Kraften i flitigt lärande

Profeten Joseph Smith lärde: ”Allt vad Gud i sin oändliga visdom har ansett rätt och riktigt att uppenbara för oss, … uppenbaras för vår ande precis som om vi inte hade någon kropp alls; och de uppenbarelser som skall frälsa vår ande skall också frälsa vår kropp”¹.

I Läran och förbunden betonar Herren vidare sitt gudomliga mönster för undervisning och lärande:

”Varför kunnen I då icke förstå och veta, att den som mottager ordet genom sanningens ande, mottager det såsom det predikas av sanningens ande.

Därför förstår den som predikar och den som mottager varandra, och båda känna sig uppbyggda och glädjas med varandra.” (L&F 50:21–22)

Äldste Richard G Scott i de tolv apostlarnas kvorum framhöll välsignelserna med att följa detta mönster genom att förklara vad det innebär att förstå och bli uppbyggd: ”Verbet förstå syftar på det man hör. Det är samma budskap för alla. Uppbyggd syftar på det som förmedlas genom den Helige Anden. Detta budskap kan skilja sig åt och skräddarsys av Anden enligt var och ens behov”².

I Andra Nephi 33:1 påminner Nephi oss om en annan aspekt av inlärning genom Anden: ”Ty när en människa talar genom den Helige Andens kraft, så bringar denna kraft det till människobarnens hjärtan.” Detta är ett underbart löfte. Ändå uppfylls det bara när vi inbjuder Frälsaren i vårt liv.

Frälsaren står vid dörren och klappar på. (Se Upp 3:20.) Den Helige Anden står vid dörren och klappar på. (Se 2 Nephi 33:1–2.) Allt vi behöver göra är att använda vår handlingsfrihet och inbjuda dem.

Under det världsomfattande ledarutbildningsmötet i februari 2007 om undervisning och inlärning gav president Boyd K Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, specifika råd om hur vi kan inbjuda sådan flitig inlärning. Jag skulle vilja sammanfatta något av det som jag lärde mig av president Packer om inlärning.

För det första lärde president Packer att flitigt lärjungeskap innebär att vi vill lära. Vi visar denna önskan när vi är läraktiga och när vi kan ta emot undervisning utan att känna oss kränkta över det. När vi tar illa upp över instruktioner och tillrättavisning så sårar vi Anden och begränsar våra möjligheter till tillväxt och utveckling.

För det andra behöver vi be — särskilt om specifika ting. Be formellt och informellt för dig själv och för läraren. Läraren kanske säger någonting som inte är helt rätt. Han eller hon kanske är svag och har svårt att uttrycka sig i ord. Men den Helige Anden är inte det och var och en av oss kan be för oss själva och för läraren: ”O, Fader, läraren känner inte till vilken börda jag för närvarande bär på. Hjälp honom eller henne att rikta sig direkt till mig i sin undervisning.” När du gör detta som elev så får du svar.

För det tredje, och detta är mycket betydelsefullt: Lyssna. President Packer uppmanar oss i synnerhet att lyssna till dem som har erfarenhet: ”Jag lärde mig tidigt att det är mycket värdefullt att lyssna på äldre människors erfarenhet … Jag minns att LeGrand Richards inte brukade gå lika fort som de andra bröderna i de tolvs kvorum, och jag brukade alltid vänta och öppna dörren för honom och gå tillbaka till byggnaden med honom. Och en dag sade en av bröderna: ’Du är så snäll som tar hand om broder Richards.’ Och jag tänkte: ’Du känner inte till mitt själviska motiv’, att när vi promenerar tillbaka så brukar jag lyssna på honom. Jag visste att han kunde minnas Wilford Woodruff, och han brukade berätta”³.

Vidare, lyssna inte bara till vad som sägs utan också till vad som inte sägs: Den Helige Andens outtalade maningar. Båda är viktiga. Förhoppningsvis är du alltid lyhörd för vad som inte sägs av läraren. Om du är det skräddarsyr den Helige Anden budskapet efter dina behov.

För det fjärde, när du lyssnar, är det viktigt att du organiserar det du lär dig. Ta vad du har hört och gör det sedan till ditt genom att skriva ner det och utvidga det. Om du verkligen vill försäkra dig om att du har tagit det till dig så finn någon som du kan lära ut det till. I allmänhet är det så att du inte har lärt dig något riktigt förrän du kan uttrycka det. Gör ansträngningen att organisera det du lär dig, det är värt det.

