Till kyrkans kvinnor

Någon har sagt: ”Var snäll mot kvinnorna. De utgör halva befolkningen och är mödrar till den andra halvan.”

Mina kära systrar, ni underbara kvinnor som har valt den goda delen, jag är full av beundran för allt det ni gör. Jag ser era händer i allting.

Många av er är mödrar, vilket i sig är en heltidssyssla.

Ni är kamrater – de allra bästa vänner era män har eller någonsin kommer att få.

Ni sköter hushållet. Det låter inte som särskilt mycket, eller hur? Men vilket jobb det är att hålla ett hem rent och snyggt.

Ni sköter inköpen. Inte förrän jag blev äldre insåg jag vilket krävande ansvar det är att hålla skafferiet fyllt, att hålla kläder snygga och presentabla, att köpa allt som behövs för att hålla ett hem igång.

Ni är sjukvårdare. För varje sjukdom som kommer är ni den första som får veta det och den första som ger hjälp. Vid allvarlig sjukdom sitter ni vid sängkanten dag och natt, tröstar, uppmuntrar, betjänar och ber.

Ni är familjens chaufför. Ni kör kring barnen på tidningsdistrikt, kör dem till idrottsevenemang, kör dem till församlingsutflykter och transporterar hit, dit och överallt dit de behöver komma.

Jag skulle kunna fortsätta. Mina barn är alla vuxna. En del är över 60. Men när de ringer och jag svarar, frågar de: ”Hur mår du?” Och innan jag hinner svara frågar de: ”Är mamma där?”

Hon har varit deras kraftkälla hela livet. Sedan de var små har de hållit sig till henne och hon har alltid svarat med tillgivenhet, vägledning och undervisning, hon har välsignat deras liv på alla sätt.

Nu har vi barnbarn som är mödrar. De hälsar på hos oss och jag förundras över deras tålamod och förmåga att lugna barnen, att få dem att sluta gråta, och de tycks mig hinna tusen andra saker.

De kör bil, de använder datorer, de är med på sina barns aktiviteter, de lagar mat och syr, de undervisar och de talar i kyrkan.

Jag ser deras män och vill säga till dem: ”Vakna, och bär din del av bördan.” Uppskattar du verkligen din hustru? Vet du hur mycket hon gör? Ger du henne komplimanger ibland? Tackar du henne någonsin?”

Men, kära kvinnor, jag tackar er. Tack för att ni är det slags människor ni är och gör det ni gör. Må himlens välsignelser vila över er. Må era böner besvaras och era förhoppningar och drömmar infrias.

Ni tjänar kyrkan så väl. Ni tycker detta är krävande. Det är det. Men med varje ansvar som fullgörs följer en stor belöning.

Många av er tycker att ni misslyckats. Ni tycker inte ni klarar av allt, att all er förmåga inte räcker.

Vi känner alla likadant. Jag känner det så när jag talar till er i kväll. Jag önskar och ber om kraften och förmågan att lyfta er, att inspirera er, att tacka er, att prisa er och bringa en smula glädje till ert hjärta.

Vi oroar oss alla för våra prestationer. Vi önskar alla att vi kunde göra bättre. Men olyckligtvis inser vi inte, eller ser ofta inte resultaten av det vi gör.

Jag minns en stavskonferens österut för många år sedan. På planet på väg hem kände jag det som om jag misslyckats totalt. Jag trodde inte att jag nått fram till någon. Jag var nedstämd och kände mig otillräcklig.

Men några år senare var jag på en annan konferens i Kalifornien. Efter mötet kom en man fram till mig och sade: ”Du var ju på en konferens för några år sedan där och där.”

”Ja”, sade jag, ”jag var där och jag minns tillfället.”

Mannen sade: ”Du vidrörde mitt hjärta. Jag kom till det mötet av nyfikenhet. Jag var egentligen inte intresserad. Jag var på vippen att lämna kyrkan. Men när det annonserades att en av de tolv apostlarna skulle komma, bestämde jag mig för att gå.

