Herren din Gud ska leda dig vid handen

I många människors ögon och hjärtan i världen i dag finns det tecken på tvivel, rädsla och hopplöshet. Mycket av världens otrygghet har trängt in i vårt hem och vårt liv. Oavsett ålder eller omständigheter behöver vi alla veta att vi har kraft i nuet och hopp i framtiden.

Lyssna på Mormons ord … ”Veten I icke, att I ären i Guds händer? Veten I icke, att han har all makt?” (Mormons 5:23)

Händerna är en av kroppens delar som är mycket symbolisk. Hebreiskans jad, det vanligaste ordet för ”hand”, används också bildligt i betydelsen kraft, styrka, makt. (Se William Wilson, Old Testament Word Studies, [1978], s 205.) Alltså betecknar händer makt och styrka.

Vår levande profets, president Gordon B Hinckleys utsträckta hand stärker, upplyfter och inspirerar människor över hela världen.

Att vara i Guds händer bör innebära att vi inte bara är under hans vaksamma omsorg, utan också att vi beskyddas och bevaras genom hans förunderliga makt.

I alla de heliga skrifterna omnämns Herrens hand. Hans gudomliga bistånd bevittnas om och om igen. Hans mäktiga händer har skapat världar, men var ändå milda nog att välsigna de små barnen.

Begrunda Johannes ord som beskriver den uppståndne och förhärligade Frälsaren: ”När jag såg honom … lade [han] sin högra hand på mig och sade: ’Var inte förskräckt. Jag är … den levande. Jag var död, och se, jag lever i evigheternas evigheter.’” (Upp 1:17–18) När han lägger sin hand på oss, kan vi, liksom Johannes, bli levandegjorda i honom.

För tjugofyra år sedan kämpade vår lille nyfödde son för sitt liv på intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus. Hans lungor var inte färdigutvecklade på grund av att han fötts för tidigt och han kämpade för varje andetag. Han var så liten, men hade så stor vilja att leva. Min modiga och alltid trofasta hustru Jan och jag, som var unga och oerfarna föräldrar, bad att Herrens hand skulle sträckas ut och på något sätt hjälpa vår lilla pojke att fortsätta andas. Då jag förde min darrande hand genom den lilla öppningen till kuvösen, kände jag mig så otillräcklig och maktlös. Jag tog vår nyfödda sons späda men fulländade hand i min, och vi fick en mäktig andlig kontakt som jag aldrig kommer att glömma. Två fingrar från båda mina händer täckte hans späda huvud medan jag välsignade honom.

Vad vi önskade honom var uppenbart, men vi visste att hans jordiska tillvaro vilade i Herrens händer och inte i våra eller i sjukpersonalens. Då insåg jag ödmjukt att mina skälvande händer hade makt och myndighet långt utöver min egen. Mina fingrar på hans huvud symboliserade att Guds händer och makt vilade på vår son. Under den stund av känslomässig frid som följde efter välsignelsen tittade min eviga följeslagerska och jag på varandra över kuvösen och upplevde förnyat hopp och tröst, uppsprunget av tro på Herren Jesus Kristus och den inverkan hans försoning hade på oss. Det var ett mäktigt vittnesbörd om hans kärlek till en nyfödd son som just hade lämnat hans närhet. Vi var sedan bättre beredda att acceptera hans vilja med vår son. Vi kände verkligen att vi hade lagt våra händer i Frälsarens händer. Det var som om Frälsarens egna händer gav den nödvändiga respiratorhjälpen och lät vår son andas och få styrka. Vi tackade i våra böner för varje andetag och för varje liten förbättring. I dag fortsätter vår friska och starka son och hans tackskyldiga föräldrar att vara mycket tacksamma för Frälsarens villiga händer.

Bland de gudomliga löftena om att komma fram i den första uppståndelsens morgon och ärva ”troner, riken, furstendömen och makter”, finns de ytterligare löftena om ”alla höjder och djup”. (L&F 132:19) Den stora lycksalighetsplanen omfattar en berg- och dalbana av svåra stunder och stunder av stor glädje. Ja, vi har alla våra stunder av svårigheter och sorger. Ibland är det så svårt för oss att vi bara vill ge upp. Det finns tillfällen då våra steg är osäkra, då vi känner oss missmodiga och då vi desperat söker efter hjälp.

Äldste Holland påminner oss om att ”symbolen med den bittra kalken som inte kan tas ifrån oss, är en prövning som kommer både i vårt liv och i [Frälsarens]. Den kommer på ett mycket lättare sätt, i mycket mindre grad till oss, men den kommer tillräckligt ofta för att lära oss att vi måste lyda.” (Trusting Jesus [2003], s 42.)

Vi behöver alla veta att vi kan fortsätta i Herrens kraft. Vi kan lägga vår hand i hans och vi kommer att uppleva hur stödet av hans närvaro lyfter oss till höjder som varit ouppnåeliga utan honom.

När en sorgbetyngd far förde sin svårt sjuka son till Jesus skriver Markus att ”Jesus tog honom i handen och reste upp honom, och han steg upp”. (Mark 9:27)

Vi måste förtrösta på Herren. Om vi villigt ger oss själva till honom, kommer våra bördor att lättas och våra hjärtan tröstas.

