Lärdomar från Mormons bok
Fäst blicken på Herren
När min make och jag verkade i Asien-området brukade vi ofta gå uppför Wan Chai Gap, en led i närheten av vårt hem i Hongkong. Stigningen är brant och svår att ta sig uppför, särskilt under varma, fuktiga sommardagar.
En lördag märkte jag att jag inte njöt av vår promenad. Den kändes mer som ett straff än träning. Jag tittade ner i gångbanan under nästan hela vår promenad och det kändes som om jag aldrig skulle nå toppen.
Jag gjorde en intressant upptäckt den dagen. När jag tittade ner var mitt synfält begränsat till en smal gångbana. Allteftersom jag släpade mig fram såg jag samma begränsade utsikt: gångbana, gångbana, gångbana. Men när jag tittade upp såg jag en härlig utsikt framför mig. Jag såg träd med lysande gula blommor. Jag såg fåglar som flög och sjöng melodiska sånger. Jag såg hur Tai Chi-elever rytmiskt öppnade färgrika solfjädrar som en del av sin övningsrutin. Snart nådde vi fram till vårt mål, Stubbs Road, och bortom det såg jag en intensivt blå himmel och duniga vita moln.
Fäst blicken på Herren
När vi tittar ner och fokuserar oss på våra omständigheters begränsade synfält kan vi missa många av de möjligheter som Herren har i beredskap åt oss. Låter vi våra omständigheter begränsa vår sikt, eller ser vi upp till Herren, som kan vidga vår vy?
Utmaningar — till exempel dålig hälsa, förlust av en närstående, olyckor, skilsmässa eller ekonomiska motgångar — ingår i allas liv. Vi utsätts alla för oplanerade svårigheter. Att reagera positivt på dessa svårigheter är en stor utmaning.
I Vägledning för de unga lovar första presidentskapet: ”Herren gör mycket mer av ditt liv än vad du själv kan göra. Han ger dig fler möjligheter, vidgar dina vyer och stärker dig. Han ger dig den hjälp du behöver för att kunna möta dina prövningar och utmaningar”1.
Mosiahs söner förstod denna princip och fäste sin blick på Herren när de ställdes inför svåra omständigheter. I Almas bok läser vi:
”De hade lidit mycket både i kroppsligt och andligt avseende … och även själsansträngning …
De färdades många dagar i ödemarken, och de fastade ofta och bådo mycket, att Herren skulle förläna dem en del av sin Ande att gå med dem och förbliva hos dem, på det de måtte bliva medlet i Guds händer att om möjligt bibringa sina bröder, lamaniterna, kunskap om sanningen samt kunskap om huru värdelösa deras fäders traditioner voro, vilka icke voro trovärdiga.” (Alma 17:5, 9)
Hellre än att inrikta sig på sina prövningar sökte de efter sätt att bli redskap i Guds händer för att upplyfta och välsigna andra. Som svar på deras fasta och böner och deras tro och gärningar gav Herren dem den hjälp de behövde under sina svåra omständigheter.
Mod att gå framåt
Jag var 37 år när jag beseglades till min make i Salt Lake-templet. Mina år som ensamstående erbjöd många unika utmaningar. Jag hade alltid trott att jag skulle vara gift och ha barn när jag var 25 år, men jag befann mig i omständigheter som skilde sig mycket från mina planer.
Många gånger upptäckte jag hur jag tittade ner i trottoaren och inriktade mig på mig och mina omständigheter. Mitt perspektiv var begränsat. Livet tycktes hårt och orättvist. Jag blev modfälld. Jag förlorade mitt självförtroende.
Jag kommer ihåg ett betydelsefullt ögonblick när jag, liksom Mosiahs söner, riktade blicken mot Herren. Jag hade alltid varit aktiv i kyrkan och hade ”insikt om sanningen” (1 Tim 2:4; 2 Tim 3:7), men jag ville ha mer. Jag fattade beslutet att vara mer flitig i mina skriftstudier, att vara mer bedjande och att leva mer värdig Andens vägledning. Jag längtade efter att vara ett ”medel i Guds händer”, liksom Mosiahs söner.
Det krävde ”frimodighet” (Alma 17:12) att gå ut och söka efter nya möjligheter. Jag satte upp mål i mitt yrke och började studera igen för att förbättra min arbetssituation. Jag valde att flytta från en församling med ensamstående till en familjeförsamling. Jag blev engagerad, deltog i familjeutflykter och middagar och program för vuxna. Jag gick med i församlingskören. Jag blev väl bekant med biskopen. Han var en klok och omtänksam man som utfärdade kallelser till mig som var till välsignelse i mitt liv.
Genom besöksverksamhet och aktiviteter i Hjälpföreningen blev jag vän med många kvinnor och de tog ofta med mig på sina familjeaktiviteter. Men jag väntade inte på att få komma med. Jag sökte efter tillfällen att bli medbjuden. Jag ställde frivilligt upp på att passa deras barn och jag bjöd deras familjer på middag. Deras barn blev mina barn.
Jag insåg också att den bästa platsen för att älska och bli älskad är inom ens egen familj. Min bror hade tre barn och jag blev intresserad av deras liv, skolarbete och aktiviteter.
Eftersom jag bidrog växte mitt självförtroende och jag fann att livet var mer intressant och givande när jag hade blicken riktad mot Herren. På samma sätt som jag såg träd, blommor, fåglar och människor utmed vägen när jag tittade upp på Wan Chai-klyftan, hjälpte det mig att se nya möjligheter i mitt liv när jag fäste blicken på Herren.
När jag fortsätter att rikta blicken mot Herren inser jag att han utvidgar mitt begränsade, jordiska synfält till ett evigt perspektiv. Genom svar på böner har jag lärt mig att Herren känner mig, älskar mig och är medveten om mig och mina omständigheter. Denna kunskap har gett mig tron att han kommer att fortsätta hjälpa mig möta framtida prövningar och utmaningar när jag skådar upp till honom för att finna möjligheter att ”välja rättfärdighet och lycka, oavsett vilka omständigheter [jag] befinner [mig] i”.2