Israels herdar

Bröder, i kväll ska jag göra något en smula ovanligt. Jag ska upprepa delar av ett tal, som jag höll för femton år sedan vid det allmänna prästadömsmötet. Jag ska tala om och till kyrkans biskopar, denna underbara grupp män som i verklig mening är Israels herdar.

Alla som deltar i den här konferensen är ansvarig inför en biskop eller grenspresident. Oerhörda är de bördor de bär, och jag inbjuder varje medlem i kyrkan att göra allt i sin makt för att lätta den börda som våra biskopar och grenspresidenter dignar under.

Vi måste be för dem. De behöver hjälp att bära sin tunga börda. Vi kan vara mer stödjande och mindre beroende av dem. Vi kan bistå dem på alla möjliga sätt. Vi kan tacka dem för allt de gör för oss. Vi sliter ut dem på kort tid genom de bördor vi lägger på dem.

Vi har över artontusen biskopar i kyrkan. Var och en är en man som har kallats genom profetians och uppenbarelsens ande och avskilts och ordinerats genom handpåläggning. Var och en av dem innehar nycklarna till att leda sin församling. Var och en är en högpräst, den presiderande högprästen i sin församling. Var och en bär ett väldigt ansvar för sitt förvaltarskap. Var och en står som en far för sitt folk.

Ingen av dem får pengar för sitt tjänande. Ingen församlingsbiskop får betalt av kyrkan för sitt arbete som biskop.

Fordringarna på en biskop i dag är desamma som de var på aposteln Paulus tid. Han skrev till Timoteus:

”En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare.

Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär.

Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt.

Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling?

Han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar honom.” (1 Tim 3:2–6)

I sitt brev till Titus tillägger Paulus att ”Församlingsledaren skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig.

Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna.” (Tit 1:7, 9)

De här orden beskriver väl en biskop i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i dag.

Låt mig nu tala direkt till de tusentals biskopar som lyssnar i kväll. Låt mig först säga att jag älskar er för er redbarhet och godhet. Ni måste vara redbara män. Ni måste stå som föredömen för de församlingar över vilka ni presiderar. Ni måste stå på ett högre plan, så att ni kan lyfta andra. Ni måste vara absolut ärliga, för ni hanterar Herrens penningmedel, folkets tionde, offergåvor som kommer från deras fasta och de bidrag de ger av sina egna ansträngda tillgångar. Vilket förtroende ni har fått som innehavare av Herrens börs!

Er godhet måste vara som ett baner för ert folk. Er moral måste vara oantastlig. Den ondes list kan angripa dig, ty han vet att om han kan fördärva dig, kan han skada en hel församling. Du måste vara klok, med inspirerad vishet i alla relationer, så att ingen kan tolka dina handlingar som befläckade av moralisk synd. Du får inte falla för frestelsen att läsa pornografisk litteratur eller i hemlighet i ditt eget rum se pornografiska filmer. Din moraliska styrka måste vara sådan att du, om du någonsin kallas att sitta till doms över andras ifrågasatta moral, kan göra så utan personliga kompromisser och förlägenhet.

Du får inte använda ditt ämbete som biskop till att främja dina egna affärer, för att inte anklagelser för ekonomiska misslyckanden ska kunna riktas mot dig av dem som har fallit för din övertalning.

Du får inte kompromettera dina kvalifikationer att sitta som allmän domare i Israel. Det är ett förskräckande och vördnadsbjudande ansvar att sitta som domare över folket. Du måste i vissa fall vara deras domare i frågor om värdighet att inneha medlemskap i kyrkan, värdighet att inträda i Herrens tempel, värdighet att bli döpt, värdighet att ta emot prästadömet, värdighet att undervisa och att tjäna som ämbetsmän i biorganisationerna. Du måste bedöma deras värdighet att i nödsituationer få hjälp av folkets fasteoffer och varor från Herrens förrådshus. Ingen som du har ansvar för får gå hungrig eller utan kläder eller husrum även om de är ovilliga att be om det. Du måste veta något om allas omständigheter i den flock över vilken du presiderar.

Du måste vara deras rådgivare, deras tröstare, deras ankare och styrka i tider av sorg och svårigheter. Du måste vara stark med den styrka som kommer från Herren. Du måste vara vis med den vishet som kommer från Herren. Din dörr måste vara öppen så att du hör deras rop, din rygg stark så att du kan bära deras bördor, ditt hjärta ömmande så att du kan bedöma deras behov, din kristliga kärlek tillräckligt vid och stark för att omfatta även dem som har gjort orätt och dem som kritiserar. Du måste vara en tålmodig man, villig att lyssna och försöka förstå. Du är den ende till vilken somliga kan vända sig. Du måste vara till hands när varje annan källa har sinat. Jag vill läsa upp några rader ur ett brev till en biskop:

”Käre biskop!

Det har gått nästan två år sedan jag i förtvivlan ringde till dig och bad om hjälp. Vid den tidpunkten var jag färdig att begå självmord. Jag hade ingen annan att vända mig till – inga pengar, inget arbete, inga vänner. Mitt hus hade de tagit och jag hade ingenstans att bo. Kyrkan var mitt sista hopp.

Som du vet hade jag lämnat kyrkan när jag var sjutton år och hade brutit så gott som varje regel och bud som fanns i mitt sökande efter lycka och självförverkligande. I stället för lycka var mitt liv uppfyllt av elände, ångest och förtvivlan. Det fanns varken hopp eller framtid för mig. Jag vädjade till och med till Gud att låta mig dö, att ta mig bort från mitt elände. Inte ens han ville ha mig. Det kändes som om han också hade förkastat mig.

