Tillståndet i kyrkan

Mina kära bröder och systrar över hela världen, vi sänder våra hälsningar till er i vår Förlossares namn. Vi sänder er vår kärlek och vår välsignelse. Jag lovordar er på det varmaste för det ni gör för att föra Herrens verk framåt.

Då och då begrundar jag i tysthet detta verks tillväxt och inflytande. Jag tänker på mötet då några få var närvarande i Peter Whitmers timmerhus den 6 april 1830. Här organiserades kyrkan och här inleddes den långa vandring som har fört den till dess nuvarande ställning.

Vårt folk har lidit förtryck och förföljelse, de har drivits iväg av pöbelhopar och fått utstå all tänkbar ondska. Och ur allt detta har det vuxit fram något som idag är härligt att beskåda.

När detta verk inleddes, förkunnade Herren:

”Hören, o I min kyrkas folk, säger hans röst, som bor i höjden och vars ögon skåda alla människor! Ja, sannerligen säger jag: Hören, I folk fjärran från och I som bon på öarna i havet, hören I alle!

Ty förvisso, Herrens röst ljuder för alla människor, och ingen skall kunna undfly. Det finnes intet öga, som ej skall se, intet öra, som icke skall höra och intet hjärta, som ej skall genomborras …

Och den varnande rösten skall ljuda för alla människor från mina lärjungars mun, vilka jag utvalt i dessa sista dagar.

De skola gå ut och ingen skall kunna hejda dem, ty jag, Herren, har befallt dem det.” (L&F 1:1–2, 4–5)

Det kan inte råda något tvivel om det ansvar vi har för jordens folk. Det kan inte råda något tvivel om att vi aktivt söker uppfylla detta ansvar.

När jag talar till er idag kan de flesta av kyrkans medlemmar, oavsett var ni bor, höra mig. Det är ett underverk. Vem under kyrkans första dagar kunde ha drömt om att sådana möjligheter skulle finnas i vår tid?

Vi har nu starka församlingar i USA:s alla delstater och i Canadas alla provinser. Vi har sådana i Mexicos alla delstater, i Centralamerikas alla nationer och i alla nationer i Sydamerika. Vi har starka församlingar i Australien och Nya Zeeland och på Stilla Havsöarna. Vi är väl etablerade i östra halvklotets nationer. Vi finns i varje nation i västra Europa och i större delen av östra Europa och vi är fast etablerade i Afrika.

Vi uppmärksammas för våra programs imponerande resultat och för det vidsträckta, goda inflytande de har.

Nyligen kunde man läsa i en dagstidning i Kalifornien: ”De vita skjortorna, ryggsäckarna och cyklarna avslöjar dem innan man ens fått syn på Mormons bok.

De ser likadana ut, av goda skäl.

Dessa arméer av unga män – missionärer i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga – lever efter strikta regler medan de verkar som missionärer hela världen över.

De tillbringar 60 timmar i veckan under två år med att utföra kyrkligt arbete, med att be, studera och berätta för andra om evangeliet, vilket fått dem att lämna släkt, vänner och hemmets bekvämligheter bakom sig.

Kontakten med nära och kära är begränsad till brev och två telefonsamtal per år.

De lever sparsamt, i privata hem och lägenheter, tillsammans med missionärskamrater. De stiger upp klockan sex på morgonen för att studera och be om vägledning i arbetet de utför till långt efter solnedgången …

Detta liv, säger de, är en uppoffring och det ’roligaste’ de kan tänka sig.” (Priscilla Nordyke Roden, ”Answering the Call”, San Bernardino County Sun, 26 aug 2003, s B1.)

Man skulle kunna skriva samma sak om alla våra missionärer i de 120 nationer där de verkar.

Vilket underverk det är att vi har omkring 60 000 missionärer, de flesta unga, som ger av sin tid och sitt vittnesbörd till världen.

Jag träffade nyligen en grupp missionärer som skulle avlösas nästa dag för att återvända hem. De kom från olika nationer runtom i världen, från Mongoliet till Madagaskar. De var snygga och skärpta och entusiastiska. De vittnade om sin kärlek till kyrkan, till sin missionspresident och till sina missionärskamrater. Vilken förunderlig sak detta unika och storslagna program i kyrkan är.

Det är också alla andra program.

Vi fick nyligen beröm i den offentliga pressen för att vi donerat tre miljoner dollar för att vaccinera barn mot mässlingen i Afrika. Dessa pengar kom inte från tiondet. De kom från bidrag som trofasta medlemmar gett till kyrkans humanitära verksamhet. Vi samarbetar med amerikanska Röda korset, United Nations Foundation, Centers for Disease Control and Prevention, United Nations Children Fund, Världshälsoorganisationen (WHO) och Pan American Health Organization för att 200 miljoner barn ska kunna vaccineras och 1,2 miljoner dödsfall på grund av mässlingen ska kunna förebyggas under de närmaste fem åren. Enbart vårt bidrag kommer att ge vaccin för tre miljoner barn.

Vilken förunderlig och härlig sak detta är. Och så är det med vart och ett av våra humanitära projekt.

En sak till.

I mars 2001 tillkännagav vi att kyrkan utformat en plan för att hjälpa våra återvända missionärer och andra unga vuxna att få en akademisk eller teknisk utbildning så att de kan skaffa sig bättre arbeten, i fattigare länder med färre möjligheter.

Vi inbjöd dem som önskade hjälpa till med denna plan att bidra till en fond som kallas Ständiga utbildningsfonden, som baserats på liknande principer som Ständiga emigrationsfonden på artonhundratalet. Jag ger er en kort rapport om hur det går med den här planen.

