Joseph Fielding Smiths liv och verksamhet

Joseph Fielding Smith ”föddes som ett löftets barn”, sade äldste Bruce R. McConkie i de tolv apostlarnas kvorum. Äldste McConkie, som var president Smiths svärson, förklarade att Julina Lambson Smith ”hade tre döttrar men inga söner, så i likhet med Hanna i forna dagar ‘gav hon [Herren] ett löfte’ [1 Sam. 1:11]. Löftet var att om Herren gav henne en son ‘skulle hon göra allt i sin makt för att hjälpa honom att ära Herren och sin far’. Herren hörde hennes böner och hon höll sitt löfte till honom”.³ Den 19 juli 1876 välkomnade Julina och hennes man, Joseph F. Smith, en nyfödd son till familjen. De gav honom namnet Joseph Fielding Smith Jr efter hans far.

Joseph Fielding Smith föddes in i en familj som var rik på tro, tjänande och ledarskap. Hans farfar, Hyrum Smith, var profeten Joseph Smiths bror, och ett trofast vittne om evangeliets återställelse. Herren utsåg Hyrum till att ”vara en profet, siare och uppenbarare för [sin] kyrka”, och sade att Hyrums namn skulle bli ”med heder ihågkommet från släktled till släktled i evigheters evighet” (L&F 124:94,96). Tillsammans med sin bror Joseph beseglade Hyrum sitt vittnesbörd med sitt blod då han dödades av en pöbel den 27 juni 1844 (se L&F 135).

Bild

Joseph Fielding Smith’s parents, Joseph F. Smith and Julina Lambson Smith, standing together.

Joseph Fielding Smiths far, Joseph F. Smith, axlade ett stort ansvar ända från barnsben. Som Hyrum och Mary Fielding Smiths förstfödde, var han fem år gammal när hans far led martyrdöden och nio år gammal när han hjälpte sin mor att köra hennes vagn från Nauvoo, Illinois, till Saltsjödalen. Senare tjänade han som missionär och som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Han var rådgivare i första presidentskapet när hans son Joseph föddes. Från den 17 oktober 1901 till den 19 november 1918 verkade han som kyrkans president.

Joseph Fielding Smiths mor, Julina Lambson Smith, hörde till en av de tidiga pionjärfamiljerna i Saltsjödalen. Från nio års ålder växte hon upp i sin farbror George A. Smith, som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, och sin faster Bathsheba W. Smith. (Äldste Smith tjänade senare som förste rådgivare i första presidentskapet under president Brigham Young, och syster Smith tjänade senare som Hjälpföreningens generalpresident.) Som vuxen var Julina en hängiven hustru, mor och medlem i Hjälpföreningen. Hon var känd för sin medkänsla och skicklighet som barnmorska. Hon hjälpte ”nästan 1 000 barn till världen” och vårdade deras mödrar.⁴ Från oktober 1910 till april 1921 tjänade hon som andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap.

Joseph lärde sig att arbeta vid tidig ålder. Hans familj ägde en gård i Taylorsville i Utah, 16 kilometer hemifrån, där han och hans bröder hjälpte till med bevattning, höskörd och boskapsskötsel. Hemma skötte familjen om ett stort grönsaksland, flera fruktträd, tre långa rader av vindruvor, en flock höns, tre kor och några hästar. President Joseph F. Smith praktiserade månggifte, så familjen hade många munnar att mätta och många händer som kunde hjälpa till med arbetet. Eftersom Joseph Fielding Smith var en av de äldsta sönerna i den stora familjen, fick han vissa uppgifter som normalt sett skulle ha getts till en vuxen. Förutom dessa uppgifter såg han alltid till att sköta sitt skolarbete.

Josephs första arbete utanför hemmet och familjegården var tillsammans med sin mor. Han körde ofta häst och vagn för att hjälpa henne att sköta sitt jobb som barnmorska. I sena tonåren blev han anställd på varuhuset Zion’s Cooperative Mercantile Institution (ZCMI), där arbetsdagarna var långa och fysiskt krävande. Han erinrade sig senare: ”Jag arbetade som en arbetshäst hela dagen lång och var uttröttad när kvällen kom efter att ha burit säckar med mjöl och socker och fläsk på ryggen. Jag vägde 68 kilo, men jag klarade utan vidare av att ta upp en 100-kilossäck på ryggen.”⁵

För att balansera sina tunga arbetsuppgifter såg Joseph till att ha tid för lek. Han och hans syskon tyckte om att leka i huset och trädgården på kvällarna, och gömma sig bland vinrankorna — ”särskilt när vindruvorna var mogna”. ⁶ Han tyckte också mycket om att spela baseboll. Varje församling hade ett organiserat basebollag och han tyckte om den vänliga rivaliteten.

Även om basebollen var viktig för den unge Joseph Fielding Smith gick han ibland tidigt från matcherna på grund av ett intresse som var ännu viktigare för honom. Vid sådana tillfällen kunde man hitta honom ensam ”på höskullen eller i skuggan av ett träd i färd med att återuppta sin läsning” av Mormons bok.⁷”Så långt jag kan minnas”, sade han senare, ”ända från den tid jag lärde mig läsa, har jag haft mer nöje och större tillfredsställelse av att studera skrifterna, läsa om Herren Jesus Kristus och om profeten Joseph Smith och det verk som åstadkommits för människornas frälsning, än jag fått av något annat i hela världen.”⁸ Med stor iver läste han standardverken och kyrkans publikationer. Han bar med sig Nya Testamentet i fickformat så att han kunde läsa under lunchrasterna och medan han gick till och från sitt arbete på ZCMI. Ständigt och ihärdigt stärkte han sitt vittnesbörd om det återställda evangeliet.

Bild

Joseph Fielding Smith as a young boy reading scriptures in hayloft

Men Josephs andliga tillväxt begränsades inte till tysta personliga studier. Han deltog trofast i kyrkans möten och lektioner och tog emot prästadömets förrättningar och välsignelser. Han kände sig särskilt dragen till templet. Salt Lake-templet hade varit under byggnad i 23 år när han föddes. ”Genom hela sin ungdom iakttog Joseph med stort intresse de dagliga framstegen i konstruktionen av denna storslagna byggnad. Han hade sett de sista enorma granitblocken komma med tågvagnar från stenbrottet. … [Han] hade sett de majestätiska spirorna äntligen ta form. …[Han sade:] ‘Jag brukade undra om jag skulle leva tillräckligt länge för att få se templet färdigställt’.”⁹

Den 6 april 1893 deltog Joseph i den första invigningssessionen av Salt Lake-templet. President Wilford Woodruff, kyrkans fjärde president, presiderade vid sessionen och höll invigningsbönen. Till vänster om president Woodruff på förhöjningen satt hans andre rådgivare, president Joseph F. Smith.

