Vänlighet

När jag var sexton år och studerade på gymnasiet i Söul i Korea bjöd en klasskamrat som var sista dagars helig in mig till en grensaktivitet. Jag blev förundrad över hur många människor som hälsade på mig som om jag var en gammal vän. Jag tänkte: ”Vilken underbar kyrka det här måste vara som har så vänliga medlemmar!”

På söndagen gick jag dit igen och fick återigen ett varmt välkomnande. Jag blev också presenterad för missionärerna och de började snart undervisa mig om evangeliet. Två månader senare döptes och konfirmerades jag. Jag hade inte någon djupare insikt om evangeliet men jag hade en god känsla för principerna som jag hade fått undervisning om. Jag tyckte särskilt mycket om frälsningsplanen och läran om evig utveckling. Det var trösterikt att veta att om jag gör allt jag kan själv så gör Frälsaren resten. Men det var egentligen medlemmarnas värme som ledde till min omvändelse.

Sedan dess har jag försökt vara vänlig mot alla jag möter. Jag vill föra vänligheten vidare som jag upplevde från medlemmarna i grenen. Jag vill aldrig någonsin vara ett hinder för att någon ska bli medlem i kyrkan.

Efter mitt dop hjälpte jag till att städa kapellet och tomten varje lördag. Ingen bad mig om det. Jag gjorde det eftersom jag kände att det var en stor ära. När jag ordinerades till diakon fick jag veta att en uppgift jag hade var att städa möteshuset. Jag fortsatte att göra det med glädje. Men på sätt och vis hade det varit mer givande när det inte förväntades av mig.

Alltså, gör alltid er plikt, barn. Men tveka inte att göra mer än ni blir tillsagda om. Ni kommer att känna stor glädje i sådant tjänande.

Trots att jag inte var med på Primär som barn så lärde jag mig vilken välsignelse Primär är när jag själv fick barn. En gång flyttade vår familj till ett annat hus i centrala Söul. När vi hade flyttat in upptäckte vi att det fanns en del dåliga underhållningsplatser i området. Min hustru och jag oroade oss för hur det skulle påverka barnen. En dag hörde vi vår dotter och hennes lillebror prata i baksätet på bilen. ”I skolan kanske några vänner frågar dig varför du bor i ett sådant dåligt område”, sade vår dotter. ”Men oroa dig inte. I Primär får vi lära oss hur man lever efter Jesu Kristi evangelium. Så länge vi följer Jesu lärdomar är vi trygga.”

Min son svarade: ”Ja, det har ingen betydelse var vi bor om vi väljer det rätta.”

De pratade med varandra, inte med oss. När jag lyssnade kände jag en överväldigande tacksamhet mot deras underbara primärlärare. Min dotter och son växte upp och blev trofasta sista dagars heliga. Så ha roligt i Primär och gör det som era lärare ber er om. Ni kommer att vara bättre och tryggare människor om ni gör det.