Budskap från första presidentskapet
Var ett
Världens Frälsare, Jesus Kristus, sade om dem som skulle tillhöra hans kyrka: ”Varen ett, ty om I icke ären ett, ären I icke mina.” (L&F 38:27) Och vid skapelsen av mannen och kvinnan, gavs inte enighet inom äktenskapet som en förhoppning, utan som en befallning! ”Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” (1 Mos 2:24) Vår himmelske Fader vill att våra hjärtan ska vara förenade. Denna enighet i kärlek är inte bara ett ideal. Det är en nödvändighet.
Kravet att vi ska vara ett gäller inte bara detta liv. Det är utan ände. Den första vigseln förrättades av Gud i lustgården då Adam och Eva var odödliga. Från begynnelsen nedlade han en längtan i mannen och kvinnan efter att vara förenade som man och hustru för alltid för att leva i en familj i en fullkomlig, rättfärdig förening. Han nedlade i sina barn en längtan efter att leva i fred med alla omkring sig.
Men i och med fallet framstod det klart att ett liv i enighet inte skulle bli lätt. Tragedin var snart framme. Kain dödade sin bror Abel. Adam och Evas barn var nu underkastade Satans frestelser. Med skicklighet, hat och list söker Satan nå sitt mål. Det är tvärt emot det mål som vår himmelske Fader och Frälsaren har. De vill ge oss fullkomlig endräkt och evig lycka. Satan, deras fiende och vår, har känt till frälsningsplanen sedan tillvaron före skapelsen. Han vet att bara i det eviga livet kan dessa heliga, glädjerika föreningar av familjer bestå. Satan vill skilja oss från dem vi älskar och göra oss olyckliga. Och det är han som sår frön till oenighet i människornas hjärtan i hopp om att vi ska söndras och skiljas åt.
Alla har vi upplevt både att vara förenade och åtskilda. Ibland i familjen och kanske i andra sammanhang har vi fått en glimt av livet då någon satt andras intressen före sina egna, i kärlek och med uppoffringar. Och alla vet vi något om den sorg och ensamhet som de åtskilda och ensamma känner. Vi behöver inte få omtalat för oss vilket vi ska välja. Vi vet. Men vi behöver ha hopp om att vi kan få uppleva enighet i det här livet och kvalificera oss för att åtnjuta det för evigt i den kommande världen. Och vi måste veta hur denna underbara välsignelse kommer, så att vi vet vad vi måste göra.
Vår mänskliga natur kan förändras
Världens Frälsare talade både om enighet och om hur vi kan förändra vår natur så att den blir möjlig. Han lärde detta tydligt i den bön han uppsände vid sitt sista möte med sina apostlar före sin död. Denna himmelskt vackra bön finns nedtecknad i Johannesevangeliet. Han skulle precis stå ansikte mot ansikte med det fruktansvärda offret för oss alla som skulle göra det eviga livet möjligt. Han skulle lämna apostlarna som han hade ordinerat, som han älskade och till vilka han skulle ge nycklarna till att leda hans kyrka. Så han bad till sin Fader, den fullkomlige sonen till den fullkomlige föräldern. Vi ser i hans ord sättet på vilket familjen ska bli ett, liksom alla barn till vår himmelske Fader vilka följer Frälsaren och hans tjänare:
”Liksom du har sänt mig till världen, så har jag sänt dem till världen.
Och jag helgar mig för dem, för att de skall vara helgade i sanningen.
Men inte bara för dem ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.
Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig.” (Joh 17:18–21)
Med dessa få ord klargjorde Jesus Kristus hur hans evangelium kan få hjärtan att bli ett. De som trodde på den sanning han undervisade om kunde ta emot förordningarna och förbunden som erbjöds av hans bemyndigade tjänare. Om de sedan följde dessa förordningar och förbund, skulle deras natur förändras. Frälsarens försoning gör det möjligt för oss att bli helgade på detta sätt. Vi kan då leva i endräkt, så som vi måste för att ha frid i det här livet och kunna bo hos Fadern och hans Son i evighet.
Uppgiften som apostlarna och profeterna hade på den tiden, och som de har i dag, är att föra Adam och Evas barn fram till enheten i tron på Jesus Kristus. Yttersta syftet med det de förkunnade, och med det vi förkunnar, är att ena familjerna: män, hustrur, barn, barnbarn, förfäder och slutligen alla i Adam och Evas familj som väljer enighetens väg.
Ni vet att Frälsaren bad: ”Och jag helgar mig för dem”, syftande på apostlarna, ”för att de skall vara helgade i sanningen.” (Joh 17:19) Den Helige Anden är en helgare. Vi kan ha honom som vår följeslagare tack vare att Herren återställde melkisedekska prästadömet genom profeten Joseph Smith. Nycklarna till detta prästadöme finns på jorden i dag. Genom dess makt kan vi sluta förbund som gör att vi kan ha den Helige Anden beständigt.