När Joseph Fielding Smith var 19 år gammal fick han en patriarkalisk välsignelse. Välsignelsen som uttalades av hans farbror John Smith, som då tjänade som kyrkans patriark, bidrog till Josephs andliga tillväxt. Joseph fick veta:

”Det är din förmån att leva till hög ålder och Herrens vilja att du skall bli en mäktig man i Israel. …

Det blir din plikt att sitta i råd med dina bröder och att presidera bland folket. Det blir din plikt att resa mycket hemma och utomlands, över land och vatten, och predika evangeliet. Och jag säger till dig: Lyft upp ditt huvud, höj din röst utan fruktan eller partiskhet såsom Herrens Ande leder dig, och Herrens välsignelser skall vila över dig. Hans Ande skall vägleda ditt sinne och ge dig ord och tankar som du skall omintetgöra de ogudaktigas visdom och orättfärdigas råd med.”¹⁰

Senare samma år, efter hans 20-årsdag, fick han nya möjligheter till tjänande och andlig tillväxt. Han ordinerades till äldste i melkisedekska prästadömet och han fick sin tempelbegåvning. I slutet av hans liv, när han tjänade som president för kyrkan, sade han: ”Jag är så tacksam för att jag innehar det heliga prästadömet. Jag har i hela mitt liv strävat efter att sätta min kallelse i det prästadömet högt och hoppas att kunna hålla ut intill änden här i livet och få njuta av samvaron med de trofasta i livet efter detta.”¹¹

Medan den unge Joseph Fielding Smith hjälpte till att försörja sin familj, studerade evangeliet och förberedde sig för prästadömets välsignelser, lade en ung kvinna vid namn Louie Shurtliff märke till hans ansträngningar. Louie, vars föräldrar bodde i Ogden i Utah, kom för att bo hos familjen Smith så att hon kunde gå på University of Utah, som på den tiden låg tvärsöver gatan från familjen Smiths hem.

Till en början var Josephs och Louies förhållande inget mer än vänskap, men det växte gradvis till en uppvaktning. Eftersom paret hade ont om pengar bestod uppvaktningen mestadels i att läsa tillsammans i familjens vardagsrum, prata med varandra, gå på promenader och delta i kyrkans aktiviteter. Joseph tyckte också om att lyssna när Louie spelade piano. Ibland gick de på en föreställning på en närliggande teater. När Louies andra år på universitetet var till ända, hade deras uppvaktning blommat ut i kärlek — till den grad att Joseph cyklade de åtta milen till Ogden på ojämna grusvägar vid ett eller ett par tillfällen under skollovet för att besöka henne.¹²

Så småningom började Louie och Joseph prata om att gifta sig. Men en sak undrade de över: Skulle Joseph bli kallad att tjäna som missionär? På den tiden gick inte unga män och kvinnor som ville tjäna som missionär till sin biskop för att bli rekommenderade för ett sådant kall. Utfärdandet av missionskallelser sköttes helt och hållet av kyrkans presidentskap. En ung man visste aldrig på förhand när en missionskallelse skulle komma med posten.

Louie tog sin universitetsexamen våren 1897 och flyttade hem till föräldrarna i Ogden. Ett år senare, då ingen missionskallelse tycktes vara på väg, beslutade paret att gå vidare med bröllopsplanerna. Som Joseph senare sade: ”[Jag] övertygade henne om att byta bostad, och den 26 april 1898 begav vi oss till Salt Lake-templet och vigdes för tid och evighet av min far, president Joseph F. Smith.”¹³ När Joseph och Louie började sitt liv tillsammans bodde de i en liten lägenhet i familjen Smiths hem.

I kyrkans unga år kallades ofta gifta män att tjäna som heltidsmissionärer, så Joseph och Louie blev inte förvånade när en missionskallelse undertecknad president Lorenzo Snow kom med posten den 17 mars 1899. Men Joseph blev troligtvis lite överraskad över platsen där han skulle tjäna. Innan han fick sitt kall, hade han haft en konversation med president Franklin. D. Richards, president för de tolv apostlarnas kvorum, om möjligheten att han skulle kallas som missionär. Joseph erinrade sig senare: ”[Han] frågade mig vart jag skulle vilja åka. Jag sade att jag inte hade några preferenser, utan att jag skulle åka dit jag blev skickad. Men han sade: ‘Det finns väl någonstans dit du skulle föredra att åka.’ Jag sade: ‘I så fall skulle jag föredra att åka till Tyskland.’ Så de skickade mig till England!”¹⁴

Bild

Elder Joseph Fielding Smith as a full-time missionary, wearing a white shirt, a bow tie, and a suit.

Louie bestämde sig för att bo hos sina föräldrar medan Joseph var borta. Hon kände att det skulle hjälpa henne att stå ut med att vara åtskild från sin man. Hon skulle också arbeta i sin fars affär och tjäna pengar för att hjälpa till att finansiera Josephs mission.¹⁵

Den 12 maj 1899, dagen innan de skulle ge sig av till missionsfältet, tog Äldste Smith och andra missionärer emot instruktioner av president Joseph F. Smith och äldsterna George Teasdale och Heber J. Grant i de tolv apostlarnas kvorum. Det var all utbildning de fick innan de gav sig av som heltidsmissionärer. Under detta möte fick varje missionär ett officiellt missionärscertifikat. På äldste Smiths stod det:

”Härmed intygas att innehavaren, äldste Joseph F. Smith Jr, som i tro och gemenskap är helt i harmoni med Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, vederbörligen förordnats som missionär för kyrkan och i den egenskapen har behörighet att predika evangeliets principer och utföra dess förrättningar.

Och vi inbjuder alla människor att ge akt på hans lärdomar och råd som en Guds man som sänts för att för dem öppna dörren till livet och frälsningen — och att bistå honom i hans resor, i allt som han kan behöva.

Och vi ber Gud, den evige Fadern, att välsigna äldste Smith och alla som tar emot honom och månar om hans välbefinnande, med himlens och jordens välsignelser, för tid och all evighet, i Jesu Kristi namn, amen.

”Signerad i Salt Lake City, Utah, 12 maj 1899, å kyrkans vägnar. Lorenzo Snow, George Q. Cannon, Jos. F. Smith, första presidentskapet.”¹⁶

Följande dag samlades familjen i hemmet för att ta avsked av Joseph och en äldre bror som också han hade kallats att tjäna i England. En familjemedlem saknades dock. Josephs yngre syster Emily gömde sig eftersom hon skämdes över något hon gjort några år tidigare. När Joseph och Louie hade börjat uppvakta varandra hade Joseph ibland skickat Emily och andra yngre barn i säng tidigt för att kunna tillbringa lite tid på tu man hand med sin käresta. Emily hade i frustration över denna upplevda orättvisa, ofta bett att Herren skulle skicka iväg hennes bror som missionär. Nu när han verkligen skulle åka kände hon sig skyldig för den roll hon kunde ha spelat i hans avresa.¹⁷

Joseph och Louie visste att kallet att tjäna i England hade kommit från Herren. Joseph var ivrig att göra sin plikt och Louie var glad över att hennes man skulle tjäna som missionär, men båda tyckte det kändes svårt att behöva skiljas åt. När det var dags för äldste Smiths att åka till tågstationen ”försökte Louie att vara tapper och inte låta Joseph se henne gråta. Men det var svårt att dölja sina röda ögon. Och Joseph hade redan en sådan hemlängtan bara vid tanken på att åka hemifrån att han helst inte ville tala med någon. … Joseph hade en klump i halsen när han stannade vid ytterdörren till sitt gamla hem på First North Street och kysste var och en av sina närstående farväl: Mamma, pappa, bröder, systrar, mostrar, fastrar och sist av allt Louie. ‘Farväl min älskade Louie. Må Gud välsigna dig och beskydda dig åt mig’.”¹⁸

Från den stund som äldste Smiths tåg, som var obekvämt och fyllt av tobaksrök, lämnade stationen hängav han sig åt sin mission. Hans dagboksanteckningar och breven han skickade och tog emot avslöjade de svårigheter han ställdes inför som missionär och den tro och hängivenhet som han mötte dem med.

