Försoningen, omvändelse och smutstvätt

När en man körde igenom en liten stad i Mexico körde han över och dödade en hund som plötsligt sprang ut framför bilen. Sedan den dagen kallades han i byn för mata perros (”hunddödaren”). Ingen funderade över var namnet kom ifrån, han kallades helt enkelt ”hunddödaren”. De som kom dit senare och som inte kände till omständigheterna målade i sitt inre upp hemska bilder av vad han hade gjort.

Ett rykte som bygger på skvaller, verkligheten eller ett öknamn, kan vara nästan omöjligt att bli kvitt. Talesättet att ”inte tvätta sin byk offentligt” är ett klokt råd. Det är inte nödvändigt, lämpligt eller hälsosamt att utsätta egna felsteg eller misstag i familjen, för offentlig granskning. Ju mer känd en synd är, desto svårare blir omvändelsen eller förändringen.

Detta innebär inte att synden bör skylas över, även om det är den naturliga impulsen för den som begår en synd. Istället för att omvända oss vill vi dölja de misstag eller synder vi har begått. Men när Kain dödade Abel upptäckte han att han inte kunde dölja sina synder för Herren,¹ eftersom allting är närvarande för honom.² Han känner till varje felsteg vi begår, men – till skillnad från allmänheten – ger han med sin kunskap om våra synder det konkreta löftet att han inte kommer ihåg dem mera om vi omvänder oss.³

Det finns ett inre samband mellan smutstvätt och omvändelse. Synd medför en orenhet inför Herren som kräver en förlikning. Det finns emellertid en tid och plats för bekännelse och för att be om förlåtelse. Omfattningen av dessa är beroende av syndens natur och storlek. När det förekommit en offentlig förbrytelse eller missbruk av andras förtroende, så är det rätt att tillkännage detta offentligt och be om förlåtelse. Vårt ansvar att omvända oss är gentemot Herren, hans tjänare och dem som vi har förbrutit oss mot.

Det finns en parallell mellan hur våra kläder renas genom Lammets blod och hur vi handhar vår smutstvätt. Det är genom hans försoningsoffer som våra kläder blir renade. Skrifternas ord om kläder gäller hela vår varelse. Behovet av rening uppstår när vi befläckas av synd. Att döma och förlåta är Frälsarens rättighet, för bara han kan förlåta och tvätta bort våra synder.⁴

När kung Benjamin höll sin storslagna predikan i Zarahemlas land⁵ förändrades de heligas hjärtan⁶ och det rådde fred och välstånd i hela landet. Tiden gick och Alma kallades att presidera över kyrkan. Snärjda av sitt välstånd hemföll en del medlemmar i kyrkan åt synd. Alma kände sig djupt bekymrad när de fördes fram inför honom. Då han inte visste hur han skulle ta itu med problemet förde han dem inför kung Mosiah, men kungen återförvisade dem för att dömas av Alma.

Eftersom Alma fruktade att handla fel i Guds åsyn utgöt han hela sin själ till Gud och bad att få veta hur han skulle handskas med överträdarna. På grund av Almas stora kärlek till sina medmänniskor och hans innerliga önskan att göra Guds vilja, välsignade Herren honom storligen, med ett löfte om evigt liv. Därefter förklarade Herren för honom varför hans vädjan om att kunna döma rätt var så betydelsefull. Han sade: ”Detta är min kyrka. Det är genom mitt namn som de kommer att frälsas. Det är genom mitt offer. Det är jag som kommer att döma.”⁷

Hur ofta glömmer vi inte bort vem det är som har rätt att döma. Syndernas förlåtelse beror på honom, inte oss. Så nästa gång vi känner oss frestade att hänga ut vår byk offentligt, låt oss då komma ihåg:

För det första, gå till Herren.

För det andra, gå till den som ni har förbrutit er mot.

För det tredje, om de behövs, gå till vår domare i Israel.

Och för det fjärde, släpp därefter taget.

En annan sida av att exponera smutstvätt är vissa människors omättliga begär av att visa upp andras fel. Herren uppfordrade Job, då denne dignade under sin börda: ”Vill du döma mig skyldig för att själv stå rättfärdig?”⁸ Detta kan hända till och med i familjen, då någon, med tanken att skydda, sitt eget goda namn, noggrant redogör för fel och misstag hos sina syskon, barn eller föräldrar, för att genom att rättfärdiga sig själv lindra sin egen smärta.

I liknelsen om den återfunne sonen välkomnades sonen av en trofast far som talade om sin sons värde och inte om hans fel.

Närhelst vi talar om andras synder eller misstag så dömer vi dem i själva verket. Jag hörde en man säga till sin son att en viss person aldrig mer skulle få arbeta åt honom eftersom han ansåg att denne tagit för mycket betalt. Pojken svarade: ”Jag är förvånad över att du säger det, pappa, för du har lärt oss något annat.”

Fadern dömde utan grund. Vad skulle han ha gjort? Om han ifrågasatte arbetets pris borde han ha diskuterat det med mannen, kommit överens och låtit saken bero utan att klaga inför andra. Frälsaren lärde: ”Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er.”⁹

När de skriftlärde och fariséerna förde fram den kvinna som gripits för äktenskapsbrott till Jesus böjde han sig och skrev med fingret i sanden så att andra inte skulle se eller höra. Därefter sade han: ”Den som är utan synd må kasta första stenen.” När alla hennes anklagare generat avlägsnat sig, sade han till kvinnan: ”Gå, och synda inte mer.”¹⁰

Vad bör vi göra när vi känner till andra människors problem?

