Undervisning och inlärning i kyrkan

Vi tackar president Packer och äldste Perry för deras inspirerande grundval till vårt ämne idag, och som kronan på verket ser vi fram emot budskapet av president Monson i slutet av vårt möte.

Den höga prioritet bröderna ger ämnet undervisning och inlärning framgår tydligt av det faktum att vi ska ägna hela ledarutbildningsmötet i år åt detta ämne. Kanske är anledningen till detta uppenbar. Vi förstår alla att framgången med att sprida evangeliets budskap är beroende av att det undervisas och förstås och sedan efterlevs på ett sådant sätt att dess löfte om lycka och frälsning kan förverkligas.

Av den anledningen gav Jesus följande sista storslagna uppmaning till sina lärjungar strax före sin himmelsfärd:

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn

och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:19–20; kursivering tillagd)

Det som Frälsaren betonar i det här skriftstället är att hur mycket det än finns att göra för att efterleva evangeliet — och det finns mycket att göra för att efterleva det — så kan inget av det fullföljas förrän vi har lärt oss dessa sanningar och hur evangeliet fungerar. I flera år nu har president Hinckley uppmanat oss att hålla vårt folk nära kyrkan, särskilt ungdomarna och de nyomvända. Han har sagt att vi alla behöver en vän, ett ansvar och näring ”genom Guds goda ord”. (Moroni 6:4; se också Gordon B Hinckley, Nordstjärnan, jul 1997, s 48.)

Inspirerad undervisning i hemmet och i kyrkan tillför denna nödvändiga näring genom Guds goda ord. Och möjligheten att hedra denna kallelse finns överallt — fäder, mödrar, syskon, vänner, missionärer, ledare och lärare inom prästadömet och biorganisationerna, klasslärare, inklusive våra underbara seminarie- och institutlärare som är med oss idag. Ja, listan kan göras lång. Faktum är att i den här kyrkan är det praktiskt taget omöjligt att hitta någon som inte är lärare.

President Packer påpekade detta i sitt samtal med äldste Perry. Han sade: ”Alla är lärare” — ledaren, efterföljaren, föräldern, rådgivaren. Inte undra på att aposteln Paulus skrev följande: ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare” och sedan kom den stora välsignelsen i form av underverk, andliga gåvor och himmelska manifestationer. (Se 1 Kor 12:28.)

Med betoning på den gudomliga naturen hos dem som kallas som lärare, sade en ung apostel vid namn David O McKay följande under en generalkonferens 1916: ”Inget större ansvar kan vila på en man [eller kvinna] än det att vara en lärare för Guds barn.” (Conference Report, okt 1916, s 57) Detta gäller fortfarande. Det var från det citatet vi tog titeln till kyrkans underbara undervisningshjälp och handledning Undervisning: Den högsta kallelsen. Från den utomordentligt vördade primärsången ”Jag är Guds lilla barn” sjunger barnen följande vädjan till föräldrar och lärare:

Detta är vår gemensamma uppgift i kyrkan. Detta är vårt gemensamma ansvar. Vi är alla Guds barn och vi måste undervisa varandra. Vi måste hjälpa varandra hitta rätt väg. Det är det vi ska försöka göra idag.

Ni kan se från materialet jag har här på bordet att jag försöker förbereda en lektion. Ser det bekant ut? Det är dagens lektion — en lektion för er alla. Det kräver stor ansträngning att förbereda en lektion, och det tar tid. I det hänseendet vill jag uppmana er att tidigt börja tänka på och planera för en lektion som ni ska hålla.

Om jag till exempel ska hålla en söndagslektion så skulle jag läsa igenom och börja be om lektionen söndagen före. Då har jag en hel vecka på mig att be, söka inspiration, tänka, läsa och söka efter olika tillämpningar i livet som ger liv åt mitt budskap. Ni kommer inte att bli klara med lektionen så tidigt, men ni blir överraskade över hur mycket som kommer till er under veckan, hur mycket Gud ger er, sådant som ni känner att ni kan använda när ni slutför er förberedelse.

Medan jag talar om förberedelser så vill jag också uppmana er att undvika en frestelse som drabbar nästan alla lärare i kyrkan, åtminstone är det så jag har upplevt det. Det är frestelsen att ta med för mycket material, frestelsen att fylla timmen — eller eleverna — med mer än de möjligen kan ta emot! Kom ihåg två saker när det gäller detta: För det första är det människor vi undervisar, inte ämnet i sig. Och för det andra har alla lektionsöversikter jag någonsin sett mer material att gå igenom än vad som är möjligt att ta med på den tilldelade tiden.

Så sluta oroa er för det. Det är bättre att bara ha med några bra tankar och ha en bra diskussion — och bra inlärning — än att bli förtvivlad av att försöka lära ut varje ord i lektionsboken. I materialet här framför mig har jag redan tre eller fyra gånger så mycket information som det är möjligt att förmedla till er idag under en lektionstimme. Liksom ni har jag varit tvungen att välja ut en del. Jag sparar en del material till en annan dag.

En lugn atmosfär är absolut nödvändig för att Herrens ande ska kunna råda under er lektion. Glöm aldrig det. Alltför många av oss jäktar. Vi jäktar rakt förbi Herrens ande i ett försök att slå klockan i en fullkomligt onödig kapplöpning.

Låt oss nu återvända till det härliga samtalet mellan president Packer och äldste Perry för att hitta några av huvudnycklarna till framgång i den stora uppgiften att undervisa och lära. För att göra det ska vi använda ett klassrum här i kyrkans huvudkontor där vi ska ha ett liknande samtal som vi hoppas att ni har i ert klassrum var ni än befinner er i världen. Detta är orepeterat och spontant, just så som era lektioner är. Läraren har gjort sitt bästa för att förbereda sig och be — jag kan försäkra er om att jag har gjort det — och det har också eleverna. Vi har nu haft inledningsbönen för lektionen och litar på att Herrens ande vägleder oss i vår undervisning.