När hans första dag av missionärsarbete i England var till ända skrev han i sin dagbok: ”Detta har varit en mycket viktig dag i mitt korta liv. Jag åkte hemifrån för mindre än en månad sedan i avsikt att predika vår Herres evangelium. … Idag har jag varit ute och skriftat och delat ut 25 broschyrer. Det är första gången jag har försökt utföra arbete av det här slaget, och det var inte särskilt lätt för mig. … Jag bar mitt vittnesbörd för världen för första gången idag, men kommer att kunna göra det bättre. Med Herrens hjälp skall jag göra hans vilja, såsom jag kallades att göra.”¹⁹

När hans far skickade honom några dollar till förnödenheter svarade han: ”Jag skall vara mycket sparsam med de medel du sände mig. Jag spenderar ingenting om jag inte har en god anledning att göra det.” Han berättade också för sin far om sin beslutsamhet att lära sig och att undervisa om evangeliet: ”Jag är här för att predika evangeliet och jag hoppas att jag kommer att göra det väl. … Det är min önskan att utveckla mitt sinne och mina talanger medan jag här, så att jag alltid kan göra nytta i livet. … Jag vill göra det rätta i allt och inget ger mig större glädje än att lära mig något om evangeliet. Jag önskar bli förtrogen med det och få visdom.”²⁰

President Joseph F. Smith skrev följande berömmande ord i ett brev till äldste Joseph Fielding Smith: ”Jag uppskattar din ande, jag har tro på din integritet och jag finner glädje och tillfredsställelse i dig. Jag vill att du odlar visdom, gott omdöme och tålamod, såväl som den Helige Anden och Guds kärlek.”²¹ Louies far, Lewis Shurtliff uttryckte även han sitt förtroende för äldste Smith: ”Jag har alltid känt att du skulle bli en enastående missionär och få en erfarenhet som kommer att förbereda dig för den upphöjda ställning som du är ämnad att få i framtiden.”²²

I breven till Louie uttryckte Joseph alltid sin kärlek till henne. Han skickade ofta med pressade blommor i sina ”varma och tillgivna brev”.²³ Han skrev också om utmaningarna han mötte: ”Det finns många i den här nationen som vet att evangeliet som vi undervisar om är sant, men de har inte det moraliska modet att lämna världen och ta emot det.”²⁴

Louie skickade brev minst en gång i veckan. Hon skrev: ”Kom ihåg att jag finns här och älskar och ber för dig och att jag aldrig för ett enda ögonblick glömmer dig. … Att Gud må välsigna dig, min egen älskade make, är ständigt min bön.”²⁵ Louie uttryckte sig tydligt om sin hängivenhet mot sin man, och hon uttryckte lika tydligt sin hängivenhet mot Herren och hans verk. Hon påminde ständigt Joseph om att inte låta hans hemlängtan försvaga hans beslutsamhet att tjäna.

Äldste Smith behövde sådan uppmuntran, för han hittade sällan någon som ville ta emot budskapet om det återställda evangeliet. Flera år senare ”berättade han för sin son Joseph att omständigheterna var så svåra och folket så ointresserat att han nådde en punkt då han trodde att han inte kunde fortsätta. En kväll låg han vaken och tänkte på hur han skulle arbeta ihop pengar till hemresan.”²⁶ Men inspirerad av sina närståendes uppmuntran och stärkt av deras böner och sin egen önskan att tjäna övervann han sådana tankar. Han visste att Herren hade kallat honom och han visste att han måste arbeta flitigt för deras bästa som han tjänade och för sin familjs bästa. Han skrev: ”Jag stannar hellre här för alltid än kommer hem utan en hedervärd avlösning. … Jag ber att jag må ha evangeliets ande och kärlek mot mina medmänniskor så att jag kan stanna här tills jag blir med heder avlöst. Om det inte vore för de många böner som uppsänds för min skull av er där hemma och av mig själv skulle jag inte lyckas.”²⁷

Äldste Joseph Fielding Smith blev hedervärt avlöst från sin mission den 20 juni 1901. Under sina två år av trofast tjänande ”lyckades han inte omvända någon, fick inte utföra ett enda dop, men fick konfirmera en omvänd”.²⁸ Men han och hans kamrater hade sått evangeliets frön och hjälpt många människor att finna större frid och förståelse, och han hade vuxit personligen som student och lärare av evangeliet och som prästadömsledare.

Joseph anlände till Salt Lake City den 9 juli 1901. Efter att ha tillbringat några dagar tillsammans med Louies familj i Ogden återvände Joseph och Louie till sitt hem hos familjen Smith och återupptog sitt liv tillsammans. Medan de arbetade för att skapa ett hem och en familj och tjäna i kyrkan präglades deras äktenskap av tro, strävsamhet och tjänande.

Bild

Louie Shurtliff Smith, President Joseph Fielding Smith’s first wife, in a white dress with her hair pulled back.

Strax efter att Joseph återvänt hem började han leta efter jobb för att kunna försörja sin familj. Med hjälp av en släkting fick han tillfälligt arbete på Salt Lake Countys kamrerskontor. Omkring fem veckor senare tackade han ja till en tjänst på kyrkans historikers kontor. Medan han lärde sig mer om kyrkans historia, blev han också mer medveten om personer som försökte misskreditera kyrkan och dess ledare. Han arbetade outtröttligt för att ta fram information till trons försvar. Det blev början på ett tjänande som skulle bli till välsignelse för kyrkan i flera år framåt.

På våren 1902 var Louie gravid. Hon och Joseph var tacksamma för sin lilla lägenhet, men såg fram emot att få ett eget hem. Josephs fasta anställning gjorde det möjligt för dem att börja planera för det. De anlitade en byggfirma och bestämde att Joseph skulle göra en stor del av arbetet själv för att minska på kostnaderna. Deras första barn, dottern Josephine, föddes i september 1902 och de flyttade in i sitt nya hem omkring tio månader senare. 1906, efter att Louie genomlidit en svår graviditet, välkomnade de ännu en dotter till sitt hem och gav henne namnet Julina.

Joseph var alltid villig att delta i Herrens frälsningsverk och fick många tillfällen till det. 1902 kallades han att tjäna som en av presidenterna av de sjuttios 24:e kvorum, där han bland annat fick ansvaret att undervisa. (På den tiden hade kyrkan mer än 100 sjuttios kvorum. Medlemmarna i dessa kvorum var inte generalauktoriteter.) Joseph kallades också att tjäna i generalkommittén för Unga mäns gemensamma utbildningsförening och som medlem av högrådet i Salt Lakes stav. Han ordinerades till högpräst av sin bror Hyrum som var medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Under generalkonferensen i april 1906 röstades han in som assisterande kyrkohistoriker och i januari följande år kallades han till en särskild kommitté vars uppgift var ”att förbereda information till kyrkans försvar mot dess fiendes angrepp”.²⁹

