Jag gav inte upp

Ett år efter mitt dop år 1963 i Argentina fick jag en kallelse att verka som grenskamrer. En dag fick jag syn på några tomma familje- och antavleblad. Utan någon kunskap om ämnet började jag fylla i bladen med hjälp av min mor. Hon kom ihåg namnen på såväl sina som min fars förfäder, liksom viktiga datum i deras liv, ända till fjärde generationen. Hon mindes till och med en del människor från den femte generationen och en person i den sjätte.

Jag kände en önskan att gå vidare i min forskning och jag arbetade på att bekräfta informationen som min mor hade gett mig. När jag fick veta syftet med släktforskning började jag omedelbart skicka in namn till templet på mina avlidna nära och kära.

Trots att jag varit framgångsrik på min mors sida hade jag det svårt med min fars sida. Trots mina ansträngningar var jag i nästan 25 år oförmögen att bekräfta datumet för min farfars födelse. Det stod i hans vigselbevis att han var född i Udine i Italien, så jag skrev omkring 30 brev till denna stad och de omgivande städerna. Inget av svaren bekräftade det jag sökte.

År 1988 öppnade ett släktforskningscenter i Rosario, och jag kallades att verka som bibliotekarie. Det kändes som att beröra himlen när jag hade allt detta material inom räckhåll. Jag tillbringade timmar med att läsa och jag beställde mikrofilmade uppteckningar från många städer. I International Genealogical Index (IGI) fann jag de exakta namnen på min farfar och farfars far. Jag skrev till staden i Italien där de två männen hade fötts och bad om deras födelsebevis. Församlingsprästen skickade dem till mig, men uppteckningarna bevisade att dessa män inte var släkt med mig.

Jag skrev igen. Denna gång frågade jag om prästen hade någon information om min farfar. Han hänvisade mig till rådhuset, så jag skrev ett brev dit. Mitt hjärta spratt till av glädje när jag fick ett papper med namn och viktiga datum om mina förfäder på pappas sida, och många andra familjemedlemmar. Det stod också att min farfars namn hade ändrats efter hans ankomst till Argentina, vilket förklarade varför det var så svårt att finna information om honom.

Jag skrev till staden igen och bad dem skicka mig det papper som föregick det som de redan hade skickat. De gjorde det, och det innehöll namnen på ytterligare 27 personer. Jag fick tempelförrättningarna utförda för alla dessa familjemedlemmar, tillsammans med en försäkran om att de verkligen var mina förfäder.

På grund av underbara upplevelser som dessa känner jag mig rikligt belönad för mitt släktforskningsarbete. Trots att jag ibland stött på besvikelser har jag inte gett upp. Jag kan se att min himmelske Fader verkligen har väglett mig i mitt sökande.

Jag vet att vår himmelske Fader ger alla sina barn möjlighet att ta emot templets förrättningar, antingen nu eller under tusenårsriket. Men jag vet också att våra förfäder som tar emot evangeliet i andevärlden längtar efter att vi ska utföra vårt släktforskningsarbete. Om vi gör vårt yttersta för Herren så öppnar han en väg.