Välkomna till lektionen. Det är meningen att det här ska vara en klass i vanlig storlek, mer eller mindre. Några av er har fler elever i klassen och andra har färre, men principerna för undervisning är i huvudsak desamma oavsett hur stor klassen är. Här har vi femton absolut underbara personer i vår publik, och en sextonde, vilket inkluderar dig, där ute i den världsomfattande lyssnarkretsen.

Var uppmärksam på nya tankar, sådant som kanske bara kommer till dig. De kanske inte har något att göra med det vi säger. Men det är så Anden verkar. Var öppen för maningar om hur du kan undervisa. Och kom ihåg, du kan undervisa! Du kan göra det här!

Äldste Perry ställde en fråga till president Packer mitt i deras samtal: ”Vad skulle du säga till en ny lärare?” Om någon nyss hade kallats, vad skulle du då råda honom eller henne att göra? Vad skulle du säga för att hjälpa läraren fatta mod och kunna ta emot kallelsen och fullfölja och glädjas åt den?

Broder Charles W Dahlquist II: Du klarar det.

Äldste Holland: Du klarar det. Alla kan undervisa. Och det var det president Packer sade när han besvarade den frågan från broder Perry.

Han hänvisade till skriftställen som lovar dig att du kan klara det. Skrifterna ger oss alltid en extra uppmuntran. Kommer ni att tänka på några skriftställen?

Äldste Jay E Jensen: Moroni 10:17.

Äldste Holland: Moroni 10, det sista kapitlet i Mormons bok, är ett utmärkt sammanfattande uttalande om gåvor. Skulle du vilja läsa det, broder Jensen?

Äldste Jensen: ”Alla dessa gåvor komma genom Kristi Ande, och de komma till varje människa enligt hans vilja.”

Äldste Holland: Vad fint.

Äldste Jensen: Ingen är undantagen.

Äldste Holland: Alla kan vara delaktiga i detta. Ibland tror vi att det betyder ”Alla utom jag. Alla kan undervisa utom jag, eller alla kan leda utom jag.” Men så är det inte. Dessa gåvor är till för oss alla. Lägg märke till en liten varning angående detta, medan vi ändå talar om det. Broder Jensen, läs den första meningen i vers åtta.

Äldste Jensen: ”Vidare uppmanar jag eder, mina bröder, att icke förneka Guds gåvor, ty de äro många, och de komma ifrån en och samma Gud.” (Moroni 10:8)

Äldste Holland: Jag tror att vi kan frestas att ”förneka” gåvorna. Vi liksom håller oss tillbaka. När vi får en kallelse eller står där i klassrummet — och det är en ganska skrämmande upplevelse för oss alla — så tror jag att det är något inom oss som säger: ”Jag klarar det inte och jag tänker förneka gåvorna. Jag tänker förneka att gåvan kan komma. Jag tänker förneka att gåvan är min. Jag tänker så att säga förneka kallelsens tillförlitlighet.” På sätt och vis är det så vi säger. Och det Moroni säger här är: Förneka inte. ”Förneka [icke] Guds gåvor, ty de äro många.”

Jag tänker på något som Frälsaren själv sade direkt till sina lärjungar i Nya testamentet, och det har sagts mig att det här är ett löfte och en uppmaning som har upprepats fler gånger än nästan varje annan uppmaning i skrifterna. Någon har sagt att det finns omkring hundra variationer av detta löfte i skrifterna. Om det bara förekom på ett eller två ställen antar jag att vi kunde anamma det en eller två gånger, men om något upprepas 20, 40, 60 eller 80 gånger så har det uppenbarligen stor betydelse för Herren.

Har någon en tanke om vad det här löftet är för något?

Syster Vicki F Matsumori: Jag tror att det är skriftstället som uppmanar oss att be och bulta så ska dörren öppnas för oss.

Äldste Holland: Det är rätt. Syster Matsumori, när du nu har lett oss i rätt riktning, vill du då läsa Matteus 7:7? Det här är från Bergspredikan, ett av de många ställen där det här löftet ges.

Syster Matsumori: ”Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er.”

Äldste Holland: Tack. Jag älskar den klara och tydliga andan i det löftet. Om vi ber så får vi, och om vi bultar så öppnas dörren. Det klarar vi.

Nu har vi kommit till en punkt när vi börjar samla på oss några förslag. Och jag ska be syster Kathy Hughes i Hjälpföreningens generalpresidentskap att skriva åt oss. Ett tema börjar utvecklas här, något som vi fick av president Packer i hans samtal med äldste Perry. Och det är ”Gåvan att undervisa”. Kan du skriva det på tavlan som rubrik åt oss, syster Hughes?

Vi ska skriva upp några saker som vi vill komma ihåg om hur man får gåvan att undervisa. Det som syster Matsumori just gav oss blir nummer 1: ”Be, sök och bulta andligen” — kanske det mest grundläggande kravet för en lärare som söker denna gåva som Gud har lovat oss.

Äldste W Rolfe Kerr: Det känns att det är mycket viktigt att lägga till slutresultatet till detta och kanske också ha det framför oss. Det som händer när vi ber är att vi får. Det som händer när vi söker är att vi finner. Vi bultar, och dörren öppnas för oss.

Äldste Holland: Låt oss skriva det på tavlan, syster Hughes, att vi kommer att få. Det finns ett löfte här.

Broder Orin Howell: Jag tycker också om Lukas 12:12 där det står: ”Ty den helige Ande skall i den stunden låta er veta vad ni skall säga.”

