det var bara att be Herren om hjälp att förbereda mitt sinne. Jag bad om modet att lägga händerna på personens huvud och låta det ske som Gud ville. Så blev det. Från första välsignelsen och framåt var det uppenbart att det var mina ord men Herrens innehåll. Så hoppas jag att det ska förbli.”

Gunnel Hedberg fortsätter: Arne har varit mitt stöd under alla år som jag satt upp musikaler. Ibland har han varit projektansvarig men oftast blir han något av en allt-i-allo som skjutsar, plockar ihop och städar kapellet efter repetitioner, bygger scen, sköter ljus och inte säger nej till en biroll på scenen om det behövs. Han har en omvittnad komisk talang som han inte är rädd att bjussa på när det behövs.

Att ha en röst är nödvändigt som patriark. När Arne drabbades av en allvarlig infarkt och samtidigt blev opererad för en brusten aorta skadades hans stämband. I bästa fall kunde han viska. Man sa att det förmodligen skulle bli en bestående skada. Då han senare blev undersökt av en specialist var det nedslående beskedet forfarande att det tycktes omöjligt att ”reparera” skadan. Han fick anpassa sig till ett liv med knappt hörbar stämma. Vi bad mycket om att Arne skulle få tillbaka sin röst. En vecka efter läkarbesöket kom han upp på morgonen och sa med full styrka och klang: ”Gomorron Gunnel!” Rösten var tillbaka och detta var för både oss och hans läkare verkligen ett under! Tanken att ”den Herren kallar, dugliggör han”, blev högst påtaglig för oss.

Arne berättar: ”Redan som 17-åring växte hos mig en stark önskan att få en patriarkalisk välsignelse. Denna möjlighet fanns inte tillgänglig i Sverige förrän de första stavarna organiserades. Vid ett tillfälle på tidigt 60-tal bjöds Gunnel och jag till lunch hos missionspresident Alvin Fletcher där presidenten för kyrkan i Europa, Ezra Taft Benson, var närvarande. Under samtalet kom mina önskningar på tal och president Benson uttryckte förvåning att jag inte hade fått min patriarkaliska välsignelse. ’Kom ner till Frankfurt så kan vi ordna med det’, sa han. Och så blev det. Jag var då lärare vid en göteborgsskola och som klassföreståndare var jag ansvarig för en klassresa till Tyskland. Vi var tre lärare från skolan men behövde en vuxen till varför Gunnel kunde rycka in som extralärare. En eftermiddag var programmet ordnat så att Gunnel och jag kunde åka till Bad Vilbel där patriarken bodde och vi fick våra välsignelser. Det hängde på ett hår att vi skulle få dem eftersom vi inte hade några rekommendationer med oss. Vi visste ju ingenting om proceduren med blanketter. Men patriarken ringde till president Benson som gav klartecken. Tillfället att få våra patriarkaliska välsignelser hör till en av höjdpunkterna i våra liv. Inte minst kunde vi se hur Herren hjälpte oss att åka till Frankfurt trots att vi då inte hade pengar till en sådan resa.”

Arne Hedberg ser tillbaka på sitt liv och säger: ”Om någon tycker att kyrkouppdragen har tagit mycket tid från familjen eller från sådant jag också skulle ha velat göra, så lyssna på detta: Sedan min ungdom har jag önskat att resa, flyga och segla. Vi hade inte råd med sådant när familjen växte upp, men efter några år kunde jag konstatera att jag har fått uppleva allt det jag gärna ville göra. Och allt tack vare uppgifterna i kyrkans verksamhet!”