Det var då jag vände mig till dig och kyrkan …

Du lyssnade med förståelse, du gav råd och vägledning och hjälp.

Jag började tillväxa och utvecklas i förståelse och kunskap om evangeliet. Jag fann att jag måste göra vissa grundläggande ändringar i min livsföring, och det var mycket svårt, men inom mig hade jag värdigheten och styrkan att genomföra dem.

Jag märkte att när jag efterlevde evangeliet och omvände mig, var jag inte rädd längre. Jag var uppfylld av inre frid. Molnen av ångest och förtvivlan var borta. Tack vare försoningen var mina svagheter och synder förlåtna genom Jesus Kristus och hans kärlek till mig.

Han har välsignat och styrkt mig. Han har öppnat vägar för mig, gett mig vägledning och bevarat mig från ont. Jag har funnit att allteftersom jag övervann varje hinder började min yrkesverksamhet växa så att min familj hade nytta av den och så att jag kände att jag hade åstadkommit någonting.

Biskop, du har gett mig förståelse och stöd under dessa två år. Jag skulle aldrig ha kommit så här långt utan din kärlek och ditt tålamod. Tack för att du är den du är, en Herrens tjänare som hjälper mig, hans vilsegångna barn.”

Biskopar, ni står som väktare i tornet för de församlingar som ni presiderar över. Det finns många lärare i varje församling. Men ni måste vara de främsta lärarna bland dem. Ni måste se till att inga falska läror smyger sig in bland folket. Ni måste se till att de tillväxer i tro och vittnesbörd, i redbarhet och rättfärdighet och i tjänande. Ni måste se till att deras kärlek till Herren stärks och visar sig i större kärlek till varandra.

Du måste vara deras biktfader, lyssna till deras djupaste hemligheter, och absolut bevara de förtroenden ni ges. Det som sägs är strängt konfidentiellt och måste skyddas och respekteras gentemot alla som vill tränga emellan. Det kan förekomma frestelser att berätta. Du får inte falla för dem.

Utom i fall som regleras i lag när det gäller övergrepp, måste det du får veta i förtroende stanna hos dig. Kyrkan har en direktlinje som du kan ringa när det gäller övergrepp som kommer till din kännedom.

Du presiderar personligen över aronska prästadömet i församlingen. Du är deras ledare, deras lärare, deras föredöme, vare sig du önskar vara det eller inte. Du är presiderande högpräst, församlingsfamiljens far, den som kallas till skiljedomare vid tvister för att försvara den anklagade.

Du presiderar vid möten där man undervisar om läran. Du ansvarar för andligheten vid dessa möten och för att sakramentet välsignas och delas ut till medlemmarna, så att alla kan påminnas om de heliga förbund och åtaganden som åvilar dem som tagit på sig Herrens namn.

Du måste stå som en stark vän till änkan och den föräldralöse, den svage och den hemsökte, den angripne och den hjälplöse.

Ljudet från din trumpet måste vara starkt och otvetydigt. I din församling står du som ledare för Herrens armé, och du leder dem fram till seger i striden mot synd, likgiltighet och avfall.

Jag vet att arbetet är svårt ibland. Det finns aldrig tillräckligt med timmar för att få allting gjort. Samtalen är talrika och kommer tätt. Ni har andra saker att göra. Det är sant. Ni får inte bestjäla er arbetsgivare på den tid och energi som rätteligen tillhör honom. Ni får inte beröva familjen den tid som tillhör dem. Men som de flesta av er har lärt sig: När ni ber om gudomlig vägledning välsignas ni med vishet utöver er egen och med styrka och förmåga som ni inte visste att ni hade. Det är möjligt att budgetera tiden så att ni varken försummar er arbetsgivare, er familj eller er hjord.

Gud välsigne de goda biskoparna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Ni kan ibland känna er benägna att klaga över de bördor som hör till ert ämbete. Men ni känner också glädjen i ert tjänande. Hur tung bördan än är vet ni, att detta är det bästa, det mest givande, det viktigaste ni någonsin har gjort utanför ert hems väggar.

Jag tackar Herren för er. Jag tackar Herren för goda biskopar i denna kyrka överallt i världen. Jag ber för er, för er alla artontusen. Jag vädjar till er att vara starka. Jag vädjar till er att vara trofasta. Jag vädjar till er att aldrig kompromissa i ert eget liv och i de mål ni sätter upp för andra. Om era dagar än är långa och tröttande, må er vila vara ljuv och må ni i hjärtat känna den frid som endast kommer från Gud till dem som tjänar honom.

Jag bär vittnesbörd om styrkan och godheten hos biskoparna i denna kyrka. Jag vill hylla de rådgivare som hjälper dem och alla som tjänar under deras ledning enligt de kallelser de ger.

Vi begär inte det omöjliga av er. Vi ber er göra ert allra bästa. Delegera varje del av arbetet som ni har tillstånd att delegera. Och lämna sedan allt i Herrens händer.

En dag blir ni avlösta. Det blir en sorgens dag för er. Men ni får tröst när ert folk tackar er. Och de kommer aldrig att glömma er. De kommer att minnas och tala med uppskattning om er under kommande år, ty av alla kyrkans ämbetsmän är ni den som är närmast dem. Ni har kallats, ordinerats och avskilts till herdar för er hjord. Ni har begåvats med urskillning, omdöme och kärlek till att välsigna deras liv. När ni gör det välsignar ni ert eget.

Jag vittnar om den gudomliga naturen i er kallelse och om det strålande sätt på vilket ni fyller den. Måtte ni, era rådgivare, era hustrur och era barn välsignas när ni tjänar Herrens barn ber jag ödmjukt i Jesu Kristi heliga namn, amen.