Där människor har den Anden hos sig, kan vi vänta oss harmoni. Anden lägger vittnesbördet om sanningen i våra hjärtan, vilket förenar dem som ger detta vittnesbörd. Guds ande förorsakar aldrig stridigheter. (Se 3 Ne 11:29.) Den framkallar aldrig känslor av åtskillnad mellan människor vilka leder till stridigheter1. Att ge akt på den Helige Anden leder till personlig frid och en känsla av samhörighet med andra. Den förenar själar. En enad familj, en enad kyrka och en värld i fred är beroende av förenade själar.
Den Helige Andens sällskap
Till och med ett barn kan förstå vad man behöver göra för att ha den Helige Anden som sin följeslagare. Sakramentsbönen talar om det för oss. Vi hör den varje vecka då vi är närvarande vid sakramentsmötet. Under denna heliga stund förnyar vi de förbund vi slöt vid dopet. Och Herren påminner oss om löftet vi fick då vi konfirmerades som medlemmar i kyrkan — löftet att vi kan erhålla den Helige Anden. Här är orden i sakramentsbönen: ”De äro villiga att påtaga sig din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud han givit dem, så att de alltid må hava hans Ande hos sig.” (L&F 20:77)
Vi kan ha hans Ande hos oss genom att hålla detta förbund. För det första lovar vi att ta på oss hans namn. Det betyder att vi måste se oss själva som hans. Vi sätter honom främst i vårt liv. Vi vill det som han vill i stället för det vi vill eller det världen lär oss att vilja. Så länge som vi älskar det som tillhör världen högst, kommer det inte att finnas någon frid inom oss. Att ha som ideal i familjen eller nationen att få det bekvämt materiellt sett, kommer till slut att orsaka söndring2. Idealet att göra för varandra det som Herren vill att vi ska göra, vilket blir en naturlig följd av att ta på sig hans namn, kan föra oss till en andlig nivå som ger en smak av himmelen på jorden.
För det andra lovar vi att alltid minnas honom. Vi gör det varje gång vi ber i hans namn. Särskilt då vi ber om hans förlåtelse, vilket vi ofta måste göra, minns vi honom. I den stunden minns vi hans offer som gör omvändelse och förlåtelse möjligt. Då vi bönfaller, minns vi honom som vår förespråkare hos Fadern. Då känslor av förlåtelse och frid kommer, minns vi hans tålmodighet och hans oändliga kärlek. Denna åminnelse fyller våra hjärtan med kärlek.
Vi håller också vårt löfte att minnas honom då vi som familj ber tillsammans och då vi läser skrifterna. Under familjebönen runt frukostbordet kan ett barn be för att ett annat ska välsignas så att det går bra den dagen på ett prov eller i något annat sammanhang. När välsignelserna infinner sig, kommer det barn som välsignas att minnas kärleken den morgonen och godheten hos Förespråkaren i vars namn bönen uppsändes. Hjärtan kommer att förenas i kärlek.
Vi håller vårt förbund att minnas honom varje gång vi samlar familjen för att läsa i skrifterna. Dessa vittnar om Herren Jesus Kristus, för detta är budskapet och har alltid varit budskapet från profeterna. Även om barnen inte minns orden, minns de den verklige Författaren, som är Jesus Kristus.
För det tredje lovar vi, då vi tar sakramentet, att hålla hans bud, alla buden. President J Reuben Clark Jr varnade oss, då han i ett generalkonferenstal vädjade om enighet, — vilket han gjorde många gånger — för att vara selektiva i det vi lyder. Han uttryckte det så här: ”Herren har inte gett oss någonting som är värdelöst eller onödigt. Han har fyllt skrifterna med det som vi ska göra för att kunna få frälsning.”
President Clark fortsatte: ”När vi tar sakramentet sluter vi förbund att lyda och hålla hans bud. Det finns inga undantag. Det föreligger inga distinktioner, inga åtskillnader”3. President Clark lärde att precis som vi omvänder oss från alla synder, inte bara en enda synd, lovar vi att hålla alla buden. Även om detta låter strängt är det okomplicerat. Vi helt enkelt underordnar oss Frälsarens myndighet och lovar att lyda allt han befaller. (Se Mosiah 3:19.) Det är vår handling att underordna oss Jesu Kristi myndighet som gör det möjligt för oss att förenas som familjer, som kyrka och som barn till vår himmelske Fader.
