Ögonblickliga beslut

Så länge jag kan minnas har jag haft en fotboll vid min sida och drömt om att bli professionell fotbollsspelare. Mina föräldrar stöttade mig medan jag strävade efter att uppfylla denna dröm. De uppmuntrade mig också att gå till kyrkan. Men när jag blev äldre kom jag bara till kyrkan när det inte var match. Jag visste att evangeliet, kyrkans aktiviteter och mina vänner skulle hjälpa mig mycket i livet, men det jag egentligen ville var att uppfylla drömmen att spela fotboll.

Med tiden fick jag viktiga vänner i de stora fotbollsklubbarna. Jag fick möjlighet att spela och träna med några dessa klubbar. Jag reste till olika länder för att delta i turneringar och jag var mycket glad över möjligheten att få leva som en professionell fotbollsspelare. Under en av dessa resor till Asien höll min dröm på att gå i uppfyllelse. En stor klubb tyckte om vad de såg när de såg mig spela och ville att jag skulle gå med i klubben. Men min manager upptäckte en del problem under förhandlingen och vi bestämde oss till slut för att inte skriva kontrakt.

Hemma fyllde mina vänner i sina missionspapper. Andra återvände hem från missioner och berättade entusiastiskt om hur det var att vara missionär. Deras ögon lyste av rörelse varje gång de pratade och Anden var mycket stark. Jag kände också en önskan att verka som missionär. Jag ville ha samma erfarenhet. Men jag var orolig för att min fotbollsdröm inte skulle gå i uppfyllelse om jag verkade som missionär eftersom jag skulle tappa kondition och rörlighet. Min önskan att bli professionell spelare var så stor att jag hade skjutit på college och arbetat och bara levt för att uppfylla denna dröm.

Jag hade alltid med mig en Mormons bok på mina fotbollsresor. Jag älskade profeternas ord, deras liv, deras beslutsamhet att hålla buden och det goda exempel de visade sitt folk. Jag skämdes för att jag inte var ett exempel för de andra spelarna när det gällde att sätta Gud först. Ibland försökte jag berätta om min tro men fick alltid höra: ”Nu ska vi ha roligt på resan. Glöm bort de där dumheterna. Vi ska ha roligt!” Jag började bli irriterad på skvallret, oärligheten och andra aspekter av fotbollslivet. Många gånger kände jag mig ensam och ledsen, och jag visste att det fanns en plats där jag alltid skulle känna mig lycklig och ha vänner som brydde sig om mig — vänner som var tillsammans på aktiviteter och danser, på seminariet och institutet — celestiala vänner. Jag saknade allt detta väldigt mycket.

En söndag när jag inte var på resande fot gick jag till kyrkan i min hemmaförsamling i Brasilien. Efter mötena kallade biskopen in mig till sitt kontor för ett samtal. Jag visste att han skulle prata om en mission eftersom alla i min ålder höll på att komma hem från sin mission. Biskopen uppmanade mig att verka som missionär, och jag försökte byta ämne genom att säga att jag inte var förberedd. Jag försökte motarbeta biskopen på alla sätt, men han var envis och övertygade mig om värdet av att gå ut som missionär. Vi avslutade samtalet med att sätta upp ett mål för hur jag skulle börja förbereda mig.

Några månader senare lämnade jag in mina papper, och jag fortsatte också med träningen. För ögonblicket kunde jag förena fotbollen och kyrkan. Men det skulle inte vara länge, visade det sig. Jag skulle bli tvungen att välja.

När jag fick min kallelse samlades familjen hemma. Vi var alla spända. Då ringde telefonen.

På andra änden av linjen sade min fotbollsmanager att han hade ordnat ett bra kontrakt med en europeisk klubb. Plötsligt kunde jag se det hela i min fantasi! Jag kunde se stadion full med människor som kommit för att se matcherna. Jag tänkte på det vackra huset och bilen och lönen jag skulle få. Min dröm höll på att gå i uppfyllelse. Den fanns inom räckhåll — och sedan tittade jag på kuvertet med kallelsen som låg bredvid telefonen.

Ögonen fylldes av tårar. För ett ögonblick passerade livet förbi som på en film. I telefonen frågade min manager vad jag tyckte om nyheten. Jag var tyst. Jag kunde inte prata och benen darrade. Jag ville inte att det här skulle hända, men det hade det! Jag var tvungen att fatta ett beslut, det svåraste beslutet någonsin i mitt liv.

Med darrande röst sade jag till slut att jag redan hade fått ett bättre kontrakt. Jag skulle vara missionär för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i två år. Jag tackade managern för möjligheten och för hans arbete och ansträngningar för min skull. Sedan lade jag på luren och gick in på mitt rum och grät länge. Jag visste att den här möjligheten inte skulle finnas kvar efter två år, och min fotbollsdröm skulle inte uppfyllas.

Jag knäböjde och bad till min himmelske Fader och bad om tröst. Jag kände en tyst och mild stämma trösta mitt hjärta med att säga: ”Min son, du är redan en del av det bästa laget i världen.” Jag funderade på de orden och funderar fortfarande på dem.

Idag, när jag kommit hem efter att ha verkat i Brasilienmissionen Fortaleza, ångrar jag inte beslutet på något sätt. Jesu Kristi sanna kyrka är tillgänglig för alla som vill bli lyckliga. Och på min mission lärde jag mig att det bästa sättet att bli lycklig är att göra det som vår himmelske Fader vill att vi ska göra. Min mission var det bästa valet jag har gjort i hela mitt liv. Den lärde mig att alla som söker Guds rike först kommer att ha en plats i Herrens lag. (Se Matt 6:33.)