Att i fjärran se det som var utlovat

Jag kommer aldrig att glömma en bastuhet dag i sydöstra Nigerias grönskande regnskog. Min make och jag hade rest till en av de mest avlägset liggande platserna i vår mission, för att han skulle kunna hålla intervjuer för tempelrekommendation med medlemmarna i Ikot Eyos distrikt. Några i detta växande distrikt hade varit medlemmar i mindre än två år. Alla medlemmarna bodde 480 mil från närmaste tempel i Johannesburg i Sydafrika. Ingen hade fått sin tempelbegåvning.

Dessa medlemmar visste vilken dag varje månad vi skulle komma till deras distrikt, men inte ens vi visste exakt när vi skulle anlända, inte heller kunde vi ringa, för det fanns mycket få telefoner i den delen av Västafrika. Därför samlades dessa hängivna afrikanska heliga tidigt på morgonen för att om det behövdes vänta hela dagen på att bli intervjuade för sin tempelrekommendation. När vi anlände såg jag bland dem som väntade i den brännande hettan två hjälpföreningssystrar, klädda i storblommiga kjolar, vita blusar och den sedvanliga afrikanska huvudbonaden.

Det tog många timmar att utföra alla intervjuerna. Min make och jag körde tillbaka längs den sandiga djungelvägen och såg häpet dessa två systrar, fortfarande gående längs vägen. Vi insåg att de hade gått från sin by som låg en och en halv mil bort, bara för att få en tempelrekommendation som de visste att de aldrig skulle få förmånen att använda.

Dessa heliga i Nigeria trodde på president Howard W Hunters ord: ”Det skulle behaga Herren om alla vuxna medlemmar är värdiga – och innehar – en tempelrekommendation, även om ni inte bor så nära ett tempel att ni kan använda den med en gång eller ofta.”¹ Båda systrarna bar sin dyrbara tempelrekommendation noggrant inlindad i en ren näsduk. Jag bär deras exempel på tro noggrant inlindat i mitt hjärta.

Dessa två förbundssystrar i Hjälpföreningen exemplifierade Almas undervisning ”om tro – tro är icke att hava fullkomlig kunskap om något. Om I därför haven tro, så haven I hopp om ting, som icke synes men dock äro verkliga”.²

Vår tro återspeglar på det mest personliga sätt vår tillbedjan och hängivenhet mot vår himmelske Fader och hans Enfödde Son, Jesus Kristus. När vi grundar vårt liv på denna första och viktigaste princip i evangeliet, fäster vi blicken på vår Frälsare i kunskap om att ”Jesus [är] trons upphovsman och fullkomnare”.³

Min farfars faster Laura Clark Phelps var den första i familjen Clark som blev medlem i kyrkan. Hon var en kvinna som på ett unikt sätt visade fast tro på Herren utan att tvivla.⁴

Lauras exempel lär oss mycket om hur tron är ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”.⁵ Hon fick sin patriarkaliska välsignelse av Joseph Smith Sr. I den fick hon rådet att vara trofast och att hon då skulle få en arvedel i Sion. Vidare tillsades hon att ”be till Gud i tro, och om du gör det skall ditt hjärtas alla önskningar infrias”.⁶

Laura och hennes man kände profeten Joseph Smith. Vid ett tillfälle kom profeten och hans bror Hyrum springande till deras gård utanför Far West i Missouri där Laura gömde dem bakom ett draperi. Lugnt mötte hon ledarna för pöbelhopen som kort därefter kom springande för att leta efter profeten.

Laura upplevde både de glädjeämnen och umbäranden som de första medlemmarna i kyrkan i den här tidshushållningen fick erfara. Hennes tro fördjupades när hon drevs från sitt hem och hölls åtskild från sin man vid flera olika tillfällen. Hon var en skicklig barnmorska och reste dag och natt runt i alla väder för att hjälpa till att försörja sin familj. Det hårda arbetet och strapatserna krävde sin tribut. Hon dog ung, bara 34 år gammal och efterlämnade make och fem barn. Hon fick inte se sina barn, barnbarn eller barnbarns barn följa henne i tron. Hon fick inte uppleva välsignelsen av att ta emot sin egen tempelbegåvning under jordelivet, något som jag tror att hon skulle ha värdesatt.