1. Döm inte. Lämna domen till Herren, den fullkomlige domaren. Låt oss inte undersöka eller forska i andras synder utan se till deras gudomlighet. Det är inte vår sak att gräva i andra människors problem utan i stället att förnimma djupet av deras godhet.

2. Vi måste förlåta. Även om vi kanske själva har blivit sårade, sade Herren: ”Jag, Herren, förlåter vem jag vill, men av eder fordras det, att I skolen förlåta alla människor.¹¹

3. Glöm. Ett oförsonligt minne kan fördärva den starkaste ande. Låt det vara, lägg ner det, ta bort det.

Om ni drabbas av frestelsen att avslöja andras synder, berätta inte om dem för er granne eller ens er bästa vän. Gå till biskopen. Lämna bördan hos honom. Rapportera vid behov till civila eller rättsliga myndigheter, och låt det sedan vara. Jag tror att det dyrbara löfte som Alma fick kräver samma ande och samma handlande som hans i fråga om egna och andra människors smutsiga byk.

Men om vi har rätt och de har fel? Borde vi inte öppet ge vår åsikt så att andra inte dömer oss för misstaget? Herren har talat tydlig om detta dilemma. Det är inte vår sak att döma. Det är inte vår sak att mäta grandet, för bjälken i vårt eget öga skymmer vår förmåga att se. Det finns ingen pannkaka så tunn att den bara har en sida. Här krävs medlidande, gåvan att känna vad andra känner och förstå vad andra upplever. Medkänsla är en naturlig följd av kärleken. Den stimulerar och ökar vår förmåga att tjäna. Medkänsla är inte sympati, utan förståelse och omtänksamhet. Den är grunden för sann vänskap. Medlidande leder till respekt och öppnar dörren till undervisning och inlärning. Sioux-indianerna förstår denna storslagna princip när de ber: ”Store Ande, hjälp mig att aldrig döma någon förrän jag har vandrat två veckor i hans mockasiner.”

Vad ska vi då göra med smutstvätten? Processen inleds med omvändelse. Frälsaren står vid dörren och bultar. Han är redo att genast ta emot oss.¹² Vårt ansvar är att utföra omvändelsens gärningar. Vi måste överge våra synder så att reningen kan inledas. Herren lovar att han ska rena våra kläder med sitt blod.¹³ Han gav sitt liv och led för alla våra synder. Han kan återlösa oss från vårt personliga fall. Genom Frälsarens försoning, genom att han gav sig som lösen för våra synder, bemyndigar han den Helige Anden att rena oss i ett dop av eld. När den Helige Anden bor i oss så bränner hans renande närhet bort syndens orenhet. När beslutet väl är fattat inleds den renande processen.

Vår hängivenhet till Herren inleds med att vi fäster blicken på honom. Nyligen befann vi oss på en stavskonferens i Nauvoo. Körsången var utomordentlig. Dirigenten, som är professionell musiker och undervisar vid det lokala universitetet, fängslade mästerligt både kör och församling. Varje rörelse i hans kropp var ett med musiken. Vi ville sjunga precis som han ledde. Allas blickar var riktade på honom. Jag tänkte på Frälsaren. Han har uppmanat oss att vara som han är. Om vi skulle vara lika uppmärksamma på honom som vi var på broder Nelson så skulle vi snabbt förvandlas till Frälsarens avbilder.

Förvandlingen som inträffade när vi sjöng var tillfällig. Vi var där vi alla behövde vara och alla hade en stor önskan att följa. Om vi befinner oss på de platser där vi bör vara, med en brinnande önskan att följa Herren, kommer han att vidröra vårt liv och rena oss så att vi ständigt kan bo i hans närhet. Det fanns inget tvång från dirigenten att få oss att sjunga, bara kontakt. Verklig omvändelse är en följd av sådan gemenskap med Frälsaren. Vi bör vara noga med våra personliga böner och vardagstankar. Vi måste alla arbeta för att få den gemenskap som Herren kräver.

Jag frågade broder Nelson hur han kunde få ut så mycket av oss. Han svarade ödmjukt: ”Därför att deras hjärtan är rena.”

”Vad mer?” frågade jag.

Han svarade: ”Det är genom Anden. Det är vårt enda sätt att kommunicera på den nivån.”

Så var bör vi fästa vår blick? ”Om I viljen fästa blicken allena på min ära, skola edra kroppar bliva uppfyllda med ljus, och intet mörker skall vara i eder, och den kropp, som är fylld med ljus förstår allting.”¹⁴ Detta kan hända om vi tar ansvar för vår smutstvätt genom omvändelse och förvissar oss om att den är ren.

Må vi åtnjuta Frälsarens löfte genom Moroni: ”Vakna upp och … ikläd dig din högtidsskrud … kommen till Kristus … och älsken Gud av all eder makt, själ och styrka … så att I genom hans nåd kunnen bliva fullkomliga i Kristus … förmedelst Kristi blods utgjutelse, vilken i Faderns förbund skedde till edra synders förlåtelse, så att I kunnen bliva heliga och obefläckade.”¹⁵ I Jesu Kristi namn, amen.