En oändlig strid, en säker seger

Det kriget, som är så bittert och så intensivt, har aldrig upphört. Det är striden mellan sanning och villfarelse, mellan fri vilja och tvång, mellan Kristi efterföljare och dem som förnekat honom. Hans fiender har använt varje krigslist i denna strid. De har ägnat sig åt lögn och bedrägeri. De har använt sig av pengar och välstånd. De har förvridit människornas sinnen. De har mördat och ödelagt och ägnat sig åt alla slags onda gärningar för att omintetgöra Kristi verk.

Det första mordet på jorden skedde när Kain dödade Abel. I Gamla testamentet finns det många redogörelser för samma eviga strid.

Den gavs uttryck i de avskyvärda anklagelserna mot mannen från Galiléen, Kristus, som botade sjuka och upplyfte människors hjärta och hopp, han som undervisade om ett fridens evangelium. Hans fiender, drivna av den onda makten, fängslade honom, torterade honom, spikade fast honom på korset och smädade honom. Men genom sin godhets kraft övervann han döden som hans fiender hade påtvingat honom och genom sitt offer åstadkom han frälsning från döden för alla människor.

Den eviga striden fortsatte med fördärvandet av det verk han hade upprättat, i korruptionen som senare infekterade det, när mörker täckte jorden och ett töcken kom över folken. (Se Jes 60:2.)

Men Guds krafter kunde inte kuvas. Kristi ljus vidrörde en människas hjärta här och en där och mycket gott utfördes trots stort motstånd och lidande.

Det kom en tid av förnyelse, med en kamp för frihet — en kamp för vilken man betalade med stor blodsutgjutelse och enorma uppoffringar. Guds ande påverkade människor till att grunda en nation där religionsfriheten samt yttrandefriheten och handlingsfriheten beskyddades. Sedan följde inledningen till tidernas fullhets utdelning när Gud den evige Fadern och hans älskade Son, den uppståndne Herren Jesus Kristus, besökte jorden. Efter denna förunderliga händelse kom flera änglar och återställde de forntida nycklarna och det forntida prästadömet.

Men striden var inte över. Den förnyades och omstrukturerades. Människor hyste förakt. Människor förföljdes. De tvingades flytta från den ena platsen till den andra. Guds unge profet och hans älskade bror mördades för 163 år sedan den här månaden.

Sista dagars heliga flydde från sina bekväma hem, sina gårdar, sina fält, sina affärer, sitt vackra tempel som de hade byggt med oerhörda uppoffringar. De färdades till den stora dalen och tusentals dog längs vägen. De kom till en sådan plats som president Joseph Smith hade instruerat de tolv att leta efter, ”som djävulen inte kan driva bort oss från”.¹

Men den onde har aldrig slutat strida. Under oktoberkonferensen 1896 stod president Wilford Woodruff (1807–1898), då en gammal man, i Tabernaklet på Temple Square och sade:

”Det finns två krafter på jorden och ibland jordens invånare — Guds kraft och djävulens kraft. I vår historia har vi haft en del mycket märkliga erfarenheter. När Gud har haft ett folk på jorden, oavsett tidsålder, har Lucifer, gryningens son, och de miljontals fallna andar som kastades ut från himlen, stridit mot Gud, mot Kristus, mot Guds verk och mot Guds folk. Och de är inte sena att göra samma sak i vår tid och vår generation. Närhelst Herren har satt sig före att utföra något verk har dessa krafter verkat för att kullkasta det.”²

President Woodruff visste vad han talade om. Han hade nyligen genomlidit de svåra och farofyllda dagar då nationens regering hade gått emot vårt folk, fast besluten att förgöra den här kyrkan som organisation. Trots svårigheterna under denna tid gav de heliga inte upp. De gick framåt i tro. De litade på den Allsmäktige och han uppenbarade för dem vilken väg de skulle följa. De tog emot uppenbarelsen i tro och vandrade i lydnad.