Lauras trofasta liv vittnar om följande vers från Hebreerbrevet: ”I tron dog alla dessa utan att ha fått det som var utlovat. Men de såg det i fjärran och [var förvissade om det och] hälsade det och bekände sig vara gäster och främlingar på jorden.”⁷ Tron levde i Laura och Laura levde enligt sin tro.

Jag älskar min farfars faster Laura och jag bär hennes föredöme i mitt hjärta. Liksom hjälpföreningssystrarna i Nigeria påminner hon mig om att ”allt förmår den som tror”.⁸

Tro, den andliga förmågan att vara förvissad om löften som ses ”i fjärran” men som kanske inte uppnås i det här livet är ett säkert tecken på att man verkligen tror. Äldste Bruce R McConkie uttryckte denna sanning med följande ord: ”Tro i dess fulla och rena form kräver en orubblig förvissning och … absolut tillförsikt om att [Gud] hör vår bönfallan och kommer att bevilja vår begäran”⁹ enligt sitt eget tidsschema. Vi måste också tro att även vi kan ”stå fasta i tron”¹⁰ i dag och i morgon.

Det spelar ingen roll var vi bor eller vilka våra personliga omständigheter är. Varje dag kan vårt liv i rättfärdighet visa en tro på Jesus Kristus som sträcker sig bortom jordiska sorger, besvikelser och ouppfyllda löften. Det är underbart att äga en tro som gör det möjligt att se fram emot den dagen ”då allt som var lovat de heliga gives”.¹¹

När de vandrade i tro och hopp längs den sandiga djungelvägen i västra Afrika, kunde dessa ståndaktiga systrar i Nigeria inte ha föreställt sig att Guds heliga tempel en dag skulle byggas i deras eget land. De kunde inte ha föreställt sig att de inspirerade orden från en annan Guds profet, president Gordon B Hinckley, skulle föra med sig de utlovade välsignelserna som de hoppats på och sett ”i fjärran”. De visste bara att Herren återställt sitt evangelium i dessa dagar, att ett vittnesbörd om detta evangelium brann i deras hjärtan, att tron lyste upp deras väg i livet. Därefter tog de emot profetens råd att vara värdiga att ha en tempelrekommendation.

Min man och jag mindes med ömhet dessa systrar och så många andra heliga i västra Afrika när president Gordon B Hinckley den anmärkningsvärda dagen i april 2000 sade följande: ”[Vi] tillkännager … på denna konferens att vi hoppas bygga ett hus åt Herren i Aba, Nigeria.”¹² Bröder och systrar, jag vittnar om att ibland ”bekräftas tron genom underverk”.¹³ Templen i Afrika utgör ett storslaget exempel på underverk som skett tack vare så många heligas tro i små byar och stora städer utspridda över denna väldiga kontinent.

Jag är djupt tacksam över att jag har fått se den tro som fick två pionjärer i Afrika att gå så långt för att få en tempelrekommendationsintervju. Jag gläder mig över att templet som byggs i Nigeria kommer att ge dessa kvinnor, deras familjer och tusentals andra möjlighet att använda sina rekommendationer både som ett symboliskt och fysiskt uttryck för deras tro.

Ibland ligger de välsignelser vi ännu inte fått i livet bortom synhåll för jordiska ögon. Jag vittnar om att det alltid är tron som med våra andliga ögon låter oss se ”i fjärran” allt det som Gud har för avsikt att ge sina barn.

Lika visst som systrarna som vandrade längs den sandiga djungelvägen visste att Gud lever, vet jag det också. Han älskar var och en av oss på varje kontinent och önskar välsigna oss, en och en. Jag vet att vår tro på Jesus Kristus stöder oss varje dag när vi ”gör allt det som står i vår makt” och med ”större förvissning”¹⁴ väntar på att de löften vi ser i fjärran en dag ska välsigna oss med allt vi hoppats på. I Jesu Kristi namn, amen.