Kärlek till och omtanke om alla vår Faders barn

Jag tror att om alla människor visste och förstod vilka de är, och var medvetna om sitt gudomliga ursprung och om den oändliga potential som är en del av deras arvedel, skulle de känna en vänskap och samhörighet för varandra som skulle förändra deras sätt att leva och ge fred på jorden.

Vi tror på människans värdighet och gudomliga ursprung. Vår tro grundar sig på det faktum att Gud är vår Fader och att vi är hans barn och att alla människor är bröder och systrar i samma eviga familj.

Som medlemmar i hans familj levde vi hos honom innan jordens grundvalar lades och han utformade frälsningsplanen varigenom vi fick möjlighet att utvecklas och framåtskrida efter bästa förmåga.

Den Gud som vi tillber är en förhärligad varelse som besitter all makt och fullkomlighet, och han har skapat människan i sin likhet och avbild, med de egenskaper och attribut som han själv har.

Så vår tro på människans värdighet och bestämmelse är en viktig del av både vår teologi och vårt sätt att leva. Den är grunden för vår Herres undervisning om att ”det största och främsta budet” är: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd”; och att det andra stora budet är: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Se Matt. 22:37–39.)

Eftersom Gud är vår Fader har vi en naturlig önskan att älska och tjäna honom och vara värdiga medlemmar i hans familj. Vi känner en skyldighet att göra det som han vill att vi ska göra, att hålla hans bud och leva i enlighet med hans evangeliums normer — som alla är viktiga delar av sann tillbedjan.

Och eftersom alla människor är våra syskon har vi en önskan att älska, välsigna och vara vän med dem — och detta betraktar vi också som en viktig del av sann gudsdyrkan.

Alltså är det så att allt vi gör i kyrkan kretsar kring den gudomliga lag som säger att vi ska älska och tillbe Gud och tjäna vår nästa.

Så det är inte undra på att vi som kyrka och som folk har en djup och innerlig omsorg om alla vår Faders barns välfärd. Vi söker deras timliga och andliga välfärd såväl som vår egen. Vi ber för dem som vi ber för oss själva, och vi försöker leva på ett sådant sätt att de, när de ser våra goda gärningar, kan prisa vår Fader i himlen. [Se Matt. 5:16.]³

Bild

One oil on canvas painting of Peter healing the lame man. Done predominantly in shades of brown and gold. Shows a crippled beggar at right being lifted by Peter. Others look on. Scene is in front of a large building.

”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” [Joh. 14:15.]

Dessa ord sade Mästaren till sina lärjungar bara några timmar före sin död, när han hade samlat dem för att äta påskmåltiden och ge dem de sista instruktionerna innan han skulle lida för världens synder. Vid samma tillfälle och strax innan han yttrade dessa ord talade han om samma sak när han sade:

”Mina barn, ännu en kort tid är jag hos er. Ni kommer att söka efter mig, och det jag sade till judarna, det säger jag nu till er: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” [Joh. 13:33–34.] …

… Vi är inte bara vänner; vi är bröder och systrar, Guds barn, som har kommit ut ur världen för att ingå förbund, för att följa hans lagar och lyda allt som har getts oss genom inspiration. Vi är befallda att älska varandra. ”Ett nytt bud”, har Herren sagt, och ändå är det som många andra bud lika gammalt som evigheten. Det har aldrig funnits en tid då det budet inte har existerat och varit avgörande för frälsningen, och ändå är det alltid nytt. Det blir aldrig föråldrat, för det är sant.⁴

Jag anser att det är vår plikt att älska varandra, att tro på varandra, att lita på varandra. Att det är vår plikt att bortse från varandras fel och brister, och att inte förstora dem vare sig i våra egna ögon eller i världens ögon. Vi bör inte söka efter fel hos, förtala eller tala illa om varandra i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vi bör vara ärliga mot varandra och mot varje princip i vår religion och inte avundas varandra. Vi bör inte vara avundsamma mot varandra, eller arga på varandra, och det bör inte finnas en ovilja i våra hjärtan att förlåta varandras överträdelser. Det bör inte i Guds barns hjärtan finnas en ovilja att förlåta någon människa, vem det än må vara. …