Men striden var inte över. Den avtog något, och det är vi tacksamma för. Likväl har sanningens motståndare fortsatt sin strid.

Trots kyrkans nuvarande styrka verkar det som om vi är under ständigt angrepp från det ena eller andra hållet. Men vi fortsätter framåt. Vi måste fortsätta framåt. Vi har fortsatt framåt och vi kommer att fortsätta framåt. Ibland är problemen allvarliga. Andra gånger är det lokala sammandrabbningar. Men de är alla en del av ett mönster.

Både inom och utanför kyrkan har många oförtröttligt försökt utplåna tron, förlöjliga, förnedra, bära falskt vittnesbörd, fresta, snärja och locka vårt folk att göra saker som inte stämmer överens med Guds verks lärdomar och normer.

Striden fortsätter. Den är som den var i begynnelsen. Den kanske inte är lika intensiv, och det är jag tacksam för. Men principerna som striden gäller är desamma. De offer som faller nu är lika dyrbara som de som föll tidigare. Det är ett fortgående slag. Prästadömets män, och Guds döttrar som är våra kamrater och bundsförvanter, är alla en del av Herrens armé. Vi måste vara enade. En splittrad armé segrar inte. Det är av största vikt att vi sluter leden, att vi marscherar tillsammans i enighet. Vi kan inte vara oeniga och samtidigt förvänta oss seger. Vi kan inte vara illojala och förvänta oss enighet. Vi kan inte vara orena och förvänta den Allsmäktiges hjälp.

Prästadömets unga män, diakonerna, lärarna och prästerna, har ålagts plikten i sitt prästadömsämbete att predika evangeliet, att undervisa om sanningen, att uppmuntra de svaga att bli starka, att ”inbjuda alla att komma till Kristus”. (L&F 20:59) Kyrkans unga kvinnor har ett lika stort ansvar, att följa Guds bud och att vara exempel på tro och dygd.

Ingen son eller dotter till vår himmelske Fader har råd att ta del av sådant som försvagar sinnet, kroppen eller den eviga anden. Detta inbegriper droger, alkohol, tobak och pornografi. Du får inte bli inblandad i omoraliska handlingar. Du kan inte göra detta och vara en tapper krigare för Herrens sak i den stora, eviga striden som pågår om vår Faders barns själar.

Kristi kyrkas män får inte var otrogna eller falska mot sin hustru, mot sin familj eller mot sitt prästadömsansvar om de ska vara ståndaktiga i att föra Herrens verk framåt i detta stora slag om sanning och frälsning. De kan inte vara oärliga eller skrupelfria i sina affärsangelägenheter utan att skada sin rustning. Kvinnorna i denna kyrka, vare de hustrur, mödrar eller systrar som inte har funnit en livskamrat, kan inte vara trolösa eller falska mot sina förbund och välsignelser och sedan verka som det rikets bålverk som de är avsedda att vara.

På våra möten sjunger vi ibland en gammal psalm:

För en del år sedan berättade en vän för mig om ett samtal han hade haft med en annan medlem i kyrkan. Min vän hade frågat om hans medbroder kände sig nära sin himmelske Fader. Mannen hade svarat att han inte kände sig nära. Varför inte det? Han sade: ”Ärligt talat därför att jag inte vill det.” Sedan sade han: ”Om jag stod min himmelske Fader nära så skulle han förmodligen kräva något av mig och det är jag inte redo för.”

Tänk dig — en man som tagit på sig Herrens namn i dopet, en man som har förnyat sina förbund med Herren på sina sakramentsmöten, en man som har tagit emot Guds prästadöme och ändå säger att om han stod sin himmelske Fader nära, så skulle något åtagande krävas av honom och det är han inte redo för.

