Ett balanserat liv

Som du vet kan vardagslivets prövningar störa den balans och harmoni vi söker. Många av oss blir överväldigade när vi försöker uppnå balans i livet. Jag vill ge följande exempel som är tagna från ett tal av äldste Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum¹.

En ensamstående studerande sade: ”Jag vet att skrifterna och våra nutida ledare säger att vi inte ska skjuta upp äktenskap och familj onödigt länge. Men jag är tjugosex år. Jag är inte färdig med min utbildning och jag har inget jobb som jag kan försörja min familj med. Kan jag inte få uppskov med att gifta mig ett tag i alla fall?”

En annan sade: ”Jag är kvinna och ingen har bett mig att gifta mig med honom. Hur kan jag följa budet att gifta sig?”

En ung mamma sade: ”Jag är upptagen med att klara av min utbildning och ta hand om mina barn. Jag har knappt tid att tänka på något annat. Ibland tycker jag att världen och kyrkan förväntar sig för mycket av mig. Oavsett hur hårt jag arbetar kommer jag aldrig att leva upp till alla förväntningar. Jag växlar mellan att ha självförtroende och att känna mig skyldig, deprimerad och missmodig för att jag inte gör allt som det har sagts att jag måste göra för att nå det celestiala riket.”

En annan ensamstående studerande sade: ”Jag måste arbeta för att kunna utbilda mig. Tiden räcker inte till för både läxor och att tjäna i kyrkan. Hur kan det förväntas av mig att jag ska leva ett balanserat liv?”

Jag har hört många säga: ”Ingen vet bättre än jag hur viktigt det är med motion, men jag har inte tid med det.”

En syster hördes säga: ”Hur kan en man och en hustru i dagens värld försörja sin familj om hustrun inte arbetar utanför hemmet? Det finns helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att täcka alla utgifter om hon inte arbetar.”

En ung pappa tillade: ”Mitt nya företag kräver all min tid. Jag inser att jag försummar min hustru, mina barn och ämbetena i kyrkan, men om jag bara tar mig igenom det här året så kommer jag att tjäna tillräckligt och då kommer saker och ting att lugna ner sig.”

Oj vilken drömmare han var. Livet blir inte lättare; det blir mer komplicerat. Dröm inte om att du ska ha mer tid och mindre ansvar i morgon. Förbered dig för det som ska komma genom att i nuvarande omständigheter öva inför det som du kommer att behöva göra då.

Ska vi ge upp vår strävan efter en utbildning eller att utveckla och stärka oss på andra sätt? Ska vi ge upp vår strävan efter äktenskap och familj? Ska vi sluta förbereda oss för att kunna försörja vår familj och oss själva? Ska vi strunta i att tjäna i kyrkan?

Svaret på var och en av dessa frågor är naturligtvis nej. Det är omöjligt att här ge svar på alla de frustrationer som jag har nämnt, men begrunda följande tankar.

Profeten Joseph Smith sade: ”En av ’mormonismens’ stora grundläggande principer är att ta emot sanning, var den än må komma ifrån”². Han uppenbarade också att ”Guds härlighet är intelligens” (L&F 93:36) och att ”allt vad vi i detta liv uppnå på intelligensens område skall följa med oss i uppståndelsen”. (L&F 130:18)

President Gordon B Hinckley har sagt: ”Jag vill vädja till er att behålla balansen i ert liv. Bli inte alltför hängivna det som kan kallas ’en evangeliekäpphäst’. En god måltid består alltid av mer än en rätt. Ni bör vara starka i det verksamhetsområde ni väljer. Men jag varnar er för att göra det till ert enda intresse …

Akta er för att bli besatta av det. Akta er för att bli trångsynta. Låt era intressen spänna över många goda områden medan ni blir allt starkare inom ert yrke”³.

President Hinckley har också sagt att vi har ett fyrfaldigt ansvar — mot vår familj, mot vår arbetsgivare, mot Herren och mot oss själva. Han har rått oss att ”ta oss tid att meditera lite, att motionera lite”.⁴

När jag har flugit har jag märkt att när vi lämnar flygplatsen så ställer sig en flygvärdinna upp och säger bland annat: ”Om lufttrycket sjunker i kabinen så kommer en syrgasmask att sänkas ner mot er. Om ni tar hand om små barn eller någon som är handikappad ska ni ta på er er egen syrgasmask innan ni försöker hjälpa någon annan.” Varför säger flygvärdinnan så? Eftersom det är uppenbart att man inte kan hjälpa någon om man själv är medvetslös. Samma sak är det med vårt tjänande för mänskligheten och i kyrkan och inom vårt yrke. Om vi inte stärker oss själva kan vi aldrig stärka andra.

President James E Faust (1920–2007), andre rådgivare i första presidentskapet har också sagt att ”det är mycket lättare för dem som har en rättfärdig balans att följa ’den Helige Andens maning’. (Mosiah 3:19) Då kan vi lämna den naturliga mannens eller kvinnans egenskaper bakom oss …

Balans är i hög grad att veta vilka saker som kan förändras, få rätt perspektiv på dem och inse vad som inte kommer att förändras”⁵.

