Mirakulöst räddad från fara

Det var en solig vårdag, en vecka efter min åttaårsdag — en perfekt dag för en cykeltur. Min syster Marla, hennes vän Lisa och jag cyklade iväg på en liten landsväg som gick på en del av min familjs ägor i British Columbia i Canada. Bergen gnistrade när solen lyste på de snötäckta bergstopparna. Jag kände mig glad där jag cyklade.

Jag hade bara cyklat utan stödhjul i omkring en vecka så jag var fortfarande lite ostadig. Den första delen av vägen var av jord som hade plattats till av regelbundna färder med traktor och höskrinda. När vägen svängde runt förbi de täta, gröna alfalfafälten började vi cykla fortare. Jag kände mig stark och fri där jag susade igenom den friska brisen från bergen.

Sedan kom vi till ett vägskäl. Vi kunde fortsätta rakt fram längs kanten på fältet eller ta vägen som gick längs bäcken vid bergsfoten. Vi bestämde oss för den mer spännande vägen.

Marla och jag hade varit på den här vägen flera gånger med familjen, men det här var första gången jag cyklade här. Jag var lite nervös när cykeln vinglade över en färist, ett dike täckt av ett galler som hindrar korna från att gå över diket. Jag cyklade fort för att hålla mig nära Marla och Lisa. Solen sken mellan de majestätiska tallarna och bildade ett vackert mönster på den ojämna vägen.

Ju ojämnare vägen blev, desto nervösare blev jag. Jag hade svårt att hålla balansen. Jag var rädd att stenarna skulle göra hål i mina däck.

”Jag tror att vi kanske ska vända tillbaka”, sade jag.

”Varför det?” frågade Marla. ”Är du rädd?”

Jag skulle aldrig erkänna för min storasyster att jag var rädd. ”Nej. Jag vill bara inte få punktering.”

”Ja, du kan cykla tillbaka om du vill men vi ska fortsätta”, sade hon.

”Hej då”, ropade jag när jag vände på cykeln.

”Vi ses hemma”, sade Marla. ”Vi ska nog inte cykla så mycket längre.”

Jag vände tillbaka hemåt alldeles ensam. Mönstret på vägen såg inte så vackert ut längre. Plötsligt hörde jag de konstiga ljuden som kom från den mörka skogen. Men eftersom jag visste att tryggheten hemma inte var långt borta så cyklade jag vidare. Jag hade nästan kommit fram till färisten när det kändes som om någon var bakom mig. ”Marla och Lisa måste ha bestämt sig för att vända om också”, insåg jag lättat. ”Nu behöver jag inte cykla hem ensam.” Jag stannade cykeln och vände mig om för att se var de var. Jag såg inte Marla och Lisa någonstans men jag såg däremot en stor björn som kom lufsande rakt mot mig!

Jag blev som förlamad. Min cykel ramlade till marken. Alla råd jag hade hört som gällde björnar snurrade runt i huvudet. Spring inte iväg för då börjar den jaga dig. Du kan aldrig springa ifrån en björn. Jag började långsamt gå bakåt.

Gör något oljud för att skrämma bort björnen. Skrik och slå ihop två stenar. Jag tittade på marken vid fötterna — inga stenar, bara jord. Jag klappade händerna så hårt jag kunde. Men jag kunde inte skrika. Jag hade en klump i halsen. Björnen fortsatte att komma emot mig.

Be. I hela mitt liv hade jag fått lära mig att be. Min lärare i Söndagsskolan hade till och med frågat oss vad vi skulle göra om vi såg en björn, och hon hade pratat om att be. Jag hade fått lära mig att be med nedböjt huvud och slutna ögon, men det var omöjligt nu. Jag höll ögonen på björnen och bad tyst: ”Käre himmelske Fader, snälla, hjälp mig! Snälla, rädda mig från den här björnen! Tala om för mig vad jag ska göra.”

Medan jag bad och klappade händerna gick jag långsamt baklänges mot färisten. Om en ko inte kunde komma över den så kanske en björn inte kan det heller. Den skulle kanske snubbla så att jag fick en chans att springa hem! Jag klev försiktigt över det glesa gallret.

Björnen frustade och dreglade. Den följde lätt efter mig över färisten. Den reste sig på bakbenen. Jag stod där skräckslagen när den grymtande björnen kom emot mig med utsträckta tassar. Den tornade upp sig ovanför mig och jag kunde se de vassa, våta tänderna. Plötsligt slog den till mot mitt huvud! Jag skrek när de stora, krokiga klorna fastnade i mitt hår och slog mig till marken. Jag kom upp på benen igen. Björnen som nu stod på alla fyra benen bet mig i låret och drog ner mig på marken. Den började dra mig längs vägen.

Vid det laget hade Marla och Lisa hittat mig. Marla försökte distrahera björnen men inget fungerade. Inom några sekunder hade björnen dragit mig över vägen till bergsfoten. Den skulle säkert ha dragit in mig i det täta buskaget men plötsligt gick mina byxor sönder. De revs i två stycken, från framsidan till baksidan. Till och med resåren gick av. Mirakulöst nog hade tänderna inte gått igenom huden. Jag hoppade upp. ”Spring!” sade en röst inom mig.

Jag sprang mot Marla och Lisa, och lämnade björnen med ena byxbenet i munnen. Utan byxor och med bara en sko sprang jag fort som en OS-stjärna. Jag kom ifatt Marla och Lisa som också sprang. Vi kastade oss in i buskarna och fortsatte i ilfart mot bäcken. De taggiga björnbärsbuskarna rev mot benen men jag saktade inte ner farten.

Utan att stanna eller se bakåt flög jag över ett taggtrådsstängsel och plaskade ner i bäcken. Jag tappade den andra skon när den fastnade under en trädstam. Jag var nästan hemma och vadade fort igenom vattnet och sprang över den våta kofållan. Jag tog mig igenom ett stängsel och rusade uppför verandatrappan och in genom ytterdörren.

Mina föräldrar bombarderade mig med frågor när de såg mig utan skor eller byxor och täckt av rivsår.

”Vad har hänt?” utbrast mamma.

”Var är dina byxor?” frågade pappa. ”Hur fick du alla de här rivsåren?”

Jag var fortfarande rädd och kunde knappt andas. Jag stammade, kippade efter luft, grät och fick till slut ur mig: ”Jag … äh … bu … bj … björn!”

Marla och Lisa kom springande upp på verandan och Marla berättade för mamma och pappa vad hon hade sett. Mamma försökte lugna ner mig och hjälpte mig ner i ett varmt bad.

Senare på kvällen när jag var ren och kände mig trygg så pratade vi om den hemska upplevelsen. Handflatorna var blå av blåmärken från allt klappande och mina ben var täckta av skrapsår från buskarna, men det fanns inga märken från björnen. Klorna hade nuddat vid mitt huvud och tänderna hade huggit tag i ena benet, men huden var oskadd. Om björnens klor hade kommit närmare huvudet eller om tänderna hade bitit igenom låret så kunde jag ha blivit allvarligt skadad och inte haft någon möjlighet att springa iväg.

Jag vet att min himmelske Fader hörde mina böner den dagen, och jag vet att jag hörde den Helige Andens röst som sade åt mig att springa. Min himmelske Fader välsignade mig med ett underverk.

”Till följd av de många underverken i vårt liv borde vi bli mer ödmjuka och mer tacksamma, mer vänliga och mer troende.”

President Howard W Hunter (1907– 1995), ”Den Gud som gör under”, Nordstjärnan, jul 1989, s 14.