När Josephs far tjänade som kyrkans president hjälpte Joseph honom ofta med korrenspondens och andra administrativa plikter, och han följde ibland med sin far på uppdrag i kyrkan. En gång reste Joseph till och med i president Smiths ställe. Han skrev: ”Jag åkte till Brigham City [i Utah] på min fars begäran för att inviga Brigham Citys andra församlings möteshus. De önskade att han skulle hålla invigningsbönen, men eftersom han led av en besvärlig förkylning skickade han mig i sitt ställe.” När stavspresidenten och en biskop mötte Joseph på tågstationen, blev de inte glada att se honom.³⁰ Stavspresidenten lär ha sagt: ”Jag skulle kunna gråta. Vi väntade oss kyrkans president och fick hit en pojke istället.” Enligt en version av historien svarade Joseph skämtsamt: ”Jag skulle också kunna gråta.”³¹

Trots att många av Josephs plikter i kyrkan tog honom hemifrån, hittade han och Louie också tid för att tjäna tillsammans och glädjas åt varandras sällskap. I en dagboksanteckning från 1 november 1907 skrev han: ”Tillsammans med Louie tillbringade jag större delen av dagen i Salt Lake-templet, en av vårt livs lyckligaste dagar och den som gjort oss mest gott.”³²

I mars 1908 lade Joseph många av sina kyrkouppgifter åt sidan, då han kände att han behövde stanna hemma hos Louie så mycket som möjligt. Hon led av en svår, obeveklig sjukdom relaterad till de tidiga stadierna i sin tredje graviditet. Trots böner, prästadömsvälsignelser, sin mans angelägna omsorg och läkares noggranna vård fortsatte hon att försämras. Hon avled den 30 mars.

I sin sorg skrev Joseph: ”Under den här månaden som har varit fylld av ständig ängslan och oro för mig, har jag gått igenom prövningar och erfarenheter av det djupaste och mest smärtsamma slag. Genom alltsammans har jag förlitat mig på Herren för styrka och tröst. Efter att ha utstått den mest olidliga smärta under tre eller fyra veckor och efter en sjukdom som varat i nästan två månader befriades min kära hustru från sitt lidande … och lämnade mig och våra älskade små barn för en bättre värld där vi tålmodigt och sorgset väntar på en återförening som skall bli så härlig.” Joseph sade att han hustru ”dog fast i tron och sann mot varje princip i evangeliet”.³³

Joseph blev snart överväldigad av uppgiften att uppfostra två små flickor i ett moderlöst hem. Hans föräldrar inbjöd den unga familjen att bo hos dem. Trots den hjälpen insåg änklingen att hans små barn behövde en kärleksfull mors omsorg.

Bild

Portrait of Ethel Smith, Joseph Fielding Smith's second wife.

Som med alla viktiga beslut, gjorde Joseph den här frågan till föremål för innerlig bön. Ethel Georgina Reynolds, som var sekreterare på kyrkans historikers kontor, blev svaret på hans böner. Joseph bjöd henne att följa med honom och hans döttrar på en utflykt till parken den 6 juli 1908. Utflykten blev lyckad och alla fyra trivdes i varandras sällskap. Tio dagar senare gick Joseph och Ethel ut tillsammans utan barnen, och strax därefter förlovade sig.

Ethel och Joseph beseglades i Salt Lake-templet den 2 november 1908. Flera år senare skrev Joseph i ett brev till Ethel: ”Du vet inte hur ofta jag har tackat Herren för att jag inte misstog mig när jag behövde en livskamrat. Du sändes till mig.”³⁴ Ethel var inte bara en kärleksfull hustru till Joseph utan blev även snart en andra mor för Josephine och Julina.

Strax före generalkonferensen i april 1910 avled president John R. Winder, förste rådgivare i första presidentskapet. Äldste John Henry Smith, som hade tjänat i de tolv apostlarnas kvorum, kallades att tjäna i första presidentskapet vilket innebar att det fanns en vakans i de tolvs kvorum. Första presidentskapet och de tolvs kvorum samlades i Salt Lake-templet för att tala om vilka män som skulle vara bäst lämpade att fylla vakansen. Efter att ha rådgjort med varandra i en timme kunde de inte ”uppnå någon enighet i saken. Slutligen drog sig president Joseph F. Smith i avskildhet tillbaka till ett rum och knäböjde i bön för att få vägledning. När han återvände frågade han med viss tveksamhet de 13 övriga bröderna om de skulle vara villiga att tänka sig hans son Joseph Fielding Smith Jr till ämbetet. Han föreslog det motvilligt, sade han, för hans son Hyrum var redan medlem av rådet och hans son David var rådgivare i presiderande biskopsrådet. Han fruktade att kyrkans medlemmar skulle sätta sig emot att ytterligare en av hans söner utsågs till generalauktoritet. Ändå kände han sig inspirerad att ta upp Josephs namn för deras övervägande. De övriga männen var genast mottagliga för förslaget och stödde president Smith i detta.

President Smith lär ha anförtrott valet av Joseph till hans [Josephs] mor före generalkonferensen. Josephs syster Edith S. Patrick säger: ‘Jag minns att mor berättade för oss om den gången 1910 när far kom hem från rådsmötet i templet och verkade mycket orolig. När han blev tillfrågad vad som tyngde honom sa han att Joseph hade utvalts till en av de tolv. Han sade att bröderna hade valt honom enhälligt och han sa att han, som president, nu skulle bli hårt kritiserad för att ha gjort sin son till apostel. Mor sade åt honom att inte oroa sig det minsta över vad folk skulle säga. Hon visste att Herren hade utvalt honom och sade att hon visste att han skulle ära sitt kall.’

”… På den tiden var seden sådan att man inte meddelade den utvalda personen i förväg utan istället låta honom få reda på sitt kall när hans namn under konferensen föreslogs för inröstning. Så när Joseph Fielding åkte till konferensen den 6 april 1910 hade han ingen aning om att han hade blivit utvald.” När han gick in i tabernaklet sade en dörrvakt till honom: ”Nå, Joseph, vem blir den nye aposteln?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Men det blir varken du eller jag!”

Precis innan namnet på den nyaste medlemmen av de tolvs kvorum lästes upp kände Joseph Anden tala om för honom att namnet kunde vara hans eget. Trots detta sade han senare att när hans namn lästes upp: ”Blev jag så överrumplad och förstummad att jag knappt kunde prata.”

Senare samma dag återvände han hem för att berätta nyheten för Ethel, som inte hade kunnat närvara vid mötet. Han började med att säga: ”Jag antar att vi måste sälja kon. Jag har inte tid att sköta om den längre!”³⁵

Under sina 60 år som medlem i de tolv apostlarnas kvorum såg Joseph Fielding Smith många förändringar i världen. När han kallades till apostel var det till exempel fortfarande många som använde häst och vagn som främsta transportmedel. Mot slutet av sitt tjänande i kvorumet reste han ofta på sina uppdrag med jetplan.

Bild

Group portrait of the Quorum of the Twelve Apostles in 1921. Included are: (left to right) seated: Rudger Clawson, Reed Smoot, George Albert Smith, George F. Richards, Orson F. Whitney, David O. McKay, standing: Joseph Fielding Smith, James E. Talmage, Stephen L. Richards, Richard R. Lyman, Melvin J. Ballard and John A. Widtsoe.

Äldste Smith hade många förtroendeposter och ansvarsfulla ämbeten medan han tjänade som medlem i de tolvs kvorum. De första åtta åren som apostel verkade han inofficiellt som sin fars sekreterare. Han utförde detta arbete tills hans far gick bort i november 1918. I den här rollen agerade Joseph Fielding Smith som skrivare när hans far dikterade visionen om de dödas återlösning som nu återfinns i Läran och förbunden 138.