Du sade något som fick mig att tänka. Det berörde mig och fastnade i sinnet och fick mig att handla. Jag bestämde mig för att ändra kurs. Det förändrade mitt liv. Jag bor nu här i Kalifornien. Jag har ett bra jobb, som jag är tacksam för. Jag hoppas jag är en bra make och far. Och nu är jag rådgivare till biskopen i min församling. Jag är lyckligare än jag någonsin varit i mitt liv.”

Jag tackade honom, och när vi skildes åt skakade jag på huvudet och sade till mig själv: ”Man vet aldrig. Man vet aldrig om man åstadkommer något. Man vet aldrig hur mycket gott man åstadkommer.”

Mina kära systrar, på samma sätt är det med er. Ni gör ert bästa, och detta bästa åstadkommer gott för er själva och andra. Plåga inte er själva med tanken på misslyckanden. Gå ner på knä och be om Herrens välsignelser. Ställer er sedan upp och gör det ni ombeds göra. Lämna sedan det hela i Herrens händer. Ni kommer att upptäcka att ni uppnått något som är värt mer än pengar.

Vi har ju en mycket skiftande grupp som jag talar till. Här finns unga kvinnor som fortfarande studerar eller som arbetar. Ni är ensamstående. Ni hoppas fånga den perfekta mannen. Jag har ännu inte sett någon som är perfekt. Sikta högt, men inte så högt att ni missar målet helt. Det som verkligen betyder något är att han älskar dig, att han respekterar dig, att han hedrar dig, att han är dig obrottsligt trogen, att han ger dig frihet att utvecklas och låter dig flyga dit dina talanger för dig. Han är inte fullkomlig, men om han är snäll och omtänksam, om han kan arbeta och försörja sig, om han är ärlig och troende, så är möjligheterna goda att du inte tar fel, att du blir oerhört lycklig.

En del av er gifter sig olyckligtvis inte i det här livet. Det visar sig vara så ibland. Om det blir så, gå inte omkring hela livet och gräm dig över det. Världen behöver ändå dina talanger. Den behöver din insats. Kyrkan behöver din tro. Den behöver din starka, hjälpande hand. Livet är aldrig misslyckat förrän vi kallar det misslyckat. Det finns så många som behöver dina hjälpande händer, ditt kärleksfulla leende, din ömma omtanke. Jag ser så många dugliga, tilldragande, underbara kvinnor som gått miste om romantik. Jag förstår det inte, men jag vet att i den Allsmäktiges plan, den eviga plan som vi kallar Guds plan för lycka, finns det tillfällen och belöningar för alla som söker dem.

Och ni unga kvinnor med små barn, ni har en oerhörd utmaning. Alltför ofta räcker pengarna inte till. Ni måste snåla och spara. Ni måste vara kloka och försiktiga med utgifterna. Ni måste vara starka och modiga och djärva och gå framåt med glädje i blicken och kärlek i hjärtat. Så välsignade ni är, mina kära unga mödrar. Ni har barn som blir era i evighet. Jag hoppas ni har beseglats i Herrens hus och att er familj blir en evig familj i vår Faders rike.

Må ni få styrka att bära er tunga börda, att uppfylla varje förpliktelse, att vandra sida vid sida med en god, trofast och omtänksam man och tillsammans med honom ta hand om och fostra era barn i rättfärdighet och sanning. Inget ni någonsin kommer att äga, inget världsligt ni skaffar er är lika mycket värt som era barns kärlek. Gud välsigne er, mina kära, kära unga mödrar.

Så har vi er äldre kvinnor som varken är gamla eller unga. Ni befinner er i det underbaraste skedet av ert liv. Era barn är i tonåren. Kanske en eller två av dem är gifta. En del är på mission och ni gör uppoffringar för att försörja dem på fältet. Ni hoppas och ber om deras framgång och lycka. Till er, kära kvinnor, har jag några särskilda råd.

Räkna Guds gåvor, nämn dem en och en. Ni behöver inte en ståtlig byggnad att bo i med allt uppslukande lån som ska betalas i evighet. Ni behöver ett bekvämt och behagligt hem där kärlek råder. Någon har sagt att det inte finns någon vackrare bild än den av en god kvinna som lagar mat åt dem hon älskar. Välj med omsorg vad ni gör. Ni behöver inte all den lyx som arbete utanför hemmet kan ge. Beakta noggrant värdet av att ni är hemma när barnen kommer från skolan.

