Som Nephi

Jag stirrade ut genom sovrumsfönstret och såg ett läskigt spindelnät. Det var en sak som jag inte skulle sakna med det här huset: spindlarna. Kanske skulle det inte finnas några spindlar i det nya huset. Kanske skulle jag inte sakna det här nedgångna stället trots allt.

”Säkert”, muttrade jag för mig själv när jag lade mig ner och drog täcket över huvudet. Inte sakna det här huset, det här kvarteret, min skolklass, min bästa vän? Jag bodde hellre i ett hus fullt av spindlar än att flytta.

”Tanya?” ropade faster Carrie utanför sovrumsdörren. Hon passade mina bröder och mig.

Jag tittade fram över kanten på täcket. ”Ja?”

”Kan jag komma in och säga godnatt?” frågade hon.

”Kan du väl”, mumlade jag. Om det hade varit någon annan kanske jag hade sagt nej. Men faster Carrie var min favoritfaster. Hon lät mig pröva hennes ögonskugga, hon gav oss varm choklad innan vi gick och lade oss och hon läste ur sin dagbok som hon skrev när hon var 11 år, lika gammal som jag.

Hon kom in och satte sig vid fotändan av sängen. ”Du har varit så tyst i kväll, Tanya. Är du nervös för att flytta?”

Jag suckade. ”Alla mina vänner bor här. Vem ska jag gå till skolan med? Vem ska jag sitta med på lunchen? Jag skulle ju börja i Unga kvinnor här och vara med på lägret nästa sommar — och nu kommer jag inte att känna någon. Jag måste börja om från början igen.”

Rösten stakade sig och mina ögon fylldes av stora tårar. Faster Carrie gav mig en näsduk. ”Det kan inte vara lätt att lämna alla man älskar och börja om på en plats där man inte känner någon”, sade hon.

Jag skakade på huvudet. Det var inte lätt alls.

Faster Carrie fortsatte. ”Vet du, Tanya, när jag tänker på flytten så tänker jag på Nephi.”

”Varför på Nephi?” frågade jag.

”Jo, han var nog inte mycket äldre än du när hans pappa sade att familjen skulle flytta.”

Jag hade alltid tänkt på Nephi som vuxen. ”När var Nephi i min ålder?” frågade jag.

Faster Carrie tog upp min Mormons bok från nattduksbordet. Hon slog upp Första Nephi och började förklara. ”Du kommer ihåg berättelsen om Lehi, eller hur?”

Jag nickade. Jag visste att Lehis familj lydde Herren och lämnade hemmet.

Faster Carrie läste från den uppslagna boken i knäet. ”Det här är Första Nephi 2:4: ’[Lehi] drog ut i ödemarken. Han övergav sitt hus och sitt arveland, sitt guld och silver och sina dyrbarheter och tog intet med sig utom sin familj, sin föda och sina tält och drog ut i ödemarken.’”

Jag avbröt henne: ”Sade du att Nephi var i min ålder?”

Faster Carrie log. Jag vet inte hans exakta ålder men det står i vers 16 att han var ’mycket ung’. Även om han var äldre än dig tror jag inte att det var lätt för honom att lämna sitt hem. Jag skulle tro att han inte kände en enda människa ute i ödemarken. Det fanns nog inte en enda människa att lära känna!”

Jag log. Vi skulle åtminstone ha grannar där vi skulle bo. ”Vad gjorde Nephi då?” frågade jag. ”Han klagade aldrig. Laman och Lemuel sade: ’Varför måste vi lämna Jerusalem? Varför måste vi lämna våra rikedomar och vårt hus och våra vänner?’ Men Nephi klagade aldrig. Varför?”

Faster Carries ögon tindrade, som om hon hade hoppats att jag skulle fråga. ”Jag har inte alla svaren, men Nephi ger oss en ledtråd i vers 16: ’Jag [ropade] till Herren och se, han besökte mig och gjorde mitt hjärta vekt, så att jag trodde alla de ord, som min fader talat, och därför satte jag mig icke upp emot honom såsom mina bröder.’”

Hon tittade på mig för att se om jag hade förstått.

”Han bad, alltså”, sade jag.

”Ja.” Faster Carries röst blev mildare och hon tryckte min hand. ”Tanya”, sade hon, ”du har ett val. Du kan klaga på flytten som Laman och Lemuel eller så kan du berätta om dina svårigheter för din himmelske Fader i bön. Om du ber honom så stärker han dig så som han stärkte Nephi.”

Jag tittade på faster Carrie och kände mig varm i hela kroppen. Jag satte mig upp och gav henne en stor kram. ”Tack, faster Carrie”, viskade jag.

”Jag älskar dig, Tanya. Godnatt.”

När hon hade släckt ljuset och stängt dörren bakom sig gick jag upp ur sängen och knäböjde på golvet. Kanske skulle jag klara av den här flytten trots allt, med min himmelske Faders hjälp.