Äldste Smith tjänade som assisterande kyrkohistoriker, som kyrkohistoriker i nästan 50 år, som rådgivare i Salt Lake-templets presidentskap, som president för Salt Lake-templet, som president för Utahs genealogiska och historiska tidskrift, och som ordförande för kyrkans utbildningsråds verkställande kommitté. Han verkade också som ordförande för kyrkans publikationskommitté, vilket innebar att han måste läsa tusentals sidor manuskript innan de användes som lektionsböcker och andra kyrkans publikationer.

Han avskildes som tillförordnad president för de tolvs kvorum den 6 oktober 1950 och verkade i det ämbetet fram till april 1951 då han avskildes som president för de tolvs kvorum. Det ämbetet innehade han från april 1951 till januari 1970, då han blev kyrkans president. Från 1965 till 1970 tjänade han också som rådgivare i första presidentskapet medan han fortsatte verka som president för de tolvs kvorum.

I sitt första konferenstal vände sig äldste Joseph Fielding Smith direkt till dem som kunde tänkas: ”höja sin röst emot de auktoriteters handlingar som presiderar över kyrkan”. Han gav detta stränga tillkännagivande: ”Jag vill höja en varningens röst till alla sådana personer som är medlemmar i kyrkan, och säga till dem att det bör omvända sig och vända sig till Herren för att hans straffdomar inte ska komma över dem, för att de inte ska förlora sin tro och vändas från sanningen.”³⁶

Under hela sin verksamhet fortsatte han att höja en varningens röst. Han sade en gång: ”Jag har upplevt det som mitt uppdrag, och känt mig manad av Herrens Ande under mina resor i Sions stavar, att säga till folket att nu är omvändelsens dag. … Jag ser det som mitt uppdrag att ropa omvändelse och uppmana folket att tjäna Herren.”³⁷

Detta rättframma och uppriktiga sätt att undervisa balanserades med mildhet och vänlighet. Äldste Boyd K. Packer bevittnade detta under ett möte när Joseph Fielding Smith var ordförande för kyrkans missionärskommitté. ”En rapport lästes upp angående en olycka där två missionärsäldster krockat i en av kyrkans bilar. En äldre grönsaksförsäljare i en lastbil hade inte iakttagit stopplikten. Missionärernas bil träffades i sidan och blev totalförstörd. Lastbilens förare hördes av polisen. Han hade ingen försäkring. Som tur var hade ingen av missionärerna skadats allvarligt.

President Smith satt tyst medan kommitténs medlemmar diskuterade saken. Efter en stunds samtal instruerade de chefen för kyrkans missionärsavdelning att anlita en advokat och ta saken till domstol.

Först då tillfrågades president Smith om han godkände den handlingsplanen. Han sade tyst: ‘Ja, vi skulle kunna göra så. Och om vi driver saken med full kraft kanske vi till och med lyckas ta lastbilen ifrån den stackars mannen. Hur ska han då kunna försörja sig?’

‘Vi såg lite skamset på varandra’, sade äldste Packer. ‘Sedan beslutade vi att kyrkan skulle köpa en ny bil till missionärerna, fortsätta med arbetet och låta saken bero.”³⁸

När äldste Smith kallades till apostel hade han tre barn: Josephine och Julina och Ethels förstfödda dotter, Emily. Sju månader senare välkomnade familjen ännu en dotter. Ethel och Joseph gav henne namnet Naomi. På grund av komplikationer vid födseln måste Naomi kämpa för livet, och familjen fruktade att hon inte skulle leva länge. Men, som hennes far senare sade ”räddades [hon] genom bönens och prästadömets kraft efter att det tycktes som om det sista andetaget lämnat hennes kropp”.³⁹ Ethel födde senare ytterligare sju barn: Lois, Amelia, Joseph, Lewis, Reynolds, Douglas, och Milton.

På grund av sina uppdrag som apostel måste president Smith ofta vara borta från sin familj i långa perioder. Men när han var hemma ägnade han familjen all sin uppmärksamhet. Hans hustru Ethel beskrev honom som ”en vänlig, kärleksfull make och far vars största ambition i livet är att göra familjen lycklig. Han glömmer helt sig själv i sina ansträngningar att göra detta”.⁴⁰

Barnen i familjen Smith var ofta roade av intrycket som många människor hade av deras far — som en allvarlig, sträng man. ”Vid ett tillfälle … efter att han hade hållit en tämligen kraftfull predikan om vikten av att ge sina barn en ordentlig uppfostran, kom en irriterad kvinna fram till två av hans små döttrar och uttryckte sympati för dem [och sade]: ‘Jag är säker på att er pappa slår er!’” Som svar på denna anklagelse fnissade flickorna bara. De kände sin far mycket bättre än hon gjorde — han skulle aldrig göra dem illa. När han kom hem från sina långa resor ”gladdes de från den stund de ivrigt mötte honom på tågstationen tills de sorgset tog avsked av honom igen några dagar senare”. De lekte lekar, bakade pajer och gjorde glass, gick på utflykt, åkte tåg och besökte närliggande kanjoner och sjöar. De njöt av att höra historier om hans uppdrag för kyrkan över hela världen.⁴¹ De arbetade också tillsammans och utförde sysslor runtom i huset.⁴²

President Smiths söner idrottade, och han gick på deras matcher närhelst det var möjligt.⁴³ Han tyckte också om att spela boll tillsammans med dem, i synnerhet handball (ett spel liknande squash). Han hade roligt med dem, men var tävlingsinriktad. Sönerna Reynolds och Lewis mindes tillfällen då de två tillsammans spelade mot sin far. Han lät dem välja vilken hand han skulle använda under matchen. Trots att han hade en hand bakom ryggen lyckades han alltid ”[klå] dem båda ordentligt”.⁴⁴

Äldste Smiths resor i ämbetet var svåra för Ethel och barnen, och de veckor de måste vara skilda åt var plågsamma även för honom. Den 18 april 1924 reste han med tåg för att presidera vid en stavskonferens. Ethel var gravid i åttonde månaden och gjorde sitt bästa för att ta hand om barnen därhemma. I ett brev till henne skrev han: ”Jag tänker på dig och önskar att jag ständigt kunde vara hos dig de närmsta veckorna och hjälpa till att ta hand om dig.”⁴⁵ Med tankarna på sin familj avslutade han brevet med en dikt som han hade skrivit. En del av texten till den dikten återfinns i många av kyrkans psalmböcker under titeln ”Synes vägen dig lång?”

Med början 1933 stördes lyckan i familjen Smiths hem ibland av ”en [nedtyngd] själ”, som äldste Smith hade uttryckt sig i sin dikt nio år tidigare. Ethel började lida av ”en fruktansvärd sjukdom som hon inte kunde förstå. Tidvis föll hon ner i depressionens djup och tidvis rusade hennes sinne okontrollerat och tvingade hennes utmattade kropp att göra mer och mer. Familjens ömma kärlek och stöd, böner och välsignelser och till och med sjukhusvistelser tycktes inte hjälpa.”⁴⁷ Efter fyra års lidande avled hon den 26 augusti 1937. Hennes sörjande man skrev följande ord om hennes död: ”En bättre kvinna står inte att finna, inte heller en mer trofast hustru och mor.”⁴⁸ I sin djupa sorg hämtade han tröst i vetskapen om att han och Ethel Reynolds Smith var sammanbundna för tid och all evighet av ett heligt beseglingsförbund.