Äldste Holland: Detta öppnar en helt ny värld för det är så vi alltid säger till missionärerna. Vi uppmanar hela tiden missionärerna att öppna sin mun och säger att om de har förberett sig och gjort sitt allra bästa så kommer Gud att ge dem vad de ska säga just när de behöver det. Det är en underbar omfattande ny tanke om att be och ta emot vid rätt ögonblick. Det är en underbar vers, Orin.

Syster Tamu Smith: Jag tror att ibland när jag är i situationer där jag känner mig överväldigad, som omvänd till kyrkan, och blir ombedd att undervisa en klass där deltagarna har ett pionjärarv, så kan Anden mana en att säga något som man inte är benägen att säga. I Andra Moseboken 4:12 står det: ”Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga.” Jag tror att om vi är villiga att låta Anden påverka oss att säga det, även om vi kanske inte känner att vi har alla svar, så låter vi vår himmelske Fader göra sin del och tala genom oss.

Äldste Holland: Det är en utmärkt vers. Under alla år som jag har diskuterat det här ämnet tror jag inte att jag någon gång har hört det skriftstället användas. Tack så mycket, syster Smith. Och situationen här var förstås den överväldigande uppgiften Mose hade att hjälpa Israels barn frigöra sig från livets problem. Det är något som vi alla kämpar med. Det är en utmärkt vers, att säga: ”Oroa dig inte, det kommer att ges dig.” Tack för det skriftstället.

Ha dessa skriftställen i åtanke om ni ska undervisa om ett sådant ämne. Ni kan använda dessa och många, många fler.

Äldste Steven E Snow: Många av oss, när vi kallas att undervisa, överväldigas av uppgiftens omfattning och känner oss otillräckliga och oförberedda. Men som ni vet, om vi gör vårt bästa för att studera materialet vi får och söker i skrifterna och lyssnar på Anden så får vi hjälp i hela processen. Jag tror att vi ibland blir överväldigade för att vi inte vet tillräckligt.

Äldste Holland: Absolut. Så känner vi alla. Alla lärare som någonsin har undervisat har känt det så. Och jag tror att det är rimligt att säga att alla här representerar kyrkans samlade ansträngning att föra ut bra material till medlemmarna. Vi har verkligen bra undervisningsmaterial. Vi har bra lektionsböcker. De undervisar inte sig själva, men det finns en stor trygghet i att veta att vi inte är ensamma i detta arbete, och vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Vi har utmärkta resurser, och vi ska prata om dem under dagens lopp. Det gör att vi inte känner oss fullt så överväldigade.

När president Packer samtalade med äldste Perry sade han: ”Jag litade alltid till [utelämnat]” oavsett om jag stod vid talarstolen eller framför klassen. Han sade att han aldrig ville gå någonstans utan dem. Vad var det han syftade på?

Syster Julie B Beck: Skrifterna.

Äldste Holland: Skrifterna, absolut. Det kan du skriva som nummer två, syster Hughes: ”Undervisa från skrifterna.”

Jag tror inte att vi nog kan betona betydelsen av detta i vår roll som lärare i kyrkan. Naturligtvis är det själva kärnan i evangeliet, skrifterna, det som vi kallas att undervisa om, vare sig det är i Primär, våra vuxna grupper eller tonårsgrupper, hemma eller i kyrkan. Jag påminns om något mäktigt som sagts i Alma 31, en favoritvers som jag tycker säger detta lika bra som någon annan vers jag känner till i skrifterna.

Alma hade åtagit sig en mycket allvarlig uppgift, en mycket svår uppgift, att missionera bland zoramiterna, och han hade precis haft sitt samtal med Korihor. Han upptäcker vad som fungerar för honom, och han upptäcker vad som inte fungerar i den här utmaningen att undervisa och vittna.

Broder Wada, vill du läsa Alma 31:5?

Broder Takashi Wada: ”Emedan ordets predikan hade den verkan att leda åhörarna till att göra det som var rätt — ja, emedan den gjorde ett mycket kraftigare intryck på människornas sinnen än svärdet eller något annat som hade hänt dem — trodde Alma, att det nu skulle vara rådligt att försöka Guds ords kraft på dem.”

Äldste Holland: Tack så mycket. Under årens lopp har det här på något sätt blivit ett av mina favoritskriftställen. Vi har alla verser som vi då och då går tillbaka till, och jag har alltid gått tillbaka till det här. ”Emedan ordets predikan” — kraften i ordet — ”hade den verkan att leda åhörarna till att göra det som var rätt”, och gjorde ”ett mycket kraftigare intryck på människornas sinnen än svärdet”, och de hade haft många svärd i boken och i livet, ”eller något annat”, alla de andra slagfälten, konflikterna och svårigheterna, ”trodde Alma, att det nu skulle vara rådligt att försöka Guds ords kraft på dem.”

Kraft är ett viktigt ord här. När kvinnan kom för att röra vid hörntofsen på Kristi mantel i en av berättelserna i Nya testamentet, sade han: ”Jag kände att kraft gick ut från mig.” (Luke 8:46) Även i den ursprungliga grekiska texten användes ordet kraft här.

Alltså säger Alma att vi ska försöka Guds ords kraft eftersom det har en sådan mäktig inverkan.

Broder Wada: Jag tror att alla kommer till kyrkan för att lära sig något och för att få näring. En mening från Jakobs bok, Jakob 2:8, lyder: ”Jag antager, att de hava kommit hit upp för att höra något angenämt Guds ord, ja, [Guds] ord som helar den sargade själen.” Det känns gott när någon efter en lektion kommer fram till mig och säger: ”Det här är precis vad jag ville höra. Jag behövde det.”

