Den orangea bilen

I början av vårt äktenskap gick min hustru och jag på en skola i nordöstra Förenta staterna där vintrarna är hårda och vägarna saltade. Efter flera vintrar började vår gamla bil bli rostig. Det slutade med att en passagerare klev rakt ner genom golvet i bilen. Jag köpte optimistiskt några aluminiumbitar och nitar och ringde mina föräldrar för att se om vi kunde komma på besök den helgen och försöka laga bilen.

Vi kom dit sent på fredagskvällen och min far och jag gick upp tidigt på lördagsmorgonen för att arbeta med bilgolvet. Vi tog bort gummimattorna och började leta efter ett område med rostfri metall som vi kunde fästa metallbitarna på. Det fanns inget annat än rostig metall. Vi tittade på varandra utan ett ord, lade tillbaka mattorna och gick och åt frukost.

Sedan vi långsamt och försiktigt kört den fem timmar långa vägen tillbaka till vår lägenhet ringde telefonen precis när vi klev in. Mamma hade beslutat att hon ”behövde” en ny bil och undrade om vi ville ha hennes gamla. Pappa varnade oss och sade att bilen var tre år gammal och hade gått många mil. Men mamma skojade och sade att det inte kunde vara så farligt — den som hade kört bilen hade ju betalat fullt tionde. Vi skrattade, och när vi hade lagt på luren dansade vi runt i lägenheten i tacksamhet för denna bit manna som kommit från ovan.

Den orangea bilen var underbar. Den hade fyra dörrar, luftkonditionering, och inga rosthål. Den tog oss igenom studierna och vidare till vårt första jobb. Men efter sex år och ytterligare 13 000 mil hade den blivit den fula bilen jag använde för att köra till jobbet. Den blanka orangea färgen hade missfärgats av solen, luftkonditioneringen fungerade inte längre, rutan vid förarsätet gick inte att få ner och mamma började åter leta efter en ny bil (vilket den här gången verkligen var befogat). Bytesvärdet för hennes gamla bil handlade om så lite pengar att mina föräldrar bestämde sig för att ge den till oss.

Mitt i all glädjen över att ha en nyare bil undrade vi vad vi skulle göra med den orangea bilen. Ja, den var ful, men motorn var pålitlig. Vi skulle kunna få några dollar för den på skroten men vi kände båda att vi skulle se om det fanns någon som vi kunde ge den till.

På söndagsförmiddagen gick jag till kamrerens kontor för att fråga församlingskamreren om han behövde en bil. Han och hans hustru hade flera tonåringar. Han log och tackade nej. Han behövde ingen mer bil. Men i ena hörnet av kontoret satt en församlingsmedlem och skrev på något. Han blev intresserad när han fick höra talas om en bil, så jag gick igenom den långa listan på sådant som inte fungerade. Men jag försäkrade honom om att den hade bra däck, att motorn var pålitlig och att den inte var alltför risig, för den som hade kört bilen hade ju betalat fullt tionde.

Han och hans hustru hade bara en bil, och han arbetade nätter medan hon arbetade dagar. Han hade fått tacka nej till bättre jobb eftersom han skulle ha behövt bilen när hans hustru också behövde den. En ytterligare bil skulle hjälpa dem att öka sin inkomst och ge tillfällen till befordran för honom. Så vi gav dem den gamla orangea bilen.

Detta skulle bara ha blivit ett trevligt minne om det inte hade varit för ett samtal vi hade tre månader senare. Denne församlingsmedlem och hans hustru ville att vi skulle veta lite mer om deras omständigheter när vi gav dem bilen. Som så ofta är fallet med unga par hade de dåligt med pengar, och i och med att deras första barn föddes ökade utgifterna i snabbare takt än inkomsten. De hade kommit efter med att betala tionde och det kändes hemskt för dem. Efter varje månad som gick kändes det allt värre, men de såg ingen väg ut ur sitt dilemma. Det hade gått sex månader sedan de betalade sitt tionde, och de hade bett och känt att de bara måste göra det rätta inför Herren. Den söndagsmorgonen när jag kom in på kamrerens kontor hade han skrivit sin tiondecheck och undrat hur han skulle klara alla utgifter under den kommande månaden.

Först blev jag generad över mitt skämt om att bilen hade körts av någon som betalade fullt tionde. Men när jag tänkte på situationen förundrades jag över hur väl Herren håller sina löften när vi håller våra. Bläcket hade inte ens torkat på hans check när lösningen på hans problem ovetande kom in genom dörren.

Jag har ofta tänkt tillbaka på det exempel på tro som det unga paret visade. Det känns trösterikt att veta att om jag visar tro så kan någon vara på rätt plats i rätt tid och hjälpa till att lösa mina problem. Vad tacksam jag är för vår himmelske Fader som känner oss så väl att han välsignar oss redan innan vi är färdiga med att visa vår tro.