Guds storhet

Bland de många storslagna ändamålen i Herrens Jesu Kristi liv och verksamhet finns det en stor del av hans mission som ofta inte värdesätts. Hans efterföljare vid den tiden förstod det inte till fullo och många av dagens kristna gör det inte nu heller, men Frälsaren själv talade om det upprepade gånger med stort eftertryck. Det är den stora sanningen att i allt som Jesus sade och gjorde under sin livstid, och speciellt under sin försonings lidande och offer, visade han oss hurdan och vad Gud vår Evige Fader är, hur fullständigt hängiven han är sina barn i alla tidsåldrar och nationer. Jesus försökte att i ord och handling ådagalägga och personliggöra för oss sin Faders, vår himmelske Faders, sanna natur.

Han gjorde detta åtminstone delvis därför att vi alla, både då och nu, behöver lära känna Gud bättre för att kunna älska honom djupare och lyda honom mer fullkomligt. Som det står både i Gamla och Nya testamentet: Det främsta av alla buden är: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Detta är det största och främsta budet.”¹

Det är alltså helt naturligt att profeten Joseph Smith lärde: ”Det är evangeliets första princip att med säkerhet känna Guds karaktär. Jag vill att ni alla ska känna honom”, sade han, ”och vara förtroliga med honom”.² Vi måste ha ”en rätt uppfattning om hans … fullkomliga egenskaper … [samt beundran för] hans karaktärs upphöjdhet”³. Sålunda är de första orden vi yttrar i vår trosbekännelse: ”Vi tror på Gud den evige Fadern.”⁴ Vilket Jesus verkligen gjorde. Samtidigt som Frälsaren erkände sin egen unika roll i den gudomliga planen, inledde han sin bön med: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden.”⁵

Efter att generationer av profeter försökt undervisa den mänskliga familjen om Faderns vilja och sätt, oftast inte med någon större framgång, sände Gud i ett sista försök att få oss att lära känna honom, sin Enfödde och fullkomlige Son, skapad i hans exakta likhet och avbild, till att leva och verka bland dödliga människor i livets stränga vardag.

Att komma till jorden med ett sådant ansvar, att representera Elohim – att tala som han skulle ha talat, att döma och tjäna, älska och varna, visa tålamod och förlåta som han skulle ha gjort – detta är en plikt så överväldigande att varken ni eller jag kan fatta en sådan sak. Men Jesus förstod, och med den lojalitet och beslutsamhet som är betecknande för ett gudomligt barn, uträttade han det. När så lovorden och äran började komma, riktade han ödmjukt all lovprisning mot Fadern.

”Gärningarna är [Faderns] verk”, sade han uppriktigt. ”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör Sonen.”⁶ Vid ett annat tillfälle sade han: ”Jag talar vad jag har sett hos min Fader.” ”Jag gör [inte] något av mig själv utan talar vad Fadern har lärt mig.” ”Jag har inte kommit ner från himlen för att göra min vilja utan hans vilja som har sänt mig.”⁷

Jag kommer med min egen innerliga förkunnelse om Gud vår evige Fader denna morgon, därför att en del människor i dagens värld lider av en beklämmande missuppfattning om honom. Bland dessa människor finns det en tendens att känna sig fjärran från Fadern, även främmande för honom, om de överhuvudtaget tror på honom alls. Och om de tror, finns det många som säger att de kanske skulle känna sig hemma i Jesu armar, men tanken på Guds stränga anlete får dem att känna sig illa till mods.⁸ Genom en felläsning (och i vissa fall säkert en felöversättning) av Bibeln, anser dessa att Gud Fadern och Jesus Kristus, hans Son, har mycket olika uppgifter, fastän Guds Son är densamme i både Gamla och Nya testamentet, där han alltid handlar under Faderns vägledning, som själv är densamme ”i går, i dag och evinnerligen”⁹.

När vi begrundar dessa missuppfattningar inser vi att ett av Mormons boks anmärkningsvärda bidrag är dess fullkomligt konsekventa syn på gudomligheten i hela denna majestätiska bok. Här finns det inga luckor som mellan Malaki och Matteus, ingen paus medan vi ändrar teologisk riktning, inget missförstånd om Gud som enträget, kärleksfullt och trofast verkar på varje sida i denna uppteckning från början till slut. Ja, för att kunna ge tillbaka världen dess bibel och en rätt uppfattning om Gud, har vi i Mormons bok en enhetlig uppfattning om Gud i hela hans härlighet och godhet, hela hans rikedom och komplexitet – och däri inkluderas speciellt, som återigen visats genom en personlig uppenbarelse, hans Enfödde Son, Jesus Kristus.

Vi är djupt tacksamma för alla skrifterna, särskilt återställelsens skrifter som undervisar oss om majestätet hos varje medlem i gudomen. Så underbart det vore, till exempel, om hela världen ville ta emot och acceptera uppfattningen om Fadern som så vackert beskrivs i Den kostbara pärlan.