Äldste Holland: Det är en viktig detalj — tack, broder Wada, för människor kommer till kyrkan för att få en andlig upplevelse. Det är därför de kommer. Vi kommer till kyrkan och samlas på detta sätt för att få höra Guds ord, för att få en försäkran och för att lyssna på Anden och på vittnesbörd och få en övertygelse. När livet blir svårt, när vi behöver bli helade, så räcker inte det som världen erbjuder. Vi kommer för att helas av Guds ord.

Syster Matsumori: För de flesta primärlärare är det en stor utmaning att undervisa om Guds ord för barn. De läser inte, de har inga egna skrifter, de känner inte till dem om inte deras familj har undervisat om dem. Det kan vara en utmaning.

Äldste Holland: Det har du rätt i. Här har vi en erfaren primärlärare som påminner oss om att vi kommer att ha barn i olika utvecklingsfaser och att vi behöver undervisa dem successivt, så som barn behöver bli undervisade. Tack för den påminnelsen, syster Matsumori.

Broder Dahlquist: Det är samma sak med unga män och unga kvinnor. Om de ska förstå något så måste de, som Nephi sade, kunna tillämpa det. De behöver kunna relatera till det.

Äldste Holland: De behöver tillämpa det på sig själva. (Se 1 Nephi 19:23.)

Broder Dahlquist: De behöver känna att skrifterna blir levande för dem.

Äldste Holland: Ja, och vi pratar här om stor erfarenhet, en del upplevelser i hemmet, en del i seminariet och institutet. Vi pratar om något som behöver utvecklas med tiden hos våra unga män och unga kvinnor. Vi blir inte otåliga om det tar ett tag innan det utvecklas.

Äldste Jensen: Hittills har vårt samtal kretsat kring de fyra standardverken. Vi har även andra skrifter.

Äldste Holland: Ja. Vill du säga något om de levande profeterna?

Äldste Jensen: Vi har bra lektionsböcker och vi har tidningar och berättelser. Är inte de kraftfulla?

Äldste Holland: Vi har verkligen utmärkt material, för att inte tala om de levande profeternas värld och halvårsvisa generalkonferensutsändningar, och alla publikationer som går ut till kyrkan. Vi har rikedomen i Guds ord tillgänglig för oss och vi borde använda den.

Syster Kathleen H Hughes: Detta ger mig en fråga. Vi ser ofta, som äldste Oaks påpekade i ett annat tal han gav, att man bara ger flyktig uppmärksamhet åt lektionsboken, och sedan gör vi en egen lektion. Varför gör vi så? Hur kan vi hjälpa våra bröder och systrar förstå att handböckerna och lektionsböckerna är till för vår uppbyggelse?

Äldste Holland: Ja, det är en bra påminnelse. Det stämmer med vad äldste Jensen sade. Tack vare allt det underbara ni har sagt och de insikter ni har gett mig, nya insikter om ordets kraft och om helandet, hjälpen och ljuset som kommer av det, påminns jag om en berättelse som president Packer återgav för de tolvs kvorum för en del år sedan. Han berättade om en hård vinter i Utah med mycket snö som hade drivit hjortarna långt ner i några dalar. Några av dem snärjdes av stängsel och andra omständigheter när de togs bort från sin naturliga miljö, och välmenande, fullt engagerade, organisationer försökte mata hjortarna och hjälpa dem igenom vinterns kris. De tog dit hö och lade det överallt, så gott de kunde efter omständigheterna. Senare fann man att ett mycket stort antal av dessa hjortar hade dött. De som tog hand om djuren efteråt sade att magarna var fulla av hö, men de hade svultit ihjäl. De hade fått mat, men de hade inte fått någon näring.

Varje lärare behöver komma ihåg att vi måste ”ge näring genom Guds goda ord.” Vi kan också få näring. Det kan vara en del av det roliga, men innebörden av undervisningen är näring förankrad i Guds ord.

Syster Hughes, kan du skriva ner punkt nummer tre: ”Undervisa genom och med Anden.”

Herrens ande är den verklige läraren, och det är därför jag sade tidigare: ”Lyssna.” Lyssna med hjärtat. Lyssna med själen, och ni kan få känslor eller maningar som inte har något att göra med vad vi säger. Det kan vara något mycket personligt. Det kan ha samband med något hemma, något i ett äktenskap eller med ett barn, men det är Anden, och han är den verklige läraren.

I Läran och förbunden 43:16 står det att vi ska få undervisning från höjden. Vi är instrument, vi är verktyg, och det är vår tunga och våra läppar, men läraren finns där ovan.

Det är en god sed i undervisningen att klassdeltagarna får lära känna varandra och bli lite bättre bekanta, och det ska vi se till nu under en stund med Orin Howell.

Orin, när blev du medlem i kyrkan?

Broder Howell: Jag blev medlem i juni 1996.

Äldste Holland: Var blev du medlem i kyrkan, broder Howell?

Broder Howell: I Bosnien.

Äldste Holland: Vad gjorde du i Bosnien, broder Howell?

Broder Howell: Jag tjänstgjorde som militär just då.

Äldste Holland: Var och i vad döptes du i Bosnien?

Broder Howell: Jag döptes i Tuzla, i en rysk bar som hade gjorts om till möteslokal. Vi hade en gammal motorhuv från en stridsvagn och den vände vi upp och ner, tog in i möteslokalen och använde som dopbassäng.

Äldste Holland: Det här är en underbar ung man i militärtjänst som påverkas av andra medlemmar i militärtjänst och får ett vittnesbörd om evangeliet och vill döpas. I den ombyggda möteslokal som de träffades i under kriget vändes en motorhuv från en stridsvagn upp och ner för att användas som bassäng och fyllas med vatten, och sedan fyllde Orin bassängen. Han döptes. Orin, vem konfirmerade dig som medlem i kyrkan där?

Broder Howell: Det gjorde du, äldste Holland.