När Ethel avled bodde fortfarande fem barn i familjen Smiths hem. Två av dem skulle snart flytta hemifrån — Amelia var förlovad och Lewis förberedde sig för att tjäna som heltidsmissionär. Kvar hemma var då 16-årige Reynolds, 13-årige Douglas och 10-årige Milton. Bekymrad över dessa moderlösa söner övervägde Joseph Fielding Smith att gifta sig igen.

Med detta i åtanke fokuserade äldste Smith sin uppmärksamhet på Jessie Ella Evans, en berömd solist i tabernakelkören. Jessie hade sjungit ett solostycke på Ethels begravning och äldste Smith hade skickat henne ett brev där han uttryckte sin tacksamhet. Det brevet hade lett till flera telefonsamtal. Äldste Smith och Jessie hade inte känt varandra före dessa samtal, men blev snabbt goda vänner.

Äldste Smith tillbringade flera dagar med att fundera och be om möjligheten att be Jessie att gifta sig med honom. Till slut skrev han ett brev till henne där han antydde att han gärna skulle vilja ha en mer personlig vänskap med henne. Fyra dagar senare tog han mod till sig och levererade brevet personligen. Han tog det till stads- och länskontoret där hon arbetade som länsskrivare. Senare skrev han följande i sin dagbok: ”Gick till Länskontoret. … Hade ett samtal med skrivaren, mycket viktigt, och gav henne brevet jag skrivit.”⁴⁹ Efter en veckas resande med tåg till stavskonferensmöten återvände äldste Smith hem och besökte återigen Jessie.

I sin typiskt rättframma stil, skrev äldste Smith i sin dagbok: ”Träffade miss Jessie Evans och hade [ett] viktigt samtal med henne.” Med ömsesidiga känslor av beundran ordnade de så att han fick träffa Jessies mor och att Jessie fick träffa hans barn. Mindre än en månad senare, den 21 november 1937, tog hon emot en förlovningsring. Paret beseglades i Salt Lake-templet den 12 april 1938 av president Heber J. Grant, kyrkans sjunde president.⁵⁰

Äldste Francis M. Gibbons, som verkade som sekreterare för första presidentskapet när president Smith var president för kyrkan, beskrev relationen mellan Joseph Fielding Smith och Jessie Evans Smith: ”Trots en åldersskillnad på 26 år och deras olika temperament, bakgrund och utbildning, passade Joseph Fielding Smith och Jessie Evans Smith märkvärdigt bra ihop. Hon var en oemotståndligt utåtriktad och rolig person som alltid var på gott humör och njöt av rampljuset och uppmärksamheten. Joseph, å andra sidan, var en tystlåten, inåtvänd, värdig och avskärmad man som alltid verkade något obekväm i en offentlig miljö och som aldrig försökte dra till sig uppmärksamhet. Det som överbryggade den vida klyftan mellan dessa två olika personligheter var den genuina kärlek och respekt som de kände för varandra.”⁵¹ Denna kärlek och respekt inkluderade Jessies mor, Jeanette Buchanan Evans, som Jessie hade bott tillsammans med fram till bröllopet. Syster Evans flyttade med sin dotter till familjen Smiths hem och hjälpte till att ta hand om barnen.

Bild

President Joseph Fielding Smith Jr. and Sister Jessie Ella Evans Smith sitting together at a piano.

Den nya syster Smith, som kallades tant Jessie av äldste Smiths barn och barnbarn, följde ofta med sin man på hans resor till stavskonferenser. Lokala ledare inbjöd henne ofta att sjunga på möten och ibland övertalade hon sin man att sjunga en duett tillsammans med henne. 1939 fick äldste och syster Smith i uppdrag av president Heber J. Grant att besöka alla kyrkans missioner i Europa.

Trots att andra världskriget ännu inte hade brutit ut när paret Smith anlände i Europa ökade spänningarna mellan nationerna. Den 24 augusti, när paret Smith var i Tyskland, beordrade första presidentskapet äldste Smith att se till att alla missionärer i Tyskland förflyttades till neutrala länder. Han samordnade detta arbete från Köpenhamn. Under förflyttningen av missionärer kände Wallace Toronto, missionspresidenten i Tjeckoslovakien att det vore tryggare för Martha och deras barn i Köpenhamn. Han stannade kvar i Tjeckoslovakien för att evakuera fyra missionärer som hade hållits kvar. Dagarna gick utan att de hörde något av dem. Martha erinrade sig:

”Till slut kom dagen då alla tåg, färjor och båtar lämnade Tyskland för sista gången och vi bad att Wally [president Toronto] och hans fyra unga skyddslingar skulle vara med på den sista färjan till sin hemmahamn. Då president Smith såg att jag var mycket orolig och mer och mer nervös för varje minut som gick, kom han fram till mig, lade sin beskyddande arm om mina axlar och sade: ‘Syster Toronto, det här kriget kommer inte att börja förrän broder Toronto och hans missionärer har kommit hit till Danmark.’ När det närmade sig kväll ringde telefonen. … Det var Wally! De fem männen hade kommit ut ur Tjeckoslovakien tillsammans med den brittiska legationen på ett särskilt tåg som hade skickats in i landet för deras skull, gått ombord på den sista färjan från Tyskland och befann sig nu på Danmarks kust och väntade på transport till Köpenhamn. Den lättnad och glädje som kändes i missionshemmet och bland de 350 missionärerna var som ett mörkt moln som skingrades och släppte igenom solskenet.”⁵²

Äldste Smith var tacksam mot folket i Danmark, som släppte in så många evakuerade missionärer i sitt land. När kriget bröt ut profeterade han att tack vare det danska folkets generositet skulle de inte lida brist på mat under kriget. Flera år senare ”hade folket i Danmark överlevt kriget kanske bättre än något annat europeiskt folk. De heliga i Danmark hade till och med skickat välfärdspaket till fattiga sista dagars heliga i Holland och Norge. Medlemsantalet hade ökat stadigt och tiondedonationerna i den danska missionen hade mer än fördubblats. … De danska heliga betraktade sina omständigheter som en direkt fullbordan av profetian som äldste Joseph Fielding Smith hade gett.”⁵³

När kriget började organiserade äldste Smith evakueringen av de 697 amerikanska missionärer som tjänade i Europa. Eftersom vissa av missionärerna hade tjänat som distrikts- och grensledare överförde äldste Smith dessa ledaruppgifter till lokala medlemmar. Efter att ha uppfyllt dessa plikter tog äldste Smith båten hem till Förenta staterna tillsammans med Jessie. De tog tåget från New York och kom hem sju månader efter att de hade åkt.