Där, i en stor vision av mänskligheten som himlen öppnade för Enok och efter att ha sett både jordelivets välsignelser och besvärligheter, vände han sin blick mot Fadern och häpnade över att se honom gråta. Han säger i förundran och häpnad till den mäktigaste varelsen i universum: ”Huru kommer det sig att du kan gråta? … Du är … rättvis, du är barmhärtig och nådig evinnerligen … Frid … är din trons boning, och barmhärtighet skall gå framför ditt ansikte och icke hava någon ände; huru kan du då fälla tårar?”

Med överblick över händelser i nästan alla tidsåldrar svarar Gud: ”Se, dessa dina bröder. De äro mina egna händers verk, och … jag [har] även bjudit [dem] att älska varandra och att välja mig, sin Fader, men se, de äro kärlekslösa och hata sitt eget blod … Varför skulle himlarna icke gråta, när de se huru dessa skola lida?”¹⁰

Denna enda mäktiga bild lär oss mer om Guds sanna natur än alla teologiska avhandlingar någonsin skulle kunna förmedla. Den hjälper oss också att tydligare förstå den intensiva stunden i liknelsen om olivträdet i Mormons bok, när, efter att ha grävt omkring trädet och gödslat det, vattnat och rensat, beskurit och inympat grenar, vingårdens store Herre kastar ifrån sig spaden och trädgårdssaxen och med tårfylld röst ropar till alla som vill lyssna: ”Vad mera kunde jag hava gjort för min vingård?”¹¹

Vilken outplånlig bild av Guds engagemang i vårt liv! Vilken vånda hos en förälder som ser att barnen inte vill välja honom eller ”Guds evangelium”¹¹ som han har sänt!¹² Hur lätt att älska någon som älskar oss så högt!

Naturligtvis har seklernas långsamma drift bort från en tro på en sådan fullkomlig och kärleksfull Fader inte varit till någon hjälp för alla vilsegångna generationers människogjorda trosåskådningar som beskriver Gud både som en okänd Gud och en som det inte går att lära känna – utan form, passioner, oåtkomlig, andelik, och som kan vara överallt och ingenstans på samma gång. Detta beskriver förvisso inte den varelse vi ser genom dessa profeters ögon. Inte heller stämmer det med den levande och förkroppsligade Jesus av Nasaret som ”utstrålar Guds härlighet och … uppenbarar [Faderns] väsen”¹³.

I den bemärkelsen kom inte Jesus för att förbättra Guds uppfattning om människan på långt när så mycket som han kom för att förbättra människans uppfattning om Gud och för att bönfalla dem att älska sin himmelske Fader som han alltid älskat och alltid kommer att älska dem. De fick alla tillfälle att förstå Guds plan, Guds makt, Guds helighet, ja, även Guds vrede och dom. Men Guds kärlek, det stora djupet av hans hängivenhet mot sina barn, förstod de ännu inte till fullo – Inte förrän Kristus kom.

När Kristus mättade de hungriga, botade de sjuka, tillrättavisade hycklare, vädjade till människorna att tro – visade han oss Fadern, han som är ”barmhärtig och nåderik, inte snar till ilska, tålmodig och full av godhet”¹⁴. Kristus förkunnade under sitt liv, och än mer i döden, att ”detta är Guds barmhärtighet som jag visar er, liksom min egen”. I den fullkomlige Sonens manifestation av den fullkomlige Faderns omsorg, i deras ömsesidiga lidande och delade sorg för allas våra synder och sorger, ser vi till sist innebörden i orden: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.”¹⁵

Jag bär mitt vittnesbörd denna dag om en personlig, levande Gud, som känner våra namn, som hör och besvarar böner och som värdesätter oss i all evighet som sina andebarn. Jag vittnar om att mitt i universums förunderligt komplexa skeenden är vår personliga lycka viktigare för honom än alla andra gudomliga angelägenheter. Vi är skapade till hans avbild och likhet¹⁶, och Jesus av Nasaret, hans enfödde Son i köttet, kom till jorden som den fullkomliga jordiska manifestationen av hans storhet. Förutom de forntida profeternas vittnesbörd har vi också det nutida undret i Palmyra, då Gud Fadern och hans älskade Son, världens Frälsare, uppenbarade sig för den unge profeten Joseph Smith. Jag bär vittnesbörd om den uppenbarelsen och med denne profets ord förkunnar jag också: ”Vår himmelske Fader är mera fördomsfri och frisinnad i sina åsikter och mera oändlig i sin barmhärtighet och sina välsignelser än vad vi kunna tro eller mottaga … Gud ser icke på synd med [den minsta grad av] eftergift, men … ju närmare vi komma vår himmelske Fader, desto mera äro vi benägna att se med medlidande på själar, som hålla på att gå mot sin undergång. Vi känna det som om vi önska taga dem upp på våra axlar och kasta deras synder bakom vår rygg.”¹⁷

Jag bär vittne om en Gud som har sådana axlar. Och i det heliga apostlaskapets anda säger jag som en som hade detta ämbete fordom: ”Kärleken består [sålunda] inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud älskade oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra”¹⁸ – och att älska honom för evigt, ber jag. I Jesu Kristi heliga namn, amen.