Eftersom ni så generöst har bidragit till fonden har vi kunnat tillmötesgå det växande behovet av lån. Hittills har kyrkan beviljat omkring 10 000 lån till unga män och kvinnor i Latinamerika, Asien, Afrika och andra områden där kyrkan finns. Dessa unga människor har åtagit sig att betala tillbaka lånen så att andra kan få ta del av samma möjligheter som de själva.

Många har tagit examen och åtnjuter förmånen av sin utbildning. Hittills har ungefär 600 unga män och kvinnor avslutat sin utbildning. De flesta av dem har funnit bra förvärvsarbete. Många fler kommer att utexamineras och skaffa sig arbete i sina egna samhällen under månaderna som kommer. De kommer att utmärka sig i världen, bilda familj och tjäna i kyrkan. Många har redan uppnått dessa mål.

Patrick, till exempel, var den första studenten i Ständiga utbildningsfonden som avslutade sin utbildning i Jamaica. Hans utbildning inom företagsledning förskaffade honom ett välbetalt arbete vid en nationell flygplats, med goda framtidsutsikter. Han började omedelbart betala tillbaka de pengar han lånat.

Flavia, en syster från en fattigare del av Sydamerika, hade små möjligheter att skaffa sig utbildning eller heltidsarbete innan hon genom Ständiga utbildningsfonden fick hjälp att utbilda sig till dataoperatör. Med hjälp av kyrkans arbetsförmedling fick hon anställning hos ett bra företag efter att ha avslutat sin utbildning. Hon rapporterar: ”I dag är jag ansvarig för ekonomisk rådgivning på ett av de största sjukhusen i Recife där jag använder [ett avancerat] datasystem. Jag var en av dem som införde detta ekonomiska system i företaget.”

Jag skulle kunna ge många fler exempel. Vi är glada över att kunna rapportera att planen fungerar väl och växer allteftersom vi får större erfarenhet. De tidiga rapporterna om återbetalningar av lånade pengar är uppmuntrande. Återigen tackar vi er för er generositet, ert intresse och era böner för ständiga utbildningsfonden.

Det fanns en tid när det sades att solen aldrig gick ner över Brittiska imperiet. Detta imperium har nu förminskats. Men det är sant att solen aldrig går ner över detta Herrens verk, som påverkar människors liv över hela jorden.

Och detta är bara början. Vi har bara skrapat lite på ytan. Vi är engagerade i ett arbete för människors själar överallt. Det finns inga gränser för vårt verk. Under Herrens ledning kommer det att fortsätta. De nationer som nu är stängda för oss, kommer en dag att öppnas. Detta är min tro. Det är min övertygelse. Det är mitt vittnesbörd.

Den lilla stenen som revs loss från berget, inte genom människohänder, rullar fram för att uppfylla hela världen. (Se Daniel 2:31–45; L&F 65:2.)

När vi nu samlas till denna stora konferens, säger jag till alla sista dagars heliga överallt: Må Gud välsigna er. Behåll tron, var trogna era förbund. Vandra i evangeliets ljus. Bygg upp Guds rike på jorden.

Kyrkan befinner sig i ett underbart tillstånd och kan och kommer att förbättras. Den kommer att växa sig starkare.

Vi är vanliga människor som är engagerade i ett ovanligt arbete. Vi är män som bär den levande Gudens prästadöme. De som gått före oss har uträttat underverk. Det är vår möjlighet och vår utmaning att fortsätta i detta stora verk, vars framtid vi knappt kan föreställa oss.

Tack, bröder och systrar, för er tro och er hängivenhet. Tack för den kärlek ni har till detta, den Allsmäktiges verk. Vi lever i världen. Vi arbetar i världen. Men vi måste höja oss över världen när vi ägnar oss åt Herrens verk och söker efter att bygga upp hans rike på jorden. Låt oss nu tillsammans njuta av en stor världskonferens för män och kvinnor som verkligen är bröder och systrar som Guds barn.

Under de kommande två dagarna får vi lyssna till många generalauktoriteter, av vilka inte en enda har getts ett ämne att tala om, utan var och en av dem har bett till Herren om att kunna säga något som ska hjälpa, inspirera och lyfta alla som lyssnar.

Må himlens välsignelser vila över er. Må ni vara trofasta mot den stora och härliga sak som ni har anslutit er till, är min ödmjuka bön i vår Återlösares, Herrens Jesu Kristi namn, amen.

Nu har vi en liten överraskning. Jag vill be broder David B Haight att komma fram till talarstolen. Här är en härlig gammal kämpe. Han är 97 år gammal. Han har levt längre än någon annan apostel i den här tidsutdelning-

ens historia. Han blev nyligen sjuk och har haft det lite besvärligt. Men han ville komma den här morgonen och bara vinka till er med tacksamhet och uppskattning och med den stora kärlek som han har till er. Och till honom, vår käre vän, säger vi: Må Gud välsigna dig och göra dig frisk. Vi älskar dig, vi stöder dig, vi ber för dig. Må himlens välsignelser vila över dig, käre broder Haight. Tack.

Äldste Haight: Tack.

President Hinckley: Vill du vinka till dessa människor?

Äldste Haight: Ja, det måste jag göra. Jag vinkar. Tack, tack ska ni ha. Jag är glad över att vara med er.

President Hinckley: Tack.

Äldste Haight: Tack.

President Hinckley: Han kommer nu att lämna konferenscentret. Han kommer att följa konferensen på tv. Vilken storslagen kämpe han har varit i Herrens armé. Tack så mycket broder Haight.