Även om äldste Smith var glad över att de amerikanska missionärerna kunde återvända hem i säkerhet uttryckte han oro för de oskyldiga människor som nu var fast i krigets tragedi i sina hemländer. Han skrev: ”Mitt hjärta värkte varje gång vi skakade hand med människorna efter ett möte. De hälsade oss med värme och deras vänskap betydde mer för mig än de kanske insåg. Några av dem fällde tårar och sa att ett stort lidande väntade dem och att vi aldrig igen skulle återses i det här livet. Jag lider med dem nu och ber varje dag att Herren ska beskydda dem genom den här hemska tiden.”⁵⁴

Äldste Smiths son Lewis, som var i England när andra världskriget bröt ut, var bland de sista missionärerna som återvände hem.⁵⁵ Omkring två och ett halvt år senare korsade Lewis Atlanten igen, denna gång för att göra sin militärtjänst. ”Denna situation gjorde oss alla ledsna”, skrev äldste Smith. ”Det är tråkigt att de rena och rättfärdiga tvingas in i en världsomspännande konflikt, på grund av människors orättfärdighet.”⁵⁶

Den 2 januari 1945 fick äldste Smith ett telegram där han informerades om att hans son hade dödats i sitt lands tjänst. Han skrev: ”Beskedet kom som en svår chock för oss, då vi hade haft stora förhoppningar om att han snart skulle vara tillbaka i Förenta staterna. Vi hade känt att han skulle bli beskyddad eftersom han hade undkommit faran flera gånger förut. Det var svårt för oss att inse att något sådant kunde hända. … Hur stor smärtan än är känner vi frid och glädje i vetskapen om att han var ren och fri från de laster som finns i så stor mängd i världen och i armén. Han var fast i tron och är värdig en härlig uppståndelse, när vi ska förenas igen.”⁵⁷

Som medlem i de tolvs kvorum stod Joseph Fielding Smith ofta framför sista dagars heliga för att vittna om Jesus Kristus, undervisa om det återställda evangeliet och uppmana folket att omvända sig. Han gav höll mer än 125 tal på generalkonferenser, deltog i tusentals stavskonferenser och talade på evenemang som släktforskningskonferenser och radioutsändningar. Han undervisade också genom det skrivna ordet. Under många år skrev han en kolumn i kyrkans tidskrift Improvement Era där han besvarade läsarnas frågor. Han skrev också andra artiklar för kyrkans tidskrifter och kyrkodelen av Deseret News. Under sin verksamhet som apostel, från 1910 till 1972, publicerades hans texter i 25 böcker, däribland Essentials in Church History, Frälsningens lära, Church History and Modern Revelation och Answers to Gospel Questions.

Genom att lyssna på hans tal och läsa hans texter kom kyrkans medlemmar att förlita sig på president Smith som en man som var lärd i evangeliet. Något ännu viktigare var att de lärde sig att förtrösta på och följa Herren. President N. Eldon Tanner sade: ”[Joseph Fielding Smith] påverkade hundratusentals människors liv genom att leva och i tal och skrift undervisa evangeliets alla principer. Ingen kunde tvivla på att han visste att Gud är en levande Gud och att vi är hans andebarn; att Jesus Kristus är Guds enfödde son i köttet; att han gav sitt liv för oss för att vi skulle kunna få odödlighet; och att vi genom att ta emot och leva efter evangeliet kan få evigt liv.⁵⁸

Äldste Bruce R. McConkie sade:

”President Joseph Fielding Smiths liv och arbete kännetecknades av tre saker:

”1. Hans kärlek till Herren och den absoluta, orubbliga trofasthet med vilken han sökte ge uttryck för den kärleken genom att hålla hans bud och alltid göra sådant som skulle behaga Herren.

”2. Hans lojalitet mot profeten Joseph Smith och de eviga sanningar som återställdes genom honom; mot sin farfar, patriarken Hyrum Smith, … som mötte martyrdöden; och mot sin far, president Joseph F. Smith, vars namn finns för evigt bevarat i den celestiala staden som en som tappert härdade ut i hans sak vars blod utgöts för att vi skulle få leva.

”3. Hans egen kunskap om evangeliet och andliga insikt; hans egen outtröttliga flit som rättfärdighetens förkunnare; och hans eget sätt att mätta de hungriga, klä de nakna, besöka änkor och faderlösa, och uppvisa en ren gudstjänst genom föreskrifter såväl som föredöme.”⁵⁹

President Smiths bröder i de tolvs kvorum såg honom som en vis, barmhärtig ledare. För att uppmärksamma hans 80-årsdag publicerade de andra medlemmarna i de tolvs kvorum en hyllning till honom. En del av den hyllningen löd:

”Vi som arbetar i de tolvs råd under hans ledarskap har tillfälle att skymta hans karaktärs sanna ädelhet. Dagligen ser vi ytterligare bevis på hans förståelse och omtänksamma medkänsla om sina medarbetare då han ger oss våra uppdrag och samordnar våra ansträngningar för att Herrens verk skall gå framåt. Vi önskar bara att hela kyrkan kunde få känna hans själs ömhet och hans stora omsorg om de mindre lyckligt lottades och lidandes välfärd. Han älskar alla de heliga och slutar aldrig att be för syndaren.

Med en makalös urskiljningsförmåga tycks han nå sina slutgiltiga beslut genom att ställa endast två frågor: Vad önskar första presidentskapet? Vad är bäst för Guds rike?”⁶⁰

En sabbatsmorgon den 18 januari 1970 nådde president David O. McKays jordiska liv sitt slut. Ansvaret för kyrkans ledarskap vilade nu på de tolv apostlarnas kvorum, med den 93-årige Joseph Fielding Smith som president.

Den 23 januari 1970 samlades de tolvs kvorum och stödde officiellt president Smith i hans ämbete som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. President Smith valde Harold B Lee som förste rådgivare och N. Eldon Tanner som andre rådgivare. Alla tre männen avskildes sedan för att uppfylla sina nya ansvar.

Bild

Joseph Fielding Smith standing between his two counselors in the First Presidency, Harold B. Lee and N. Eldon Tanner.

Äldste Ezra Taft Benson som närvarade vid mötet erinrade sig: ”Vi kände en underbar enighet under mötet och bevittnade stora ömhetsbevis när bröderna slog armarna om varandra när det nya ledarskapet utvaldes och avskildes.”⁶¹

Äldste Boyd K. Packer gav sitt personliga vittnesbörd om president Smiths kallelse:

”[Jag] lämnade kontoret en fredagseftermiddag och tänkte på mina uppgifter i samband med konferensen som skulle hållas över veckoslutet. Jag väntade på att hissen skulle komma ner från femte våningen.

Då hissdörrarna tyst öppnades, stod president Joseph Fielding Smith där. Det blev ett ögonblicks förvåning över att se honom, eftersom hans kontor ligger en våning lägre ner.

Då jag såg honom inramad av dörrposten, föll det på mig ett mäktigt vittnesbörd. Där står Guds profet. Andens ljuva röst som är besläktad med ljuset, som har något att göra med ren intelligens, bekräftade för mig att detta var Guds profet.”⁶²

Under president Smiths ledarskap fortsatte kyrkan att växa. Till exempel bildades 81 stavar, däribland de första stavarna i Asien och Afrika, och kyrkans medlemsantal passerade tre miljoner. Två tempel invigdes — i Ogden och Provo i Utah.

Trots att kyrkan började bli världsomfattande betonade president Smith vikten av enskilda hem och familjer. Han påminde sista dagars heliga att ”kyrkans organisation är till för att hjälpa familjen och dess medlemmar att nå upphöjelse”.⁶³ Han lärde: ”Familjen är den viktigaste organisationen i tiden eller i evigheten. … Det är Herrens vilja att familjeenheten skall styrkas och bevaras.”⁶⁴ I en ansträngning att stärka familjer och individer lade kyrkan större tonvikt på familjens hemafton, ett program som hade uppmuntrats sedan 1909, då president Smiths far var president för kyrkan. Under president Joseph Fielding Smiths ledarskap avsattes måndagen officiellt som hemaftonskväll. Dessa kvällar skulle inga kyrkomöten hållas och kyrkans lokala fastigheter hölls stängda.