I detta verk måste det finnas förpliktelser. Det måste finnas hängivenhet. Vi är engagerade i en stor, evig strid som rör Guds söners och döttrars själar. Vi förlorar inte. Vi vinner. Vi kommer att fortsätta vinna om vi förblir trofasta och sanna. Vi kan klara det. Vi måste klara det. Vi ska klara det. Herren har inte bett oss om någonting som vi inte kan uträtta med tro.

Jag tänker på Israels barn när de flydde från Egypten. De slog läger bredvid Röda havet. De tittade bakom sig och såg Farao och hans arméer komma för att förgöra dem. De drabbades av rädsla. Med arméerna bakom sig och havet framför sig skrek de av fasa.

”Mose svarade folket: ’Var inte rädda! Stanna upp och bevittna den frälsning som Herren i dag skall ge er. Ty så som ni ser egyptierna i dag, skall ni aldrig någonsin se dem igen.

Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla.’

Sedan sade Herren till Mose: ’Säg till Israels barn att de skall dra vidare.’” (2 Mos 14:13–15; kursivering tillagd)

Havet delade sig och Israels barn gick sin frälsning till mötes. Egyptierna följde efter mot sin egen undergång.

Ska inte vi också fortsätta framåt i tro? Han som är vår evige ledare, Herren Jesus Kristus, har gett oss en uppmaning i en uppenbarelse. Han sade:

”Upplyften därför edra hjärtan och fröjden eder, omgjorden edra länder och ikläden eder hela min vapenrustning, så att I kunnen stå emot på den onda dagen …

Stån därför omgjordade kring edra länder med sanningen, iklädda rättfärdighetens pansar och haven såsom skor på fötterna den förberedelse som fridens evangelium skänker, vilket jag har sänt mina änglar att giva eder.

Tagen trons sköld med vilken I skolen kunna utsläcka de ondas alla brinnande pilar,

och tagen frälsningens hjälm och min Andes svärd … och varen trofasta tills jag kommer, så skolen I bliva upptagna, så att där jag är, I ock skolen vara.” (L&F 27:15–18)

Striden fortsätter. Den pågår över hela världen och den handlar om handlingsfrihet och tvång. Den förs av en armé missionärer och handlar om vad som är rätt och fel. Den pågår i vårt eget liv, dag efter dag, i våra hem, på våra arbetsplatser, i skolan; det är en strid om frågor om kärlek och respekt, om lojalitet och trohet, om lydnad och redbarhet. Vi är alla delaktiga i den — barn, ungdomar och vuxna, var och en av oss. Vi kommer att vinna, och framtiden har aldrig sett ljusare ut.

Må Gud välsigna oss i det arbete som så tydligt ligger framför oss. Må vi vara trofasta. Må vi vara tappra. Må vi ha modet att vara trogna den tillit Gud har till var och en av oss. Må vi vara orädda. ”Ty [för att citera Paulus ord till Timoteus] den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. Skäms alltså inte för vittnesbördet om vår Herre.” (2 Tim 1:7–8)

Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

1. Använd artikeln för att diskutera hur striden om gott och ont har pågått sedan före världens skapelse. Säg att Kristi ljus representerar hoppet i en mörk värld. Läs stycket ”En ljus framtid”. Ge förslag på vad vi kan göra för att vinna striden mellan gott och ont.

2. Skriv orden i Andra Timoteusbrevet 1:7–8 på ett kort till varje familjemedlem. Uppmana familjemedlemmarna att skriva ner ett personligt mål på baksidan av korten om att bli en mer hängiven lärjunge till Jesus Kristus. Be familjemedlemmarna sätta upp kortet på en plats där de ser det dagligen.

3. Ta med dig en psalmbok när du besöker varje familj. Be familjemedlemmarna använda registret till att hitta psalmer som inspirerar till hängivenhet. Välj en psalm som ni sjunger eller läser högt. Jämför orden med delar av president Hinckleys tal. Avsluta med att gå igenom president Hinckleys uppmaning om att vi ska vara hängivna och hans vittnesbörd om en ljus framtid för dem som trofast ”kämpar Herrens kamp”.