Vi bör inte hysa agg mot varandra utan vara förlåtande och älska varandra som syskon. Må var och en av oss komma ihåg sina egna brister och svagheter och försöka att rätta till dem. Vi är ännu inte fullkomliga, och kan knappast förvänta oss att bli det i det här livet. Ändå kan vi, med hjälp av den Helige Anden stå förenade, hålla sams och övervinna våra synder och ofullkomligheter. Om vi gör detta och respekterar alla Herrens bud, ska vi bli ett gott inflytande i världen. Vi ska övervinna all ondska, allt motstånd mot sanningen, och göra världen till en rättfärdig plats. För evangeliet kommer att spridas och världens invånare kommer att känna det inflytande som utgår från Sions folk, och de kommer att få en större önskan att omvända sig från sina synder och ta emot sanningen.⁵

Vår Frälsare kom till världen för att lära oss att älska varandra, och eftersom han gjorde det genom att lida och dö för att vi skulle få leva, borde vi då inte uttrycka vår kärlek till våra medmänniskor genom att tjäna dem? …

Tjänande måste ges till förmån för andra. Vi måste sträcka ut en hjälpande hand till de mindre lyckligt lottade, till dem som inte har hört sanningen och som befinner sig i andligt mörker, till de behövande, de förtryckta. Är det svårt? Låt oss tänka på poeten Will L Thompsons ord. Dikten börjar så här:

Bild

A young adult woman helping an older woman in an electric cart do grocery shopping.

Vi har ett uppdrag som inbegriper hela världen — att ge frid, hopp och lycka, samt timlig och evig frälsning till alla vår Faders barn. … Med all min övertalningsförmåga uppmanar jag detta folk att fortsätta att sträcka sig ut och välsigna alla vår Faders barn överallt.⁷

När jag var en liten pojke hade vi en häst som hette Junie. Hon var ett av de intelligentaste djur jag någonsin sett. Hon verkade nästan mänsklig i sin klokhet. Jag kunde inte hålla henne inlåst i stallet, för hon lyckades alltid få upp haspen till dörren på sin spilta. Jag brukade hänga remmen till spiltans halva dörr i en ögla över dörrposten, men hon lyfte bara av den med mulen och tänderna. Sedan gick hon ut på gården.

Det fanns en vattenkran på gården som vi använde för att hämta vatten åt djuren. Junie brukade sätta på kranen med tänderna och sedan låta vattnet rinna. Min far brukade klandra mig för att jag inte kunde se till att hästen stannade kvar i stallet. Hon sprang aldrig bort, hon bara satte på vattnet och gick sedan omkring på gården eller på gräsmattorna i trädgården. Mitt i natten kunde jag höra vattnet rinna och då var jag tvungen att gå upp och stänga av det och låsa in Junie igen.

Far antydde att hästen var smartare än jag. En dag bestämde han sig för att han skulle låsa in henne så att hon inte skulle kunna ta sig ut. Han tog remmen som brukade hänga i en ögla om dörrposten och knöt den om en tvärgående stång för säkerhets skull, och sedan sade han: ‘Unga dam, nu ska vi se om du kommer ut!’ Far och jag gick därifrån och började gå tillbaka till huset, men innan vi var framme var Junie vid vår sida, och jag måste medge att jag var lite förtjust. Sedan gick hon bort och vred på vattenkranen igen.

Jag sa att nu var hon kanske smartare än oss båda. Vi kunde inte hindra Junie från att ta sig ut ur sin spilta. Men det betyder inte att hon var en dålig häst, för det var hon inte. Far hade inte för avsikt att sälja eller byta bort henne, för hon hade så många andra goda egenskaper som vägde upp den här lilla bristen.

Hästen var lika pålitlig när det gällde att dra vår vagn som hon var skicklig på att ta sig ut ur spiltan. Och det här var viktigt, för mor var legitimerad barnmorska. När hon blev kallad till en bostad någonstans i dalen, ofta mitt i natten, måste jag stiga upp, ta lyktan till stallet och sela på Junie.

Jag var bara tio eller elva år då, så hästen måste vara snäll men ändå stark nog för att ta mig och mor över hela dalen, oavsett väder. Men en sak som jag aldrig kunde förstå var varför de flesta bebisar måste födas på natten, och så många av dem på vintern.

