Han vet allt

För en tid sedan anlände jag och min kamrat till Västerhaninge församling. Vi var båda nya i området. Detta skulle bli en spännande och rolig tid tillsammans. Jag, syster Gilbert, är svensk och växte som liten upp i Västerhaninge. Jag känner många av medlemmarna i Stockholm. Nu bor min familj i Sundsvall och min mamma hette Ingrid Malmqvist innan hon gifte sig med min far Yohann Gilbert, som ursprungligen kommer från Quebec i Kanada. Jag kallades först till Rysslandmissionen Sankt Petersburg, men efter min tid på MTC i Provo har jag tjänat i Sverigemissionen.

Sedan jag kom till Stockholm hade jag konstant en familj som tillhörde vår församling i mina tankar. De är mindre aktiva, men sedan långt tillbaka goda vänner till mig och min familj. Jag och min kamrat var bara tvungna att nå ut till dem. Efter en knapp vecka kom dagen då vi skulle träffas. Vi skulle komma över till dem på kvällen. Samma morgon fick min kamrat, syster Pippert, ett meddelande i sin inkorg. Det visade sig vara från en obekant kvinna som bor i hennes hemstad i Utah. Genom rykten i kyrkan hade kvinnan fått höra att min kamrat nu tjänar i Sverige, samma mission som denna kvinna en gång i tiden tjänat i som missionär. Nu, trettio år senare, var hon på jakt efter en kvinna som hon döpte under sin tid på mission. Kunde syster Pippert möjligtvis känna till denna kvinna? Min kamrat berättade för mig att hon inte visste vem detta var och hon frågade mig, men namnet lät inte bekant. Under dagens lopp kunde min kamrat inte släppa tanken på denna kvinna. Vem var det? Var bodde hon nu? Hur skulle vi hitta henne? 

På eftermiddagen träffade vi missionspresidenten på ett kafé där vi fick möjligheten att berätta om meddelandet från kvinnan. Vi frågade om det fanns något sätt för oss att få åtkomst till denna kvinnas information? Men processen skulle vara svår och komplicerad. Inte heller visste vi hur vi skulle få tillgång till kyrkans dopregister från så många år tillbaka. Hur skulle vi hitta henne?

Sedan kom kvällen och vi var tillsammans med familjen jag kände sedan tidigare. De erbjöd oss att stanna på middag vilket passade bra då vännen vi skulle träffa senare blivit sjuk. Vi samtalade, och efter en stund frågade mamman om det inte var dags för oss att åka hem snart? Vi blev lite förvånade över frågan, men hon började öppna sig och berättade att hon kom ihåg att missionärerna alltid hade en tid att passa när hon blev undervisad som ung vuxen. 

Senare under kvällen, när vi var på väg hem på våra cyklar, uttryckte jag hur mycket jag älskade denna familj och jag nämnde namnet på mamman i familjen. Min kamrat tittade undrande på mig och upprepade mammans namn som om det var en fråga. Jag nickade. När vi kom hem tog min kamrat upp sin mobiltelefon. På sin mobilskärm hade hon en bild som kvinnan från Utah hade skickat till henne tidigare den morgonen. Det var en bild på henne själv som missionär tillsammans med hennes kamrat och kvinnan de hade döpt. Plötsligt tittade min kamrat på mig. ”Ser det där inte ut som din kompis som vi var hemma hos i kväll?” Hon räckte mig sin mobiltelefon. Jag kunde inte tro mina ögon! Där satt de på en soffa: Kvinnan som skrivit till oss samma morgon, hennes kamrat och personen de hade döpt – min kompis mamma. Det var hon! Jag hade inte känt igen namnet på grund av den amerikanska brytningen, men nu föll alla pusselbitarna på plats. Jag och min kamrat kände båda hur anden starkt närvarade i våra hjärtan. 

Det är otroligt att se hur Gud genom små och enkla medel uträttar mycket stort. Gud känner alla sina barn. Han vet allt. Allting sker i sin ordning, i sin egen tid. Det är tydligt att Gud är den som står vid rodret. Han styr. Han vet. Han känner. Han inspirerar genom sin Ande och han vet hur pusslet ska se ut när det är klart. Han ser hela bilden. En bit i taget tills det är klart.