Stärk tron genom kunskap

Ni befinner er i ett skede av ert liv då det finns ett flertal alternativ till några av de mest viktiga beslut ni någonsin kommer att fatta. Dessa val är nyckeln till er framtid och er lycka.

Profeten Lehi lärde i slutet av sitt liv: ”Ty det måste vara så, att det finnes en motsats till allting.” (2 Nephi 2:11)

Han fortsätter senare: ”Därför äro människorna fria enligt köttet, och allt som är passande för dem, är givet åt dem. De äro fria att välja frihet och evigt liv genom den stora medlingen för alla människor eller att välja fångenskap och död förmedelst djävulens fångenskap och makt, ty han strävar efter att göra alla människor olyckliga, liksom han själv är.” (2 Nephi 2:27)

Vi vet att det uppstod en strid i himlen om frälsningsplanen, så det är inte förvånande att de religiösa principer som lärts ut i denna, den sista tidsutdelningen, angrips med våldsam fientlighet.

President Gordon B Hinckley (1910– 2008) gav er detta löfte: ”Nu står ni på tröskeln till vuxenlivet. Ni bekymrar er … över skola och utbildning. Ni oroar er över när ni ska gifta er. Ni oroar er över många saker. Jag ger er löftet att Gud inte kommer att överge er, om ni vandrar på hans vägar och låter er ledas av hans befallningar”¹.

Grunden till varje viktigt beslut ni fattar och varje viktigt val ni gör är ert vittnesbörd om Jesus Kristus och återställelsen av hans evangelium genom profeten Joseph Smith. Mormons bok är en nödvändig beståndsdel i detta vittnesbörd.

När jag var 15 år insåg jag betydelsen av att ha ett vittnesbörd om Mormons bok, Joseph Smith och Frälsaren och hur det påverkar våra beslut.

Min bror Joe var 20 år. Det var under Koreakrisen och bara en ung man från varje församling kunde gå ut som missionär. De andra måste vara tillgängliga för inkallelse till militärtjänst. En ung man i vår församling hade gått på mission tidigare under året. Min brors födelsedag var i september så han trodde inte att han skulle få möjlighet att gå på mission.

Vår stavspresident kallade in min bror och berättade för honom att en av församlingarna inte hade använt sin kvot och att han skulle kunna gå. På den tiden kallades missionärer när de var tjugo år och min bror hade just fyllt i sin ansökan för att studera medicin. Han var en duktig elev. Min far, som inte var aktiv i kyrkan, hade vidtagit ekonomiska förberedelser för att hjälpa honom med hans medicinska studier och blev besviken när han fick höra talas om samtalet med stavspresidenten. Min far rådde Joe att inte gå och sade att han kunde göra mer gott genom att studera medicin.

Detta var en stor sak i vår familj. Den kvällen samtalade min bror och jag om valet. Han var fem år äldre, så det var i huvudsak hans tankar. Vi kom fram till följande i vårt samtal: Om Jesus Kristus var en stor man men inte gudomlig, om Joseph Smith var en underbar lärare men inte en profet, eller om Mormons bok hade underbara råd att ge men inte var Guds ord, då hade pappa rätt, det vore bättre att börja studera medicin. Men om Jesus Kristus är gudomlig, om Joseph Smith är en profet, och om Mormons bok är Guds ord, då skulle det vara viktigare att acceptera kallelsen och förkunna evangeliet.

Den kvällen, mer än någonsin tidigare, ville jag veta svaren på dessa frågor. Jag hade alltid trott på Jesu Kristi gudomlighet. Jag trodde på Joseph Smith och Mormons bok, men jag ville ha en bekräftelse från Herren. Den kvällen, när jag bad, bar Anden vittne för min själ om Frälsaren och om att Mormons bok är sann och att Joseph Smith var en profet. Min bror fick samma vittnesbörd och fattade beslutet att gå på mission. Förresten började min bror studera medicin när han hade kommit hem från sin mission. När jag fyllde tjugo år var min far glad över att jag skulle verka som missionär.