Äldste Scott har nyligen gett oss rådet: ”Lita på Gud … oavsett hur svåra omständigheterna är … Din sinnesfrid, din övertygelse om att kunna finna lösningar på besvärliga problem, din slutliga glädje, beror på din tilltro till din himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus.” (”Trons stödjande kraft i osäkra och prövande tider”, Liahona, maj 2003, s 76, 78.)

Hur lär vi oss att förtrösta? Hur lär vi oss att räcka ut handen och nå den tröst som Herren berett?

Herren gav Joseph Smith tydlig undervisning: ”Lär av mig och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes saktmodighet, så skall du hava frid i mig … Bed alltid, så skall jag utgjuta min Ande över dig.” (L&F 19:23, 38)

Han gav fyra huvudpunkter:

• Lär

• Lyssna

• Sök Anden

• Be alltid

Herren stödjer och hjälper oss om vi är villiga att öppna dörren och ta emot hans hand av gudomligt bistånd.

President Thomas S Monson påminner oss om Frälsarens villiga räddande hand: ”Vi dyrkar den hand som frälser – Jesu Kristi hand, Guds Son … Med denna hand knackar han på dörren till vår insikt.” (”Händer”, Nordstjärnan, mar 1991, s 2.)

Nyligen förberedde sig vår dotter och svärson för att gå ut tillsammans en kväll. De sprang omkring och försökte göra sig klara och ge barnvakten några instruktioner i sista minuten. De märkte faktiskt inte det ledsna uttrycket hos ett av barnen och tårarna i ögonen hos ett annat förrän de stod i dörren, redo att ge sig av. De förstod att deras barn kände sig oroliga då deras mamma och pappa skulle vara borta från dem. Därför samlade de sina fyra dyrbara barn runt omkring sig. Deras pappa bad dem att räcka fram händerna Alla de åtta små händerna räcktes fram. Mamma och pappa kysste sedan varje hand och sade sedan att när de saknade dem, eller om de blev rädda eller behövde känna deras kärlek, kunde de lägga sina små händer på kinderna och varje gång känna att mamma och pappa var nära dem. De blev så glada och när vår dotter och svärson gick, såg de fyra små barn som stod vid fönstret och log och hade händerna mot kinderna.

De litade på sina föräldrar. De visste att de var älskade.

Liksom små barn är fulla av förtröstan måste var och en av oss ha denna oförbehållsamma förtröstan. Vi måste alla komma ihåg att vi är söner och döttrar till Gud och att han älskar oss mycket. Om vi verkligen förstår vilka vi är, får vi en osviklig källa till hopp och tröst.

Vi kan aldrig fullborda ”det lopp som vi har framför oss” (Hebr 12:1) utan att lägga vår hand i Herrens hand.

För flera år sedan beslöt sig vår enda dotter för att springa ett maratonlopp. Hon tränade och ansträngde sig hårt tillsammans med flera av sina vänner. Loppet var svårt och det fanns tillfällen då hon ville ge upp. Men hon fortsatte och koncentrerade sig på bara ett steg i taget. Då hon sprungit närmare halva loppet hörde hon någon bakom sig ropa: ”En blind man på din vänstra sida.”

Hon vred på huvudet och fick se en blind man springa om henne medan han höll i en annan mans hand. Båda sprang loppet. Då de sprang förbi kunde hon se hur hårt den blinda mannen höll sin väns hand.

Hon blev stärkt och övervann sin egen fysiska plåga då hon iakttog dessa två män som sprang hand i hand. Han som kunde se motiverades av sin blinda vän, och den blinda mannen förlitade sig på den kontakt han hade med sin väns hand. Vår dotter förstod att den blinda mannen aldrig hade kunnat fullborda loppet ensam. Hon inspirerades av den blinda mannens förtröstan och hans väns hängivna kärlek.

På liknande sätt har Frälsaren räckt fram sin hand till var och en av oss, så att vi inte behöver springa ensamma. ”För dem av oss som emellanåt vacklar eller snavar, finns han där för att ge stadga och styrka.” (Trusting Jesus, s 43.) Medan vi går fram mot mållinjen finns han där för att frälsa oss, och för allt detta gav han sitt liv.

Föreställ er såren i hans händer. Hans medfarna händer, ja hans händer av sargat kött och fysisk uppoffring, ger våra händer större kraft och vägledning.

Det är den sårade Kristus som leder oss igenom våra svåra stunder. Det är han som håller oss uppe när vi behöver mer luft att andas eller vägledning att följa, eller mer mod för att fortsätta.

Om vi håller Guds bud och vandrar hand i hand med honom på hans stigar, går vi framåt med tro och känner oss aldrig ensamma.

Förtrösta på hans löfte om evigt liv och låt frid och hopp fylla er själ.

När vi förenar oss med Fridsfursten och med hans fullkomliga och återlösande kärlek, då kan vi uppleva verkligheten i Herrens löfte: ”Ty jag är Herren, din Gud, som fattar din högra hand och som säger till dig: Frukta inte, jag hjälper dig.” (Jes 41:13)

Jag vittnar om Jesus Kristus, vår Återlösare och levande Frälsare.

Jag vittnar om att han lever och räcker ut sin kärleksfulla hand mot var och en av oss. I Jesu Kristi namn, amen.