Äldste Holland: Jag hade den underbara förmånen sommaren 1996 att konfirmera Orin Howell som medlem i kyrkan i Tuzla i Bosnien under krigsförhållanden då vi stred för våra liv. Denna underbara unga man är nu högpräst och verkar trofast i kyrkan här i Saltsjödalen. Han är en hedersgäst i vår klass i dag. Tack, Orin, för den informationen. Den gör att klassdeltagarna lär känna varandra lite bättre.

Jag ska be broder Howell utveckla temat ”Undervisa genom Anden” med oss. Gå till kapitel 50 och de verser som vi regelbundet och ivrigt använder tillsammans med missionärerna. Men vi borde använda dem lika mycket med alla. Broder Howell, vill du läsa Läran och förbunden 50:13?

Broder Howell: ”Därför frågar jag, Herren, eder: Vartill bleven I ordinerade?”

Äldste Holland: Låt oss ersätta ordet ordinerade med ordet kallade för att ändra på betoningen lite för att få ett vidare begrepp här. Ordinerade är prästadömsspråk, och vi ska tala om den allmänna kallelsen att undervisa. Alltså: ”Därför frågar jag, Herren, eder: Vartill bleven I [kallade]?”

Broder Howell, läs nu Herrens svar i vers fjorton.

Broder Howell: ”Till att predika mitt evangelium genom Anden, ja, Hugsvalaren, som sändes för att undervisa om sanningen.”

Äldste Holland: Det är en försäkran i skrifterna för att betona vad vi försöker utveckla och redan har sagt, att den verklige läraren är Anden. Jag är inte läraren och ni är inte lärarna. Vi behöver alla vara mottagliga för den Helige Anden, för himlens vägledning, som är läraren. Vi ska ”predika [evangeliet] genom Anden, ja, Hugsvalaren, som sändes för att undervisa om sanningen.”

Nu en varning: Vad händer om vi försöker göra det på något annat sätt? Vad händer om vi försöker undervisa utan Anden eller är ouppmärksamma på eller inte mottagliga för Anden? Vad säger Herren om sådan undervisning?

Syster McKee, vill du läsa vers 18?

Syster Maritza McKee: ”Sker det på annat sätt, så är det icke av Gud.”

Äldste Holland: Säg det en gång till. Det är så mäktigt.

Syster McKee: ”Sker det på annat sätt, så är det icke av Gud.”

Syster Beck: Innebär det då att om jag sätter mig ner och studerar mina böcker och lektionsböcker och gör en lektionsöversikt och har en plan, att jag inte kan undervisa enligt den? Jag förbereder mig, men måste jag vara beredd att sätta det åt sidan och ledas av Anden med den förberedelse jag har gjort?

Äldste Holland: Finns det några kommentarer till den frågan innan jag kommer med mitt eget svar? Det är en legitim fråga.

Broder Dahlquist: Det är inte så att Anden viskar just när ni står där utan att använda era anteckningar. Jag tror att Anden kan viska medan ni förbereder er och då ni utformar lektionen. Det är på många sätt som generalkonferensen. Generalkonferensen har ett underbart sätt att beröra vårt liv på, men det krävs stora förberedelser.

Äldste Holland: Okej, låt oss få några fler kommentarer om detta. Vad är lärarens roll och vad är Andens roll?

Syster Beck: Jag förberedde mig. Jag arbetade på det. Men sedan, om någon i min klass har haft ett problem den veckan så förändrar det hela lektionen. Hjälp mig förstå hur jag ska veta var föreningen sker mellan att vara förberedd och få vägledning och vara vägledd att säga det som kommer i mitt hjärta den stunden eller till att använda ett annat skriftställe.

Äldste Holland: Det är en utmärkt fråga, och alla lärare ställs inför den.

Äldste Kerr: Jag tror att nyckeln — bortom förberedelsen och studierna — är att inte vara bunden vid lektions-planen, utan låta den bara utgöra bakgrunden och sedan vara öppen för maningar.

Äldste Holland: Det vore inte rätt att bara komma in till en klass och säga: ”Jag har inte förberett mig, men Anden kommer att vägleda oss.” Å andra sidan, att vara så fastlåst i förberedelserna att vi inte lyssnar till de maningar vi får allteftersom, är extremt åt andra hållet.

Jag tror att syster Beck styr oss mot någon kombination av dessa. Vi har förberett oss, men vi är mottagliga för Anden, och vi har friheten att gå i rätt riktning vid rätt tidpunkt, just när vi får en maning.

Äldste Snow: Vi måste förstå att varje medlem i klassen kan gå hem med en något annorlunda maning från Anden, och det är mycket viktigt att Anden är närvarande. Men många av oss har hört, när en förträfflig diskussion pågår, att läraren säger: ”Det här var en mycket bra diskussion, men jag måste gå igenom resten av lektionen nu.”

Äldste Holland: Ja, vi har alla hört det.

Äldste Snow: Och vi går ibland miste om möjligheter när det händer.

Äldste Holland: Ja, det gör vi. Och det är situationer vi måste lära oss att anpassa oss till, och vi behöver vara mottagliga för sådana intryck så att vi gör det rätta just då och tar vara på tillfället.

Syster Hughes: Det här har alltid varit mycket intressant och en aning förvirrande för mig. Hur vet vi och hur kan lärare veta att de undervisar med Anden? Jag vet inte. Jag är inte säker på, när jag ska undervisa, att jag alltid är förvissad om det.

Äldste Holland: Har någon ett svar på detta? Hur kan läraren vara förvissad om att hon eller han undervisar genom Anden? Vad skulle ni söka efter för att få ett tecken på det, eller undervisar ni bara med tro och hoppas att det sker även om ni inte alltid vet det?