Mödrar, ta väl hand om era döttrar. Var nära dem. Lyssna på dem. Tala med dem. Led dem från att göra dumheter. Led dem till att göra det rätta. Se till att de klär sig behagfullt och anständigt. Skydda dem från den förfärliga ondska som finns runt omkring dem.

Fostra era söner med kärlek och goda råd. Lär dem vikten av renlighet, av prydlighet i klädsel. Slarviga vanor leder till ett slappt leverne. Inpränta i dem en känsla för disciplin. Håll dem värdiga att tjäna kyrkan som missionärer. Ge dem saker att göra så att de lär sig arbeta. Lär dem att vara sparsamma. Flit och sparsamhet befordrar välstånd. Lär dem att ingenting verkligt bra inträffar efter 23:00. Och skäm inte bort dem. Om de går ut som missionärer kan de tvingas leva under omständigheter som ni inte önskar för deras del. Oroa er inte för dem. Ge dem uppmuntran.

Uppväck inom era barn en önskan att utbilda sig. Detta är portnyckeln till framgång i livet. Och lär dem samtidigt att, som president David O McKay brukade påminna oss: ”Ingen framgång i livet kan uppväga ett misslyckande i hemmet.”¹

Och nu talar jag till er ensamstående mödrar, vilkas bördor är så tunga eftersom ni blivit övergivna eller blivit änkor. Ni bär en oerhörd börda. Bär den väl. Sök Herrens välsignelser. Var tacksamma för den hjälp som kan komma från prästadömets kvorum för att bistå er i hemmet eller på andra sätt. Be i tysthet i er kammare och låt tårarna komma om det känns så. Men le närhelst ni är med barnen eller andra.

Och så till er, kära mor- och farmödrar, ni äldre änkor och äldre ensamma kvinnor. Så vackra ni är. Jag ser på min kära hustru som snart fyller 92. Hennes hår är vitt, hon går framåtlutad.

Jag tar hennes hand i min och ser på den. En gång var den så vacker, hullet fast och slätt. Nu är den rynkig, en smula benig och inte så stark. Men den vittnar om kärlek, trofasthet och tro, om hårt arbete genom åren. Hennes minne är inte vad det har varit. Hon minns sådant som hände för ett halvsekel sedan, men minns kanske inte det som hände för en halvtimma sedan. Jag är själv likadan.

Men jag är så tacksam för henne. I 66 år har vi vandrat tillsammans, hand i hand, med kärlek och uppmuntran, med uppskattning och respekt. Det kan inte dröja särskilt länge innan en av oss går igenom förlåten. Jag hoppas den andra följer efter snart. Jag vet bara inte hur jag skulle klara mig utan henne, inte heller på andra sidan, och jag hoppas hon inte vet hur hon skulle klara sig utan mig.

Mina kära vänner i Hjälpföreningen, vilka era omständigheter än är, var ni än bor: Må himlens fönster öppnas och välsignelser regna över er. Må ni leva i kärlek till varandra. Må ni sträcka er ner och lyfta dem vilkas bördor är tunga. Må ni bringa ljus och skönhet till världen och särskilt till era hem och till era barns liv.

Ni vet liksom jag vet att Gud vår evige Fader lever. Han älskar er. Ni vet liksom jag vet att Jesus är Kristus, hans odödlige Son, vår Återlösare. Ni vet att evangeliet är sant och att himlen är nära om vi befrämjar det i vårt liv.

Ni är Hjälpföreningen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Det finns ingen annan organisation som är dess like. Vandra med högburet huvud. Arbeta med hängivenhet. Gör vadhelst kyrkan ber er göra. Be med tro. Ni kanske aldrig får veta hur mycket gott ni åstadkommer. Någons liv välsignas genom ert arbete. Må ni få känna den Helige Andens tröstande och belönande omfamning, ber jag i Jesu Kristi heliga namn, amen.