Robert och Lena, svenska amerikaner

Med dubbla medborgarskap och med hjärtat i både USA och Sverige berättar Lena Jarlhede Svensson om åren i USA. Hon och maken Robert Svensson bor nu i Göteborg och ser tillbaka på händelserika och lärorika år. Jesu Kristi evangelium och den återupprättade kyrkan är för Robert och Lena den röda tråd som binder samman allt till en helhet.

Roberts första USA-upplevelse skedde när han som sjuåring sommaren 1958 emigrerade till Brooklyn i New York tillsammans med sin mamma Florence och mormor Anna. Åtta år senare, när Robert var femton år, återvände familjen på nytt till Göteborg. Robert förstod svenska men talade inte språket och han tyckte att husen i Göteborg var så små. Han var ju van vid skyskraporna i New York City. Under åren i USA hade mamma Florence gift om sig och Roberts lillasyster Lisa var fem år när familjen återvände till Sverige 1966. Roberts pappa var då omgift, vilket gjorde att Robert nu även hade två systrar i Stockholm.

Det var under världsutställningen i New York 1964 som Robert för första gången kom i kontakt med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han besökte då den så kallade mormonpaviljongen där kyrkans lära presenterades bland annat genom filmen ”Människans sökande efter lycka”. 1967 knackade sedan missionärerna på dörren i Göteborg och både de och Robert tyckte att det var roligt att tala engelska tillsammans. Den 16-årige Robert undervisades och han tyckte att budskapet kändes väldigt bekant. Han fick ett vittnesbörd om evangeliet och i december samma år döptes han av Leif Mattsson. Under 1970-talet utförde Robert en heltidsmission i Englandmissionen Birmingham. Mamma Florence, som döpts redan tidigare, återgick tillsammans med mormor Anna till full aktivitet i kyrkan och de var trofasta fram till dess de lämnade detta jordeliv, då tillbaka i USA. Många äldre medlemmar minns Florence storslagna sångröst.

1980 hade Robert arbetat på Volvo i flera år och bestämde sig för att flytta till Michigan för att studera Interior Design och jobba inom den amerikanska bilindustrin. Det som var tänkt att bli tre år i Michigan blev 26 år, med avstickare till Tennessee och Trollhättan. I Trollhättan var Robert med och arbetade fram SAAB:s cabriolet i mitten av 1980-talet. Roberts yngre syster Lisa återvände också till USA 1980. Hon gifte sig med Rick Gatherum i Utah. De fick fem barn och ser nu fram emot sitt 13:e barnbarn. 

Själv kom jag in i kyrkan som 14-åring 1974 i Utby. Min första USA-upplevelse skedde sommaren 1984 då vi som familj deltog under min lillebror Mats High School Graduation i Los Angeles. Tre år senare återvände jag till Kalifornien som heltidsmissionär i Fresno-missionen. Efter missionen återvände jag till USA så ofta jag kunde, samtidigt som jag bodde och arbetade som legitimerad dietist i Göteborg. Sommaren 1993 var jag på en korttidsmission i staten New York, som en del av the Hill Cumorah Pageant.

Jag träffade Robert under ett av hans många besök i Sverige. På Roberts 50-årsdag, i juli 2001, gifte vi oss i Sverige. Därefter följde 15 år som gifta i USA innan vi i oktober 2016 återvände med pick och pack till vår gemensamma födelsestad Göteborg. Då hade vi hunnit bo i Michigan mitt i USA, i staten Washington på västkusten och i North Carolina på östkusten. Vi fick under dessa år uppleva bilindustrins uppgång och nästintill totala fall i Michigan. Ett tag levde vi med skräcken av att inte ha inkomst och tillgång till sjukvårdsförsäkring i ett land där sociala skyddsnät inte är en självklarhet. Vi välsignades därefter med nio gyllene år i staten Washington där Robert jobbade för Boeing i Everett norr om Seattle. Där var han med och tog fram 787 Dreamliner. Vi avslutade vår tid i USA med att bo i North Carolina innan vi skeppade hem allt bohag till Sverige och flög tillbaka över Atlanten tillsammans med vår gula labrador Daisy. Under alla år i USA har vi tacksamt sett Herrens hand i allt och vi skulle inte vilja vara utan en enda av alla dessa erfarenheter, roliga som svåra och prövande. De människor vi har lärt känna – och älska – ser vi som vänner för livet och evigheten.

Det vi älskar med USA är att det fortfarande är möjligheternas land, även om det ibland sker till ett högt pris. Samhällsengagemang blir en självklarhet för de flesta. Det är lätt att umgås och helt naturligt att prata med folk man inte känner. Kyrkans många olika sociala och humanitära program är helt fantastiska och väl administrerade. Vi har packat och distribuerat mat och hygienartiklar via biskopens förrådshus och sorterat högar av kläder till Deseret Industries second hand-butiker. Vi har gått kurser genom LDS Employment Center och LDS Social Family Services, genom vilka vi blev certifierade som fosterföräldrar och kunde öppna vårt hem för stora och små. Detta hade vi visserligen gjort tidigare, men nu kunde det ske mer officiellt. Via våra stavar och församlingar var vi engagerade i att lägga om tak och bygga handikapp-ramper, fixa trädgårdar, laga middagar, samla ihop hygienartiklar och servera måltider till hemlösa, för att bara nämna några av många olika projekt under årens lopp. Detta gjordes ovanpå de vanliga uppdragen som hem- och besökslärare och andra ämbeten i församlingar och stavar. Speciellt tydligt blev detta under de år vi bodde på ljuvliga Whidbey Island i staten Washington. Där kände alla alla och vi hjälptes åt i smått som stort, nästan som enligt Förenade orden.

Det var med mycket blandade känslor som vi i oktober 2016 lämnade USA bakom oss för denna gång. Vi kände nu att det var dags att pyssla om min mamma Hillevi, som visserligen varit pigg nog att besöka USA 19 gånger, men som nu i sitt 94:e levnadsår är i stort behov av omvårdnad. Vi har också andra släktingar och vänner att bry oss om i vårt fosterland.

Väl tillbaka i Sverige igen har vi försökt att fortsätta på samma sätt. Vi talar med främlingar och vi lär känna våra grannar. Vi försöker hjälpa till varhelst vi ser ett behov. ”Jättelätt!”, tycker Robert, som sällan missar ett tillfälle att starta en konversation, ofta relaterad till Jesu Kristi evangelium. Detta utmynnar inte sällan i att han hjälper till att bygga en altan, hänger en ytterdörr, byter glödlampor, klipper någons gräs, agerar chaufför eller engagerar sig i grannskapets unga som tycker att Robert alltid har något roligt, spännande och lärorikt på gång. Detta medan jag som är nio år yngre än Robert jobbar heltid i mitt gamla yrke som dietist.

Vi vet att Herren är oerhört engagerad i oss var och en. Vi vet att han lyssnar på bön och bereder en väg i förhållande till vår tro och lydnad. Oavsett var i världen vi befinner oss, så väntar alltid kärleksfulla syskon med öppna armar så att vi gemensamt kan sprida det glada budskapet och tillsammans bygga upp Sion, Guds rike på jorden.