Äldste Jensen: Jag har samma fråga. Och jag undrar om inte svaret finns, åtminstone för mig, i Läran och förbunden 50:21–22:

”Varför kunnen I då icke förstå och veta, att den som mottager ordet genom sanningens ande, mottager det såsom det predikas av sanningens ande.

Därför förstår den som predikar och den som mottager varandra, och båda känna sig uppbyggda och glädjas med varandra.”

Äldste Holland: Kanske du blir lite glad, Kathy. Kanske om ditt hjärta gläder sig, att det är åtminstone en indikation.

Äldste Jensen: Står läraren där framme och bara pratar, han ger men han inbjuder inte andra att delta? Jag har ett litet citat som jag bär med mig i skrifterna angående den versen, och jag uppskattar den ännu mer idag när vi har pratat om den. Äldste Scott undervisade om detta under ett utbildningsmöte för KUV: ”Försäkra er om att eleverna deltar mycket, eftersom deras val att göra detta ger den Helige Anden rätt att undervisa dem. Det hjälper också eleverna att komma ihåg ditt budskap. När eleverna pratar om sanningar bekräftas dessa inom dem och stärker deras vittnesbörd.” (Richard G Scott, To Understand and Live Truth [tal till religionslärare i KUV 4 feb 2005], s 3)

Äldste Holland: Vad fint. Det får mig att tänka på något som president Marion G Romney sade en gång: ”Jag vet alltid när jag har talat under Andens inflytande för då lär jag mig något som jag inte visste.” Han är läraren, och plötsligt säger han eller tänker något som han inte hade tänkt på tidigare. Eller om han hade tänkt på det tidigare så kom det nu med ny glädje och ny kraft. Det kan vara några av sätten att få en indikation om att man undervisar genom Anden.

I många fall vet vi inte. Vi gör allt vi kan, och vi hoppas att hundratals saker händer i människornas hjärta eller kommer att hända tack vare den här upplevelsen eller andra upplevelser i kyrkan, men vi får aldrig veta det.

Kanske en del av en lärares gudomliga kall är att vara ett redskap och gå vidare, att lita på att vi har varit så andliga och hängivna som vi har kunnat, och sedan låta underverket med personlig uppenbarelse fortsätta och fortsätta. Jag tycker det är en mycket tillfredsställande tanke när det gäller undervisning och att vara lärare.

Punkt 4: ”Hjälp eleven att ta ansvar för inlärningen.”

Vad gör man när man kommer till en ny klass och det inte händer så mycket — där någon säger genom sitt kroppsspråk: ”Tro inte att du kan undervisa mig. Jag ska sitta och hänga i stolen, jag ska sitta och titta ner, jag ska titta på mina skor. Och när jag tittar på dig ska jag se sur ut.” Det kanske inte alltid är så illa, men jag har haft några sådana klasser. Vi har förmodligen alla varit i situationer när det kändes som om personerna inte hade kommit redo att lära. Hur hjälper vi dem att göra det?

Syster Beck: Ibland anstränger jag mig för att förbereda bra frågor. Men jag tror att det verkar vara detta som vi säger: Ju fler frågor vi kan få från eleverna om något, desto mer engagerade blir de i inlärningen.

Och det som jag kom att tänka på var när Joseph Smith läste en vers i Jakobs brev och det uppstod frågor i hans sinne, och han sade:” Hur ska jag få veta det? Och kommer jag någonsin att få veta det? Och om jag inte tar reda på det så får jag aldrig veta.” Och han hade en läraktig inställning när han frågade Gud. Men detta är en utmaning för mig som lärare — inte så mycket vilka frågor jag ska ställa utan vad det är som händer som gör att andra ställer frågor så att den Helige Anden kan undervisa dem.

Äldste Holland: En av mina favoritböcker i kyrkan är skriven av en gammal vän som är lärare vid BYU, Dennis Rasmussen. Den heter The Lord’s Question (Herrens fråga). Den är ett exempel på hur Herren alltid undervisar med en fråga. Så tidigt som på Adams tid sade Herren: ”Var är du?” (1 Mos 3:9) Han vet precis var Adam är. Han behöver veta om Adam vet var Adam är. Det är därför han frågar: ”Var är du?” Och så vidare — ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?” (Luk 2:49) Frälsarens liv kretsade kring att undervisa genom att ställa frågor. Många av uppenbarelserna — jag vet inte hur många, jag har inte räknat dem — men många, många av uppenbarelserna i Läran och förbunden kom som svar på en fråga som profeten eller bröderna hade ställt till Herren.

Syster Matsumori: Jag har haft lite svårt med det här ämnet när det gäller barn, också med tanke på när president Packer sade att han ville lära. Men uppriktigt sagt tycker jag det är ganska avancerat att tänka att eleven ska ta ansvar för inlärningen, särskilt när det gäller små barn. Och hur gör en primärlärare detta?

Äldste Holland: Bra fråga. Vad gör man om man kommer i den situationen och fortfarande är lärare? Man måste ändå prestera. Vi är på punkt fyra förresten för att vi inser att det är ett lite mognare och ett lite mer avancerat begrepp. Men det är något som vi förmodligen inte pratar om tillräckligt, så låt oss samtala om syster Matsumoris fråga. Ett barn, en seminarieelev, en fjortonårig lärare eller Miaflicka — ibland är de inte särskilt intresserade, eller åtminstone ser det inte ut som om de är det. De är förmodligen mer intresserade än de låter dig veta, men de ser inte intresserade ut. Hur ska vi hantera det? Hur hjälper ni dem?

Broder Wada: Ibland sker inlärningen inte just i klassrummet. Ibland sker den utanför. När jag lärde mig om kyrkan undervisade missionärerna mig, och en vecka senare tänkte jag på det och sade: ”Det är så det är.” Så vi behöver inte förutsätta att själva inlärningen behöver hända i just det ögonblicket.

