Andens hjälp i arbetet

Som många andra har jag klart och tydligt erfarit Guds hjälp med tal, lektioner och andra budskap i mitt tjänande i kyrkan. Han har hjälpt mig i mina förberedelser med saker som att känna ett lugn i förberedelserna, att strukturera det som ska sägas, att minnas saker jag upplevt och att knyta ihop det hela genom insikter om evangeliesanningar. Jag har flera gånger upplevt Guds nåd i att hjälpen blivit än tydligare om jag på grund av andra åtaganden inte haft mycket tid till förberedelse. Därtill har sanningens Ande gjort att både jag och personer som lyssnat blivit uppbyggda och glatts tillsammans (L&F 50:21-22).

Under hösten 2022 gav Gud hjälp vid två tillfällen som inte alls var knutna till kyrkan.

Där jag bor har en närstående till mig en väninna som för en tid sedan förlorade ett vuxet barn. På det som skulle ha varit barnets födelsedag ville väninnan ordna en musikstund där psykisk ohälsa och suicid uppmärksammades. Vid en promenad med min närstående framkom att lokal och musiker gått att få fram, men att det varit svårt att finna en föreläsare från de organisationer som arbetar med sådana här frågor. Min närstående kände sig inspirerad att föreslå mig, så en kväll en tid senare stod jag i kyrkorummet i Svenska kyrkans lokaler inför personer som berörts av andra människors suicid. Jag hade aldrig varit i en sådan här situation tidigare, men jag hade förberett mig på samma sätt som inför ett tal eller en lektion i kyrkan. Jag hade fått Guds hjälp med dispositionen och jag hade kunnat använda mig av erfarenheter både ur tidigare yrkesliv och ur privatlivet. Jag hade fått en tydlig bild av vad som var viktigast att förmedla. Till min förvåning fann jag kraft i tanken på de många generationer av finska präster som gått före mig i min släkt.

Musikstunden blev bra. Det kändes precis som att verka i kyrkan. Jag kunde under framförandet se att budskapet gick fram, att bördor åtminstone i stunden blev lättare och att vi kunde sörja tillsammans. Jag minns särskilt en äldre dam som kom fram efteråt för att prata om sitt vuxna barn, som efter år av psykossjukdom en dag dött i suicid. Hon fick tröst den här kvällen, då en sörjande velat göra något för andra som sörjer.

Två månader senare stod jag i arbetet framför en grupp sjukvårdsmänniskor som dagen efter skulle resa tillbaka till sitt hemland, ett land i krig, för att där fortsätta sitt arbete att vårda skadade. En del skulle direkt till fronten. Här hade det inte funnits någon egentlig förberedelsetid, då instruktionen att träffa dem kommit sent och det varit oklart vad vi egentligen förväntades göra. Våra två timmar skulle snart vara över. Det hade fokuserats på sådant jag inte är skolad i, så jag hade suttit tyst och lyssnat. Jag hade emellertid redan i början känt en önskan att säga något på slutet, att på något sätt kunna ge något till de närvarande. Jag hade bett om hjälp både inför besöket och upprepat under vårt möte. Jag hade fått kämpa med mina tankar och känslor. Vad säger man till någon som fått permission från ett krig i en vecka och nu ska tillbaka till det? Skulle någon av dem jag satt framför dö om några dagar? Jag ville ge något som faktiskt var till hjälp och ville inte uppfattas som dem som nämns i Jakobs brev 2:15-16: “Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: ‘Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta’, men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?”

Jag hade flera gånger tyst sagt till Gud att de närvarande inte vore hjälpta av att jag satt framför dem och grät och han hade hjälpt mig ta kontroll över mina känslor.

Tidigt under mötet hade jag fått tanken att det vi hade gemensamt kom genom mitt finska arv och mina far- och morföräldrars erfarenheter av krig. Sedan hade jag fått fler tankar under mötets gång. De sista kom medan jag pratade. Genom Gud kunde jag sätta ord på att allt jag kunde ge dem var ord, jag kunde förmedla hopp, jag kunde dela en insikt jag fått under mötet och jag tror att individer i rummet verkligen kände sig sedda. Bördor lättades. Där och då var de inte ensamma.

Vid båda tillfällena hösten 2022 fick jag återkoppling efteråt där det framgick att man trodde att jag yrkesmässigt sysslade dels med att föreläsa efter suicid, dels med behandling av svåra trauman. Det gör jag inte. De insikter jag delade kom från Gud. Han gör inte skillnad på människor. När vi gör vårt bästa för att lyfta andra och att vara snara till kärlek, ger han oss det som behövs.