Jag väntade ofta på mor i vagnen, och då var det trevligt att ha sällskap av snälla gamla Junie. Min erfarenhet av den här hästen var väldigt bra för mig, för tidigt i livet fick jag lära mig att älska och uppskatta henne för den hon var. Hon var en underbar häst som bara råkade ha ett par ovanor. På samma sätt är det med människor. Ingen av oss är fullkomlig, men alla försöker bli fullkomlig som vår Fader i himlen. Vi behöver uppskatta och älska människor för dem de är.

Kanske behöver du komma ihåg det när du utvärderar dina föräldrar eller lärare eller församlings- eller stavsledare eller vänner — eller syskon. Jag har alltid burit den här lärdomen med mig — att se det goda i människor även om vi försöker hjälpa dem att övervinna ett par ovanor. …

Jag lärde mig tidigt i livet att älska och inte döma andra, och alltid försöka övervinna mina egna brister.⁸

”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.

Detta är det största och främsta budet.

Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv.

På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” (Matt. 22:37–40.)

Med andra ord är det så att allt som har uppenbarats för oss gällande människans frälsning från begynnelsen till vår tid är omskrivet i, inbegripet i och en del av dessa två stora lagar. Om vi älskar Herren av hela vårt hjärta och av hela vår själ och av hela vårt förstånd, och vår nästa som oss själva kan man inte önska mer av oss. Då kommer vi att leva i samklang med all helig lag. Om vi är villiga att leva i samklang med dessa två stora bud — och det måste vi tids nog göra om vi ska vara värdiga att leva i Guds närhet — så skulle ondska, svartsjuka, avund, girighet, blodspillan och alla typer av synd utrotas från jorden. Då skulle det komma en dag av evig frid och lycka. Vilken underbar dag det skulle bli! Vi har begåvats med tillräckligt förnuft för att veta att ett sådant tillstånd är högst önskvärt och att det bland människorna skulle etablera Guds faderskap och människans fullkomliga broderskap.

… Kan vi säga att vi älskar Herren av hela vår själ? Kan vi säga att vi värnar lika mycket om vår nästas välfärd som vår egen?⁹

Låt oss älska Herren, för det är grunden till allt. Det är det första budet; och det andra budet, att älska vår nästa som oss själva, liknar det, och när vi har lyckats med det har vi uppfyllt lagen, för då kommer inget att vara ofullbordat.¹⁰

• Fundera över ”de omtänksamma små saker” som president Joseph Fielding Smith gjorde för andra (se ”Ur Joseph Fielding Smiths liv”). Vad kan vi göra för att skapa liknande mönster av vänlighet i våra liv?

• Hur kan lärdomarna i avsnitt 1 hjälpa oss att vara vänliga och kärleksfulla mot människor omkring oss?

• Vad i president Smiths undervisning i avsnitt 2 gör störst intryck på dig? Varför tror du att vi kommer att vara ”ett gott inflytande i världen” om vi följer hans råd?

• Vad har Jesus Kristus gjort för att lära oss att älska varandra? (Se avsnitt 3.) På vilka sätt kan vi följa hans exempel?

• Gå tillbaka till berättelsen om hästen Junie (se avsnitt 4). Varför tror du att det är viktigt att ”uppskatta och älska människor för dem de är”? Vad kan vi göra för att se det goda i andra även om vi försöker hjälpa dem att övervinna dåliga vanor?

• Vad betyder det för dig att hålla buden i Matteus 22:37–49? (Se exempel i avsnitt 5.) Varför lever vi ”i samklang med all helig lag” när vi håller dessa bud?

Apg. 17:28–29; Rom 8:16–17; 1 Joh. 4:18–21; Mosiah 2:17; 18:8–10; Moroni 7:45–48

Överväg att inbjuda deltagarna att läsa underrubrikerna i kapitlet och välja ett avsnitt som är betydelsefullt för dem eller deras familj. Be dem att studera president Smiths lärdomar i det avsnittet och också tillhörande frågor i slutet av kapitlet. Be dem därefter berätta vad de har lärt sig.