Han ville inte röra boken

I det sista området under min mission, i Molo i Iloilo i Filippinerna, bad jag ivrigt om att vi skulle få döpa och konfirmera en familj innan jag avlöstes. Min kamrat och jag bad en dag att vi skulle ledas till de i hjärtat uppriktiga, någon som var redo att ta emot evangeliet. Vi kände oss manade att knacka på dörren till ett hus med ett bambustaket. En man kom nerför trappan, öppnade dörren och bad oss komma in.

Vi bekantade oss med honom och fick veta att han var advokat. Han ställde många frågor och vissa kunde vi inte svara på. Han var mycket vältalig och kunde göra vilken missionär som helst missmodig. Han blev en besvärlig undersökare. Vi presenterade Mormons bok för honom, men han sade: ”Det räcker med Bibeln.” Han ville aldrig läsa eller ens röra vid Mormons bok, som om han kunde bränna sig på den.

En dag kom en assistent till missionspresidenten för att arbeta med äldste Alcos, min juniorkamrat. De träffade mannen och efteråt sade assistenten rakt på sak: ”Jag tror inte att den mannen är redo att ta emot evangeliet.” Jag begrundade hans ord men fick en behaglig, fridfull, övertygande känsla när jag tänkte på hur vi hade vädjat till vår himmelske Fader att vägleda oss till dem som var redo att ta emot evangeliet. Jag visste att vår bön hade blivit besvarad. Jag kände att det fanns något som vi behövde tala om för den här mannen. Vi visste bara inte vad det var eller hur vi skulle göra det. Men vi gav inte upp.

Sakta började hans hjärta vekna och han lärde sig tycka om hemaftonsprogrammet som vi introducerat för honom. Allteftersom dagarna gick blev jag mer och mer orolig för att vi inte skulle hinna döpa och konfirmera honom och hans familj innan jag åkte hem. Det var bara några dagar kvar tills jag skulle avlösas. En dag sade jag sorgset till honom: ”Broder Garcia, jag tror att min mission blev misslyckad.”

Han sade: ”Nej, äldste Cruz, du har inte misslyckats. Vi har ju blivit vänner.” Vi blev överlyckliga över det han sedan sade: ”Oroa er inte. Vi kommer till er kyrka på söndag.”

Han och hans familj kom till kyrkan och medlemmarna gav dem ett varmt mottagande. Jag såg honom gråta när han lyssnade på de inspirerade ord som talades under sakramentsmötet. Han gick hem glad och uppbyggd den dagen. Jag visste att hans hjärta hade berörts.

När rätt tid var inne och vi kände att han var redo uppmanade vi honom att döpas och konfirmeras. Han gick med på det. Vi uppmanade honom också att fasta och be och läsa Mormons bok. Min kamrat och jag fastade för honom och hans familj.

Den 4 maj 1986 var min sista söndag på missionsfältet. Det var faste- och vittnesbördsmöte och jag bar för sista gången mitt uppriktiga vittnesbörd för folket jag hade lärt mig älska. När jag hade burit mitt vittnesbörd såg jag advokaten, som först inte ville ta emot vårt budskap, ställa sig upp och gå fram till talarstolen med sin Mormons bok i handen. Hela han darrade och han hade tårar i ögonen när han lyfte upp Mormons bok och snyftade: ”Bröder och systrar, jag vet att Mormons bok är sann.” Vi var överlyckliga över att få höra hans vittnesbörd.

Den eftermiddagen var många församlingsmedlemmar med på familjen Garcias dop.

När jag hade blivit avlöst som missionär brevväxlade jag regelbundet med broder Garcia. Han var glad att berätta nyheten för mig när han blev president för Söndagsskolan. Senare kallades han som biskop. Han reste i många timmar med båt för att vara med på min vigsel i templet i Manila i Filippinerna. Så småningom kallades han att verka som stavspresident och som rådgivare i presidentskapet för Filippinernamissionen Bacolod.

Han har varit ett redskap i många människors omvändelse till det återställda evangeliet. Den man som reagerade som om han kunde bränna sig på handen om han rörde vid Mormons bok blev ett starkt vittne för bokens gudomlighet och dess sanning.