Förutom vad vi lär oss i klassen kan vi göra mycket för att förbereda oss för att lära redan innan vi kommer till klassrummet.

President Packer gav rådet: ”Gå upp tidigt … och begrunda sedan på morgonen när sinnet är klart. Det är då tankarna kommer”⁴. Jag vet att detta är sant. När vi går upp tidigt för att studera, be, begrunda och lyssna så kommer uppenbarelsen.

Kom också punktligt till dina möten, särskilt sakramentsmötet, ett av de mest andliga mötena i kyrkan. Var vördnadsfull när du kommer, var öppen för uppenbarelse. Kom och lyssna till preludiet. Försök inte finna någon att samtala med. Kom som en flitig elev och förbered dig för att ta emot uppenbarelse.

Vidare kan vi besluta oss för att själva ta ansvar för vår inlärning oavsett hur väl läraren eller talaren kan undervisa. För många år sedan påpekade president Spencer W Kimball (1895–1985): ”Vittnesbördsmöten är några av [kyrkans] bästa möten under hela månaden, om du har Anden. Om du är uttråkad på ett vittnesbördsmöte så beror det på dig och inte på andra. Du kan gå upp och bära ditt vittnesbörd och tycka att det är det bästa mötet under hela månaden, men om du sitter där och räknar de grammatiska misstagen och skrattar åt den som inte kan uttrycka sig särskilt väl, då blir du uttråkad … Glöm inte det! Du måste kämpa för ett vittnesbörd. Du måste fortsätta kämpa!”⁵

Detta är verkligen en kraftfull iakttagelse.

Framför allt, släpp inte taget. President Packer var mycket tydlig om detta i sin intervju. Ge inte upp. Var en ihärdig elev. Gör det mesta av de många tillfällen du har att lära.

För många år sedan talade äldste Marion D Hanks, medan han var assistent till de tolv apostlarnas kvorum, om kraften i att till fullo utnyttja våra tillfällen att lära. Äldste Hanks återgav en berättelse om Louis Agassiz, en berömd naturvetenskapsman som fick besök av en oansenlig ungmö som hävdade att hon aldrig haft chans att lära sig något. Som svar på detta bad dr Agassiz henne att fundera över de möjligheter till inlärning som hon redan hade:

”’Vad gör du?’ frågade han.

’Jag skalar potatis och hackar lök.’

Han sade: ’Var sitter ni medan ni utför dessa intressanta men enahanda sysslor?’

’På nedersta steget av kökstrappan.’

’Var har ni era fötter då?’

’På golvet av glaserat tegel.’

’Vad är glaserat tegel?’

’Jag vet inte.’

Han sade: ’Hur länge har ni suttit där?’

Hon sade: ’Femton år.’

’Här är mitt kort’, sade dr Agassiz. ’Skulle ni vilja skriva ett brev till mig rörande glaserat tegel?’”

Kvinnan tog utmaningen på allvar. Hon läste allt hon kunde finna om tegel och skickade därefter en uppsats på 36 sidor om ämnet till dr Agassiz.

Äldste Hanks fortsatte:

”Hon fick sedan ett brev från dr Agassiz: ’Detta är den bästa artikel jag någonsin sett om detta ämne. Om ni vill vara vänlig att ändra de tre ord som markerats med asterisk, ska jag låta publicera den och betala er för den.’

En kort tid senare kom ett brev med en check på 250 dollar, och längst ner på brevet stod följande fråga skriven med blyertspenna: ’Vad finns det under tegelstenarna?’ Hon hade lärt sig tidens värde och svarade med ett enda ord: ’Myror.’ Han skrev tillbaka och sade: ’Berätta för mig om myrorna.’ …

Efter omfattande läsning, mycket arbete med mikroskopet och djupa studier, satte sig ungmön ned och skrev 360 sidor till dr Agassiz om ämnet. Han publicerade boken och sände henne pengarna, och hon kunde besöka alla sina drömmars länder tack vare avkastningen av sitt arbete”⁶.

Det ligger någonting mycket grundläggande i detta, att lära flitigt och inte vara nöjd med medelmåttighet.

Vi kan bli bättre elever och när vi blir bättre elever blir vi bättre lärare. Jag vill följa Frälsarens exempel, en läromästare. Men vad gjorde honom till en läromästare? Han var först en lärjunge. Må Herren välsigna oss alla då vi följer honom och blir bättre lärjungar.