Herren ger denna myndighet genom sin profet till ödmjuka tjänare. Denna tro förvandlar vår kallelse som hemlärare eller besökslärare till ett uppdrag från Herren. Vi går ut i hans tjänst, på hans befallning. En vanlig man och en tonårig juniorkamrat besöker hemmen, inställda på att himmelens krafter ska hjälpa dem se till att familjerna är eniga och att det inte finns någon illvilja, ej heller osanning, förtal eller trätor. (Se L&F 20:54.) Denna tro på att Herren kallar tjänare hjälper oss blunda för deras begränsningar då de tillrättavisar oss, vilket de kommer att göra. Vi ser deras goda avsikter tydligare än deras mänskliga begränsningar. Vi blir mindre benägna att känna oss förorättade och mer benägna att känna tacksamhet mot Mästaren som kallat dem.
Hinder för enighet
Det finns vissa bud som, då man bryter dem, förstör enigheten. Några har att göra med vad vi säger och några med hur vi reagerar på vad andra säger. Vi får inte tala illa om någon. Vi måste se det goda hos varandra och tala väl om varandra närhelst vi kan4.
Samtidigt måste vi stå emot dem som talar föraktfullt om heliga ting, för den säkra följden av denna synd är att man sårar Anden och därmed skapar stridigheter och förvirring. President Spencer W Kimball (1895–1985) visade hur man kan säga ifrån utan att ta strid då han låg på en sjukhussäng och vädjade till en skötare som, i frustration, missbrukade Herrens namn:
”’Snälla ni! Snälla ni! Det är min Herre vars namn ni nedsmutsar.’
Det var dödstyst en liten stund. Därefter viskade en dämpad stämma: ’Förlåt’”5. En inspirerad, kärleksfull tillrättavisning kan vara en inbjudan till enighet. Underlåtenhet att ge det när den Helige Anden manar till det, leder till oenighet.
För att vi ska kunna ha enighet finns det bud vi måste hålla som har att göra med hur vi känner. Vi måste förlåta och inte känna någon illvilja mot dem som förorättar oss. Frälsaren satte ett exempel då han hängde på korset: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.” (Luk 23:34) Vi känner inte deras hjärtan som sårar oss. Inte heller känner vi till allt som ger upphov till vår egen ilska och våra egna sårade känslor.
Aposteln Paulus lärde oss hur vi ska visa kärlek i en värld med ofullkomliga människor, däribland vi själva, då han sade: ”Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda.” (1 Kor 13:4–5)
Och han gav en allvarlig varning mot att reagera på andras fel och glömma bort sina egna då han skrev: ”Nu ser vi en gåtfull spegelbild, men då skall vi se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag endast till en del, men då skall jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd.” (1 Kor 13:12)
Sakramentsbönen kan varje vecka påminna oss om hur enighetens gåva kommer genom lydnad mot lagarna och förordningarna i Jesu Kristi evangelium. Då vi håller våra förbund att ta på oss hans namn, att alltid minnas honom och att hålla alla hans bud, får vi hans Andes sällskap. Det uppmjukar våra hjärtan och enar oss. Men det finns två varningar som måste följa med detta löfte.
För det första, den Helige Anden stannar hos oss bara om vi håller oss rena och fria från kärleken till det som hör världen till. Valet att vara oren stöter bort den Helige Anden. Anden bor endast hos dem som väljer Herren före världen. ”Varen rena” (se 3 Nephi 20:41; L&F 38:42) och ”Älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och all din makt, själ och förmåga” (L&F 59:5), är inte förslag utan bud. Och de är en förutsättning för Andens sällskap, utan vilken vi inte kan vara ett.
Den andra varningen är att se upp med högmod. En enighet som kommer till en familj eller ett folk som uppmjukats av Anden ger stor kraft. Med denna kraft följer uppmärksamhet från världen. Oavsett om denna uppmärksamhet innebär beröm eller avundsjuka, kan den göra att vi blir högmodiga. Detta sårar Anden. Det finns ett skydd mot högmod, denna säkra källa till oenighet. Det är att se de rikliga gåvor som Gud utgjuter över oss inte bara som ett tecken på hans ynnest, utan också som ett tillfälle att förenas med dem vi har omkring oss i större tjänande. Man och hustru lär sig att bli ett genom att använda sina likheter till att förstå varandra och sina olikheter till att komplettera varandra när de tjänar varandra och människor i sin närhet. På samma sätt kan vi förenas med dem som inte accepterar vår lära men som delar vår önskan att välsigna vår himmelske Faders barn.
Vi kan bli fridstiftare, värdiga att kallas saliga och Guds barn. (Se Matt 5:9.)
Gud vår Fader lever. Hans älskade Son, Jesus Kristus, är överhuvudet i denna kyrka, och han erbjuder frid åt alla, alla som vill ta emot den. Må vi alla leva värdiga denna frid.