En lektion om vördnad

Jag var ung pojke under den stora depressionen. Jag kommer ihåg barn som hade galoscher på sig för att de inte hade några skor och som gick hungriga för att de inte hade någon mat. Det var svåra tider.

En ljus stråle av hopp som lyste genom mörkret var Primär. Jag var 10 år gammal. Jag hade en underbar lärare. Jag ser tillbaka på det året som mitt bästa i Primär, och jag måste säga att det var tack vare min underbara lärare. Det var inte för att pojkarna i klassen var särskilt smarta eller uppförde sig särskilt väl. Tvärtom.

Pojkarnas skratt och flickornas pladder måste ibland ha varit mycket irriterande för våra primärlärare.

En dag när vi lämnade sakramentssalen för att gå till våra klassrum lade jag märke till att vår primärpresident satt kvar. Jag stannade till och tittade på henne. Hon satt helt ensam på en av bänkarna längst fram. Hon tog fram en näsduk och började gråta. Jag gick fram till henne och sade: ”Syster Georgell, gråt inte.”

Hon sade: ”Jag är ledsen.”

Jag frågade: ”Varför då?”

Hon sade: ”Jag har ingen kontroll över stigfinnarna.* Kan du hjälpa mig?”

Naturligtvis svarade jag: ”Ja.”

Hon sade: ”Å, det skulle vara jättebra, Tommy, om du kunde göra det.”

Vad jag inte visste då var att jag var en av dem som var orsaken till hennes tårar. Hon hade på ett effektivt sätt fått mig att hjälpa till att öka vördnaden i vår Primär. Och den ökade.