Prästkragarna

Jag har länge tyckt mycket om att promenera, såväl i skog och parker som i villaområden. En av dessa många promenader gav mig ett minne som jag länge bevarat i mitt hjärta med stor glädje.

För ungefär tjugo år sedan bodde jag nära ett villaområde där jag gärna promenerade. Under den här tiden kämpade jag en hel del med ångest och depression. Dagen för den promenad jag ska berätta om var jag nedstämd på grund av en slitsam relation till en familjemedlem. Jag kände mig tung och mörk i hjärtat. Ångesten gnydde och vred sig i bröstet, men jag uppskattade solens värme och en mild vindpust på kinden.

Efter några minuters promenad hände något märkligt. Plötsligt, utan förvarning, blev jag kraftfullt medveten om ett stånd av vilda prästkragar på en gräsplätt intill trottoaren. Jag stannade upp och betraktade dem. Deras närvaro var så stark i mitt sinne att i den stunden fanns bara jag och prästkragarna i hela världen. Som om ett filter lagts över verkligheten kunde jag, samtidigt som jag var medveten om att jag hade några högst vanliga prästkragar framför mig, med min inre syn uppleva hur de strålade och glänste med en förunderlig skönhet, hur de lyste av den härlighet och prakt de fått av Skaparen. Världen var stilla omkring mig i detta ögonblick.

Medan jag stod där, förtrollad av denna uppenbarelse, blev jag också medveten om sång. Mina öron hörde ingenting alls, men min ande erhöll en mycket tydlig förnimmelse av att dessa prästkragar sjöng av glädje och gudsdyrkan. De sjöng en sång till Herren och lovprisade honom, vittnade om hans allsmäktighet, storhet, godhet och kärlek.

Efter en liten stund klingade förnimmelsen bort och jag fortsatte min promenad, men jag gick inte längre i mörker, utan i djup vördnad och tacksamhet över vad jag fått uppleva. Sedan den dagen har prästkragar haft en särskild plats i mitt hjärta, som en påminnelse om Herrens godhet och att allt bär vittne om honom.