Trots sin höga ålder utförde president Smith sitt ämbete med barnslig ödmjukhet och ungdomlig energi. Under de två år och fem månader som han verkade som kyrkans profet, siare och uppenbarare inspirerades sista dagars heliga över hela världen av hans budskap.

Han förkunnade att ”vi är andebarn till Gud, vår himmelske Fader”⁶⁵ och att ”vi måste tro på Kristus och forma våra liv efter hans”.⁶⁶ Han vittnade om att Joseph Smith ”såg Gud Fadern och Jesus Kristus och verkligen stod i deras närvaro”⁶⁷ och blev ”uppenbararen av kunskapen om Kristus och om frälsning till världen i denna tid och till detta släkte”.⁶⁸

Han uppmuntrade de heliga att ”överge många av världens vanor”⁶⁹ men att älska alla världens människor — ”att se det goda i människor även när vi försöker hjälpa dem att övervinna en eller ett par dåliga vanor”.⁷⁰ Han påminde dem om att ett sätt att visa denna ”anda av kärlek och broderskap” är att dela med sig av evangeliet — att ”[inbjuda] alla människor överallt … att lyssna till de ord om evigt liv som uppenbarats i denna tid”.⁷¹

Han sträckte sig ut till kyrkans ungdomar och uppmuntrade under möten stora samlingar av unga sista dagars heliga att ”stå fasta i tron trots allt motstånd”.⁷²

Han talade ofta till prästadömsbärare och påminde dem om att de hade ”kallats att representera Herren och bära hans myndighet” och uppmanade dem att ”komma ihåg vilka de [var] och handla därefter”.⁷³

Han uppmuntrade alla sista dagars heliga att ta emot templets välsignelser, vara trogna sina tempelförbund och återvända till templet för att ta emot heliga förrättningar för sina förfäder. Före invigningen av templet i Ogden i Utah sade han: ”Får jag påminna er om att när vi inviger ett hus åt Herren överlämnar vi oss själva i Herrens tjänst, med ett förbund att vi skall använda huset på det sätt som det är avsett att användas.”⁷⁴

”Håll buden”, förmanade han. ”Vandra i ljuset. Uthärda intill änden. Var trofasta mot varje förbund och förpliktelse, så kommer Herren att välsigna er mer än ni kunnat drömma om.”⁷⁵

President Harold B Lee citerade president Brigham Young när han beskrev president Smiths inflytande och ledarskap: ”President Young sade följande: ‘Om vi lever enligt vår heliga religion och låter Anden styra, blir den inte avtrubbad eller bedövad, utan medan kroppen närmar sig slutet, tar Anden ett fastare grepp om den bestående materian bakom slöjan, och från livets eviga källa hämtar den gnistrande juveler av intelligens, som omger det skröpliga och krympande tabernaklet med en gloria av odödlig visdom.’

Detta har vi bevittnat om och om igen då vi diskuterat mycket allvarliga frågor — beslut som endast kunde fattas av kyrkans president. Det var då vi kunde se denna gnistrande visdom visa sig, då han [president Smith] återgav ting som otvivelaktigt låg bortom hans eget nuvarande förstånd och som hämtats från djupet av hans själ.”⁷⁶

Den 3 augusti 1971 avled Jessie Evans Smith, och president Joseph Fielding Smith blev änkling för tredje gången. Följden blev att president Smith flyttade hem till sin dotter Amelia McConkie och hennes man, Bruce. Hans övriga barn turades regelbundet om att besöka honom och ta honom med på åkturer. Han fortsatte att åka till kontoret varje veckodag, närvara vid möten och resa i kyrkans ärenden.

Mot slutet av dagen den 30 juni 1972 lämnade president Smiths sitt kontor på första våningen av kyrkans administrationsbyggnad. Tillsammans med sin sekreterare D Arthur Haycock, gick han till kyrkans historikers kontor där han hade arbetat innan han blev kyrkans president. Han ville hälsa på alla som tjänade där. Efter att ha skakat hand med var och en åkte han ner i källaren för att skaka hand med telefonisterna och andra som arbetade där för att visa sin uppskattning. Detta var hans sista dag på kontoret.

Söndagen den 2 juli 1972, bara sjutton dagar före sin 96-årsdag, besökte han sakramentsmötet i sin hemmaförsamling. Senare den eftermiddagen hälsade han på sitt äldsta barn, Josephine, tillsammans med sonen Reynolds. Den kvällen avled han fridfullt, sittande i sin favoritfåtölj hos familjen McConkie. Som hans svärson senare sade så hade president Smith ”kallats av Herren som han älskade så mycket och tjänade så väl till andra och större arbeten i hans eviga vingård”.⁷⁷

President Harold B. Lee, som nu var seniorapostel på jorden, besökte familjen McConkies hem när han fick höra talas om president Smiths bortgång. Han ”gick tyst fram till soffan och tog knäböjande en av profetens händer i sin. Han stod kvar i samma ställning en lång stund, i bön eller meditation, utan att tala. Sedan reste han sig upp och uttryckte sitt deltagande för familjen, sin beundran för deras far och sin uppmaning till dem att hedra president Smith genom att leva värdigt.”⁷⁸

På president Smiths begravningsgudstjänst kallade president N. Eldon Tanner honom för ”en hängiven Guds man, en som så ädelt har tjänat både Gud och sina medmänniskor och som har varit ett föredöme för sin familj och alla andra som han har kallats att presidera över; en om vilken det i sanning kan sägas att han var en man utan svek och utan högmod. President Tanner fortsatte: ”Det skulle aldrig kunna sägas om honom att han ‘hellre [ville] bli [ärad] av människor än av Gud’ [Joh. 12:43].”⁷⁹

President Harold B Lee sade: ”Broder Tanner och jag har älskat denne man de senaste två och ett halvt åren. Vår kärlek har inte varit låtsad. Han blev älskad för att han älskade oss och vi har stått vid hans sida, såsom han har stått vid vår sida och litat på oss.”⁸⁰

En dagstidning som hade varit kritisk mot president Smith och till och med ifrågasatt hans kall till de tolv kvorum över 60 år tidigare, publicerade nu följande hyllning: ”Joseph Fielding Smith, en sträng man i fråga om hängivenhet till sin tro, men mild i fråga om alla människors grundläggande behov, gav visa råd till sina medarbetare, kärleksfull omsorg till sin familj och ett upphöjt ledarskap i sina ansvarsområden i kyrkan. Han kommer att bli saknad, men ihågkommen med särskild värme.”⁸¹

Den kanske mest meningsfulla hyllningen kom från en familjemedlem, president Smiths svärson Bruce R. McConkie. Han beskrev honom som ”en Guds Son; en Herren Jesu Kristi apostel, den allra högstes profet; och framför allt, en fader i Israel!” Äldste McConkie profeterade: ”I många år framåt kommer hans röst att tala ur stoftet när ännu ofödda generationer lär sig evangeliets läror från hans skrifter.”⁸²

När ni studerar denna bok kommer president Joseph Fielding Smiths lärdomar att bidra till att den profetian går i uppfyllelse. Hans röst kommer att ”tala ur stoftet” till er medan ni ”undervisas om evangeliets lära”.