Släkthistoriska reflektioner

På sommaren 1979 blev jag förvånad då jag fick veta att några av min mammas böcker och papper var förvarade i ett bakgårdsskjul tillhörande församlingsmedlemmar i min hemstad London i Ontario. När jag tog till vara vad jag kunde i ett flertal förmultnade kartonger upptäckte jag delvis ifyllda antavleblad över min familj, en del familjeblad och en del forskningsanteckningar. Den verkliga dyrgripen var en personlig historia på fyra sidor som var skriven av min mamma, som dog när jag var 11 år. Denna underbara handskrivna historia beskriver hennes barndom i England under 1930-talet och hennes liv under andra världskriget. Att finna dessa uppteckningar stimulerade mitt spirande intresse för släktforskning och vände mitt hjärta till mina förfäder.

Nästan två år senare, i april 1981, dog min far oväntat. Bland hans tillhörigheter upptäckte jag en ring som bar hans initialer, CMY, men jag kunde inte erinra mig att jag någonsin sett den på hans hand. Han måste ha burit denna ring som ung man medan han verkade på en av kanadensiska flottans minsvepare under kriget.

Nu, vid hans död, var jag den enda levande personen på mitt antavleblad på en sida, så jag behövde förlita mig på avlägsna släktingar för att samla mer information. En av dessa var Betty, en svägerska till min farfar, som fortfarande bodde i familjens hem i Bexleyheath, Kent i England. Jag hade alltid hoppats kunna besöka och lära mig mer om min mors familj, men som ensamstående studerande vid college hade jag inga ekonomiska medel att göra det. Nu, med den blygsamma summa som jag fick i arv efter min fars bortgång kunde jag finansiera en resa över havet för att göra ett besök.

Dagen då jag besökte faster Betty för första gången kände jag mig nervös. Skulle hon förstå min stora önskan att lära mig mer om tidigare generationer? Jag tittade på min fars ring, som nu satt på min högra hand och som speglades i fönstret på dubbeldäckar-bussen som jag åkte i. Det skänkte mig tröst, som om hans hand vilade på mitt knä för att ge sitt stöd åt mitt ärende.

Lyckligtvis fick jag ett varmt mottagande av faster Betty och hon avslöjade många nya och användbara detaljer om min familj, inklusive det faktum att min farfars farfar hade byggt det hem som hon bodde i. Den natten sov jag till och med i min farfars sovrum. Jag träffade honom aldrig men av de foton som hon visade såg jag att det fanns en omisskännlig likhet mellan oss. Hon delade generöst med sig av dessa gamla familjefoton, brev och en familjebibel med fullständiga namn, födelsedatum och födelseorter för två generationer av mina förfäder med början på 1830-talet.

Det har gått över 25 år sedan den där regniga septembereftermiddagen i England, då jag med tveksamma steg gick från busshållplatsen mot ett osäkert mottagande i mitt fädernehem. Sedan dess har jag funnit en guldgruva av information från avlägsna släktingar om mina förfäder på båda sidor om Atlanten, vilket gjort det möjligt för mig att se till att deras tempelförrättningar blivit utförda.

Jag ska alltid minnas hur jag gick fram till ytterdörren på 32 Oaklands Road och hur jag såg min egen spegelbild i fönsterrutan. Nu vet jag att det bekanta ansikte som återspeglades till mig inte var olikt min farfars unga ansikte som välkomnade mig hem.