Äldste Holland: Mycket bra. Jag är säker på att det var Herrens ande som verkade i dig under en vecka eller så länge som det behövdes.

Det är ett exempel på en typisk undersökare i kyrkan. Vi vill att Anden ska verka i dem i flera timmar och dagar efter det att missionärerna har gått och innan de kommer tillbaka för nästa lektion.

Syster Naomi Wada: Ibland har barn så väldigt många frågor, och jag har förberett så många exempel eller praktikfall eller visuella hjälpmedel och kan inte använda dem alla. Ibland är jag upptagen med att besvara frågor. Går det bra? Jag har försökt förenkla lektionen, och om jag bara inriktar mig på ett ämne att undervisa om, så känns det bra för dem.

Äldste Holland: Bra. Du sade det där bättre än vad jag gjorde förut. Försök inte göra för mycket. När det gäller ett primärbarn — och kanske varje barn och även oss andra — om vi kan förmedla en tanke, en princip, något genuint och betydelsefullt som broder Wada fortfarande upplever en vecka senare, så är det förmodligen värt alla goda upplevelser i en klass. Var förvissade om det. Tveka inte angående detta.

Äldste Kerr: Det hon just sade öppnade mina ögon. Finns det någon mer spännande situation i klassrummet än när barnen eller de vuxna i klassen ställer frågor?

Äldste Holland: Det kommer ett gensvar.

Äldste Kerr: De tänker.

Äldste Holland: Tänk er en situation när eleven ännu inte deltar, och att bollen är hos er för en stund.

Broder Bruce Miller: Ska vi då gå vidare med lektionen, eller ska vi stanna upp och göra något som inbjuder Anden, även om vi har haft inledningssång, bön och ett skriftställe? Om Anden ändå inte är där, stannar vi då upp och säger, i stället för att gå vidare med lektionen: ”Okej, hur kan vi få Anden att närvara?”

Äldste Holland: Vill någon svara på det?

Äldste Snow: Jag tror att det är lång process. Det händer inte den första lektionen. Jag tror att man ibland bara får göra sitt bästa, och så inträffar en situation när det verkligen fungerar, när Anden är där och alla bidrar till lektionen. Och då stannar man upp och säger: ”Känner ni vad som händer nu? Känner ni skillnaden?”

Äldste Holland: Syster Hughes sade tidigare: ”Hur vet vi om vi haft Anden med oss?” På sätt och vis kanske det är frågan som broder Miller vill ha svar på — med denna ointresserade klass framför mig, hur vet jag hur det går för mig? Kärnan i det hela för dem och för er är på något sätt hur känner ni er? Kan ni känna att Herren är med er, att Herren älskar er, att ni gjort ert allra bästa, att han älskar dem? Om vi bara har några känslor för evangeliet, om vi bara älskar varandra, så antar jag att det är en början. Och om ni inte får något gensvar från barnen så kanske ni inte kan undervisa dem än, men ni kan älska dem. Och om ni älskar dem idag så kanske ni kan undervisa dem i morgon.

Men jag tror absolut att vi har den förmågan. Inget av det där är beroende av dem. Vi kan älska dem från början till slut, och underverk kommer att ske, sådana underverk som ni pratar om.

Om jag, läraren, vill ha frågor från dig, eleven, så måste jag kanske uppmuntra dig lite, så som vi försökt göra här idag. Jag kan försöka ställa en fråga som får sitt eget liv, och allt jag behöver göra är att dirigera trafiken för att få eleverna att delta.

Kan jag ta en paus här och informera om något? En lärare kanske vet att broder Merrill talade om ett ämne på konferensen och säger: ”Bra, jag går till möteshusbiblioteket och jag ska få tag på den där videon. Jag kan spela upp den och visa talet med broder Merrill.”

Om ni gör det är det utmärkt. Vi borde göra det då och då. Men audiovisuella hjälpmedel är inget mer än just hjälpmedel. Man ersätter inte lektionerna med dem. Använd dem som ni skulle använda kryddor i matlagning — för att smaksätta, förhöja, betona och berika. En karta eller en målning eller ett video- avsnitt eller en huvudtanke som skrivits på tavlan kan ofta utgöra skillnaden mellan en bra och en mycket bra lektion. Men ingen vill ha en måltid som bara består av kryddor. Så min vädjan till er alla är: Överdriv inte er användning av visuella hjälpmedel. Det går inte att ersätta en lärare med dem, det går inte att ersätta kursmaterialet med dem och det går inte att ersätta Herrens ande med dem. Använd dem när ni behöver.

Syster Wada: Det finns ett barn som verkligen är mycket störande ibland i primärklassen, och jag försöker tänka mig barnet i vitt och som en av Herrens andar. När allt kommer omkring är vi alla Guds barn, och denna intelligens, även om dess form är liten, kom hit till jorden för att lära sig något, och det finns anledning till att han är här. Det hjälper verkligen att tänka så.

Äldste Holland: Tack så mycket. Det var en fin kommentar.

Broder Howell: Det jag hör är att ibland är det läraren som är elev och eleven som är lärare.

Äldste Holland: Nästan alltid är det läraren som lär sig mer än klassen. Det är en del av glädjen i att undervisa.

Låt oss sammanfatta. Nummer 5, ett enda ord: ”Vittna.”

Låt oss sammanfatta det hela här på samma sätt som alla lärare måste göra en sammanfattning av lektionen, i kyrkan och hemma — i vittnesbördets anda.