Jag växte upp i Panguitch i Utah, ett litet samhälle med 1 500 invånare. Jag var en stor fisk i en liten damm. När jag hade avslutat high school fick jag ett stipendium så att jag kunde studera vid Brigham Young-universitetet. När jag kom dit upptäckte jag snabbt att jag var en liten fisk i en enorm damm, och blev missmodig. Jag tänkte: ”Jag vill härifrån.” Jag började åka hem på veckosluten. Jag gick i kyrkan hemma — inte på universitetet. Jag hade inte så bra betyg som jag borde ha haft. Jag lärde inte känna några människor. I slutet av året sade jag: ”Jag tänker inte åka tillbaka. Det här är inget för mig.”

Jag åkte hem den sommaren. I mitten av augusti eller så upptäckte jag att jag ville åka tillbaka till skolan. Så det gjorde jag. Den här gången blev jag genast medlem i ett av skolans brödraskap och en hjälporganisation. Jag flyttade in på studenthemmet. Jag började gå i kyrkan på universitetet i stället för att åka hem på veckosluten. Jag fick bättre betyg. Jag började inse att livet på universitetet var gott och att jag var lycklig där.

Senare studerade jag juridik. Det första året var svårt eftersom ämnena skilde sig från dem jag hade studerat tidigare, och betygen blev återigen sämre än vad de borde ha varit. Under det andra året fick jag ett deltidsjobb på en advokatfirma medan jag gick i skolan. Betygen blev bättre. I slutet av det andra året gifte jag mig med min hustru Joy. Trots nya ansvarsområden gick allting bra. Mina betyg blev bättre än någonsin.

Den sista upplevelsen jag vill berätta om kom när jag tagit min slutliga examen. En förhärdad gammal försvarsadvokat kom fram till mig och sade: ”Bob, du kan inte lyckas som försvarsadvokat och vara aktiv i kyrkan på samma gång.” Jag tänkte på andra som var framgångsrika som advokater och aktiva i kyrkan, och jag bestämde mig för att vara aktiv i kyrkan. Beslutet påverkade inte hur jag lyckades som advokat. Faktum är att det gick bättre eftersom jag hade balans i livet. Jag försökte göra det som Herren hade bett mig göra, och han gav mig ytterligare styrka, insikt och hjälp.

Det är troligare att svaren på våra stora beslut i livet ger balans och glädje om de kommer genom Andens maningar. Hur kan vi känna Anden och få de svar vi söker efter?

Låt mig först säga att vi behöver vara med på sakramentsmötet varje vecka, och vi behöver ta del av sakramentet. När vi gör det minns vi Kristus och hans lidande för oss. Vi ingår förbund, som vi gjorde vid dopet, att vi ska ta på oss hans namn. Och vi förnyar vårt förbund att hålla buden. Varför gör vi allt det här? Den sista meningen i sakramentsbönen besvarar den frågan: ”[Så] att de alltid må hava hans Ande hos sig.” (L&F 20:77)

Häri ligger nyckeln till att kunna ha den Helige Andens sällskap, som hjälper oss att besvara de viktiga frågor vi ställs inför. Vi bör också knäböja och be regelbundet. Vi bör vara villiga att tjäna vår nästa. Vi bör nå ut till andra i kärlek och utan rädsla. (Se 1 Joh 4:18.)

Om vi ber Herren om att kunna känna Anden och gör det som krävs för att känna hans inflytande så kommer Anden att lära oss allting. Han hjälper oss i våra studier. Han hjälper oss att fatta beslut om olika strävanden i livet. Och han ger oss frid och en känsla av lugn.

Jag avslutar med några rader från Lukas 18:1–8:

”Jesus berättade för dem en liknelse för att visa att de alltid borde be utan att tröttna.

’I en stad fanns en domare som varken fruktade Gud eller hade respekt för människor.

I samma stad fanns en änka, som gång på gång kom till honom och sade: Ge mig rätt inför min motpart.

Till en tid ville han inte, men sedan sade han till sig själv: Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa,

skall jag ändå ge den här änkan rätt, därför att hon är så besvärlig. Annars kommer hon till sist att pina livet ur mig med sina ständiga besök.’

Och Herren sade: ’Hör vad den orättfärdige domaren säger.

Skulle då inte Gud skaffa rätt åt sina utvalda, som ropar till honom dag och natt, då han ju lyssnar tåligt till dem?

Jag säger er: Han kommer snart att skaffa dem rätt.’”

Herren hör och besvarar böner. Ibland ger vi upp för fort när vi ber till honom. Vi behöver vara ihärdiga.

Som särskilt vittne om Jesus Kristus, kallad att bära vittne för nationerna (se L&F 107:25), vittnar jag om att han lever. Han är vår Frälsare. Han känner dig, och han känner mig. Han vet vad vi tänker och vad som finns i vårt hjärta. Han blir vår förespråkare hos Fadern om vi håller förbunden vi ingår när vi tar del av sakramentet varje vecka.

Vi kan övervinna världen om vi siktar på att ha balans i livet. Om vi strävar efter att alltid ha Anden med oss och trofast följer hans maningar blir vi välsignade.