Mod nog att ställa en fråga

Sommaren 1994 tog jag en paus från skolan i Taipei i Taiwan för att åka till min hemstad Miao-li och tillbringa lovet där. Under tiden hemma arbetade jag i en blomsteraffär. Mitt hjärta är fullt av tacksamhet när jag tänker på det som hände.

När jag höll på att vattna växter en dag stannade en man i rullstol till för att titta på blommorna. Han tackade blygt nej till min inbjudan att komma in i affären, men det var något visst med honom som gjorde stort intryck på mig. Efter den dagen råkade jag på honom flera gånger på gatan och vi utbytte en nick och ett vänligt leende.

En varm dag när satt jag på ett matställe och njöt av en tallrik krossad, smaksatt is var det någon som klappade mig på axeln. Det var mannen i rullstolen. Han var finklädd och hade ett stort leende på läpparna. Han bad mig modigt om mitt namn och telefonnummer och åkte iväg.

Några dagar senare ringde han för att inbjuda mig till en middag i kyrkan. Uppmuntrad av en vän gick jag tveksamt dit. Middagen var utsökt och sättet medlemmarna hälsade på mig gjorde att jag kände mig välkommen med en gång. Senare samma kväll bad en annan medlem i kyrkan om mitt namn och telefonnummer i Taipei och skickade informationen till missionärerna där. Så började mitt eviga band till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Jag döptes och konfirmerades hösten 1994 och verkade som heltidsmissionär 1997. Två år efter min mission gifte jag mig med en återvänd missionär och vi började bilda familj.

Alla dessa välsignelser fick jag tack vare att en medlem i kyrkan hade mod nog att ställa en fråga. Då var han en fullkomlig främling, men så småningom hjälpte han mig fram mot Frälsarens evangelium. Han får mig att tänka på ett skriftställe jag lärde mig i Mormons bok: ”[Jag] har intet annat för ögonen än edra själars eviga välfärd.” (2 Nephi 2:30)