Jag har i många år tyckt om berättelsen som president Packer berättat om William E Berretts barndoms söndagskollärare. En äldre dansk broder kallades att undervisa en klass bråkiga pojkar. Det såg inte ut att vara så lyckat. Han kunde inte språket så bra, han hade fortfarande en stark dansk brytning, han var mycket äldre och hade stora bondhänder. Ändå skulle han undervisa dessa unga, oregerliga femtonåringar. Inte i något avseende verkade det vara lämpligt. Men broder William E Berrett brukade säga, och det är det här som president Packer citerar, att denne man undervisade dem på något sätt. Han lyckades riva alla barriärer och övervinna alla hinder och nå dessa bråkiga femtonåringars hjärta och förändra deras liv. Och broder Berretts vittnesbörd var: ”Vi kunde ha värmt våra händer vid hans tros eld.”

Varje elev förtjänar åtminstone detta. Vi kanske inte håller den mest utstuderade lektionen. Vi kanske inte är så duktiga med audiovisuella hjälpmedel (fastän vi kan använda alla som vi vet hur man använder). Men vi kan påverka alla elever med vår tros eld, och de kan värma sina händer vid den.

Jag har blivit mycket besviken under årens lopp under underbara lektioner av lojala, begåvade lärare som i slutet av lektionen säger: ”Där har vi ringsignalen. Broder Jones, kan du hålla bönen?” Och så är det slut. Inga böcker som slås ihop, ingen längre ögonkontakt, ingen paus för att säga var vi har varit och vart vi är på väg och vad Herren vill att vi ska göra. I vissa fall — jag är lite orättvis här och överdriver lite, men bara för att betona detta — inte ett enda uttalande om vad lektionen skulle innebära för eleven eller för läraren. Jag går iväg och säger: ”Jag undrar hur han kände för det där. Jag undrar vad hon tänkte om det eller vad det var avsett att betyda för mig.” Så mycket ansträngningar görs för att förevisa en lärdom, en princip, en karta eller ett videoavsnitt för eleverna, men inte någon antydan om ett vittnesbörd om vad lärdomen eller principen betydde för läraren, som skulle leda oss och stödja och gå bredvid oss.

Som president J Reuben Clark sade en gång: ”Låt aldrig din tro bli svår att upptäcka.” Låt mig upprepa det: ”Låt aldrig din tro bli svår att upptäcka.” Så aldrig frön av tvivel. Undvik att framhäva dig själv. Försök inte blända alla med hur fantastisk du är. Blända dem med hur fantastiskt evangeliet är. Bekymra dig inte om var de förlorade stammarna befinner sig, eller de tre nephiterna. Bry dig lite mer om var din elev befinner sig, vad som händer i hans hjärta, vad som sker i hennes själ, hungern, det ibland nästan desperata andliga behovet hos vårt folk. Undervisa dem. Och framför allt, vittna för dem. Älska dem. Bär ditt vittnesbörd från din själs innersta. Det är det viktigaste du kan säga till dem under hela timmen, och det kan rädda någons andliga liv.

Säg att du ”talar med hela [din] själs kraft”. (Alma 5:43) Jag älskar det skriftstället. Jag vill vittna med hela min själs kraft. Om vi känner för det kan vi fråga de församlade det som Alma frågade sina bröder, nämligen: ”Menen I icke, att jag själv fått kännedom om detta?” Han fortsätter: ”Jag betygar för eder, att jag förvisso vet, att de ting om vilka jag talat äro sanna … Jag säger eder, att jag för min egen del vet, att de är sanna.” (Se Alma 5:45, 48.)

Jag vet att Gud lever och älskar oss. Jag vet att Jesus är Kristus, den levande Gudens Son, världens Frälsare och Återlösare. Jag vet att detta är hans kyrka och jag vet att undervisning är viktig.

Därför vet jag att himlen hjälper oss om vi undervisar så som vi har skildrat här. Och detta är inte allt. Detta är bara en början. Välkommen till sökandet efter gåvan att undervisa. Men när vi söker efter den gåvan och ber om den, om vi ber och söker och bultar andligen, om vi undervisar från skrifterna, om vi undervisar genom och med den Helige Anden, om vi hjälper eleven ta ansvar för inlärningen, om vi vittnar om sanningarna vi undervisat om, så kommer Gud, för vårt hjärta och för våra elevers hjärta, att bekräfta Jesu Kristi evangeliums budskap.

Bröder och systrar, nära och fjärran, i närheten och runtom i världen, Jesu Kristi evangelium betyder allt för mig. Det betyder allt för mig. Det är hela mitt liv. Det är mitt hopp och min trygghet och min strävan efter frälsning. Det är allt som jag önskar för mina barn och mina barnbarn.

Och jag känner det jag känner för evangeliet på grund av er, för att människor som ni undervisade människor som mig. Någonstans i de små primärklasserna och under dessa första hemaftnar och i diakonernas kvorum och på en mission och på alla andra platser, så fanns det någon som ni som undervisade någon som mig. Och jag är inte allt det som jag vill vara än. Jag är inte allt jag borde vara, men vad det än är jag ska bli så blir jag det tack vare en del underbara lärare, till att börja med mina älskade föräldrar och alla andra goda människor som har påverkat mitt liv längs vägen, ända till och inbegripande de magnifika råd och kvorum som jag nu tillhör, där jag kan få undervisning av första presidentskapet och de tolvs kvorum, andra generalauktoriteter och underbara biorganisationsledare som ni alla.

Jag vittnar och bär vittnesbörd om kärlek. Jag vet att Gud älskar oss. Och det vet jag till en del för att jag älskar er, och jag älskar att undervisa. Jag ber att vi ska bli bättre på det, i Jesu Kristi namn, amen.

1. Be, sök och bulta på dörren andligen.

2. Undervisa från skrifterna.

3. Undervisa genom och med Anden.

4. Hjälp eleven att ta ansvar för inlärningen.

5. Vittna.