I sökandet efter både tro och kunskap behöver vi bibehålla ödmjukhet. Jakob lärde oss:

”O, hur lömsk är icke den ondes plan! O, vilken fåfänga, vilka svagheter, vilken dårskap hava icke människor! Om de äro lärda, tro de sig vara visa, och de hörsamma ej Guds råd utan åsidosätta det och tro, att de av sig själva hava kunskap …

Att vara lärd är bra, om man hörsammar Guds råd.” (2 Nephi 9:28, 29)

En orsak till att vara ödmjuk inför kunskap är att mycket av den är underkastad förändring. Min bror Joe är som sagt läkare. Nu i 70-årsåldern har han tagit om examina inom sitt expertområde sex gånger. Han påstod skrattande för mig att frågorna som han förelades för 35 år sedan är desamma, men svaren förändrar sig hela tiden. För 35 år sedan kunde en typisk flervalsfråga på ett prov lyda: Vilket är den främsta orsaken till magsår? Svaret hade med stress att göra. Idag skulle svaret på samma fråga vara att det orsakas av en bakterie som kan leva och växa i magen. Som ni kan se har inte frågorna förändrats, men många av svaren har det. Detta gäller inom många kunskapsområden.

Detta exempel är inte avsett att minska vår hängivenhet till kunskap, kunskap är nödvändigt. Kunskap inom alla områden är viktigt. Vi är speciellt gynnade av att leva i en tidsålder då den tekniska revolutionen går framåt.

Kunskap har alltid varit viktig och idag står vi på tröskeln till ny och spännande betydande teknologi. Förvisso kan denna tekniska revolution innebära stora fördelar för kyrkan och för våra medmänniskor. Kunskap, vare sig den är ny eller gammal, är viktig.

På ett världsomfattande ledarskapsmöte sade president Hinckley:

”Ingen behöver tala om för er att vi lever i en mycket svår tid i världens historia. Normerna sjunker överallt. Ingenting tycks heligt längre …

Såvitt jag vet var det inte värre i Sodom och Gomorra. … Jag tror vår Fader måste gråta när han ser ner över sina vilsegångna söner och döttrar.”

Men typiskt nog för president Hinckleys positiva ledarskap fortsatte han med att säga:

”Vi får inte ge upp. Vi får inte bli modfällda. Vi får aldrig ge upp inför ondskans styrkor. … Om det innebär att stå ensamma, så måste vi göra det.

Men vi blir inte ensamma”².

Profeter talar inte bara till vår egen tid, de ger oss råd som välsignar oss och våra barn i framtiden och genom evigheterna.

Om vi följer profeten kan vi avvakta framtiden med stor optimism.

Att ursäkta dåliga val är inte effektivt, bara omvändelse är det. De som omvänder sig blir särskilt välsignade av försoningen. Utan försoningen utmäter den eviga principen om rättvisa ett straff. (Se Alma 42:14.) Tack vare försoningen kan barmhärtighet råda för dem som har omvänt sig, vilket gör att de kan återvända till Guds närhet. (Se Alma 42:15.)

Jag började förstå betydelsen av försoningen när min morfar var döende. Jag hade läst juridik och studerade för en kalifornisk juridikexamen när min mor ringde och sade att om jag ville träffa min morfar innan han dog var det bäst att jag kom till Utah. Min morfar var 86 år och mycket sjuk. Han var så glad över att se mig och få bära sitt vittnesbörd.

Han var orolig över tre saker:

1. Han älskade sina tio barn så mycket. De var alla goda människor. Han ville att de alla skulle vara värdiga att komma till templet.

2. Hans far var en av de unga män som hade burit medlemmar från Martins handkärrekompani över Sweetwaterfloden. Hans far hade dött när min morfar var tre år och han såg fram emot att få träffa honom och hoppades att hans far och andra familjemedlemmar skulle godkänna hans liv.

3. Slutligen, vilket var allra viktigast, berättade han för mig att han såg fram emot att få träffa Frälsaren. Han sade att Frälsaren är ”väktaren vid porten”, som det står i Andra Nephi 9:41. Han berättade för mig att han hoppades att han varit tillräckligt botfärdig för att kvalificera sig för Frälsarens barmhärtighet.

   Vi har alla syndat och det är bara genom försoningen som vi kan erhålla barmhärtighet och leva med Gud. Jag kan än i dag minnas den stora kärlek min morfar hade till Frälsaren och den uppskattning han hyste för försoningen.

   Jag vittnar personligen om Frälsarens gudomlighet och försoningens realitet, och jag hoppas att ni under bön ska beakta de betydelsefulla val som ligger framför er.