Mammas dagbok

Mamma hade bott hos mig i nästan fem år. Med kärlek och tacksamhet var jag glad över att kunna ta hand om henne på samma sätt som hon hade tagit hand om mig under så många år. Men jag saknade hennes leenden och humoristiska kommentarer. Jag längtade efter att hon på nytt skulle få erfara den glädje och entusiasm som hon en gång hade känt när hon tog med mig på bilutflykter. Det spelade egentligen ingen roll vart vi åkte. Mamma missade aldrig tillfällen att peka på blommorna, fåglarna på telefonledningarna eller barnen som lekte.

Jag saknade det umgänge vi hade haft när vi skalade potatis, bröt bönor eller läste tillsammans. Jag längtade efter att dela barndomsupplevelser med henne och återge nyheter för henne om mina syskon och hennes barnbarn. Hon hade alltid tyckt om när familjen tittade förbi, särskilt barnbarnen. Men nu hade hennes demens förändrat saker och ting. Hon var egentligen inte längre säker på vem jag var, annat än någon speciell som tog hand om henne.

Det hade varit en särskilt svår dag med min mor. Hon gav mig den vanliga tomma blicken när jag försökte samtala med henne och en misstrogen blick när jag försökte hjälpa henne. Jag var utmattad och frustrerad då jag satte mig ner i soffan för att tänka. Jag började läsa högt ur en av mammas dagböcker i förhoppningen att hon skulle roas av det och kanske minnas lite. Mina försök visade sig fåfänga men när jag fortsatte att läsa för mig själv dök minnen upp inom mig.

På dessa sidor uttryckte mamma om och om igen den glädje hon hade känt när hennes familj kunde besöka henne och den tomhet hon hade känt när de gav sig av. Hon skrev om hur svårt det hade varit för henne när min far blev sjuk, och, efter en lång kamp, hade lämnat henne att bli änka vid 59 års ålder. Hon skrev om hur hon saknade far och hur hon oroade sig över min äldre bror, som hade drabbats av samma sjukdom.

Mamma skrev om lyckliga, meningsfulla upplevelser som att hon undervisade i kyrkans klasser och var med på ensamstående vuxnas aktiviteter. Hon skrev om den tillfredsställelse hon hade upplevt över att komma till Dilkon, Arizona, för att undervisa om evangeliet en gång i veckan på navajoindianernas reservat. Detta gjorde att jag kom att tänka på hur hon alltid hade betonat betydelsen av att vara pålitlig när någon räknade med en. Ibland var hennes anteckningar kortfattade eftersom hon hade hjälpt någon. Det påminde mig om hur hon ofta tog med sig mat eller presenter till alla som hon tyckte behövde hjälp eller uppmuntran. Många gånger bar hon vittnesbörd om evangeliet i sina dagboksanteckningar.

Jag var speciellt rörd över hur hon uttryckte den sorg och oro hon hade känt när min dotter föddes med Downs syndrom och tillhörande problem. Hade hon verkligen tillbringat nästan en hel månad med att ge mat och omvårdnad åt våra andra barn då min make och jag åkte fram och tillbaka till sjukhuset medan Debra Sue genomgick öppen hjärtkirurgi och efterföljande komplikationer? Ja! Och hon hade gjort det vid 70 års ålder!

Jag mindes hur hon alltid hade funnits där för mig när jag behövde henne. Under årens lopp lärde jag mig att även om hon inte personligen kunde vara hos mig så skulle hennes trofasta brev och böner stödja mig.

Den kvällen, när jag sjöng psalmer för min mor för att hon lugnt skulle somna, upplevde jag en överväldigande känsla av kärlek för min modiga, alltid uppoffrande mor och kände en djup tacksamhet för orden i hennes dagbok som hade fört henne tillbaka till mig.