Motanfallet

”Varför följer du aldrig med oss?” ropade tjejen. ”Vill du inte vara en del av vår grupp?”

Det var i slutet av våren och terminen var snart slut. Under rasterna spelade vi fotboll ute och jag var målvakt. Som målvakt var jag van vid att avvärja och blockera angrepp från planen. Men den här matchen var annorlunda för jag var tvungen att avvärja och blockera anfall från sidorna också.

Mellan anfallen från det andra laget fick jag frågor från några tjejer i min klass som stod vid sidan av planen. För att slippa deras frågor skulle jag ha bett det andra laget komma över för en målskottstävling, men turen var inte på min sida den dagen.

”Så varför kommer du aldrig på våra fester?” fortsatte hon. ”Vill du inte ha lite kul?”

”Lite kul!” tänkte jag. Att vara på en fest med mina klasskamrater, leka fåniga lekar och känna mig tvingad in i obehagliga situationer var inte vad jag kallade kul. Jag stannade hellre hemma.

”Vi försöker lära känna varandra, och du är aldrig där”, var ett nytt anfall från sidolinjen.

”Just det!” sade jag. Och jag skulle ha förklarat varför om jag trodde att de verkligen ville förstå. Men jag tvivlade på det. Hur kunde de det? Jag var den enda medlemmen i kyrkan i min skola, och ingen på skolan visste mycket om kyrkan eller dess normer.

”Tycker du inte om någon av tjejerna i vår klass?” frågade hon.

”Det handlar inte om vad jag tycker om dem”, sade jag. ”Jag skulle bara känna mig illa till mods.”

”Men varför?” tjatade hon.

Mitt lag hade just tappat bollen och alla i det andra laget sprang åt mitt håll.

”Varför skulle du känna dig illa till mods?” frågade hon igen.

Allt verkade gå i slow motion när mina ögon koncentrerade sig på bollen som närmade sig. Hennes röst var det enda jag hörde, och det konstanta ”varför”, ”varför”, ekade i huvudet. En av spelarna i motståndarlaget var helt fri för skott och jag kunde se att bollen skulle landa hårt. Men jag var redo. Han sparkade till bollen som ljudligt slog emot mina händer. ”Ja! Ännu ett anfall stoppat”, tänkte jag och flinade. Jag tog bollen och kastade ner den på planen till mina lagkamrater och vände mig mot mina andra motståndare.

”Vad säger du?” envisades hon.

Hjärtat bankade fortfarande hårt på grund av den spännande matchen. ”Anledningen till att jag inte kommer på era fester är …” började jag och tänkte sedan efter ett ögonblick.

”Är?” fortsatte hon lite oroligt.

Jag såg ner mot planen igen och motståndarna kom snabbt springande. Hjärtat började slå ännu fortare och jag visste att jag var tvungen att avsluta det jag hade börjat säga. ”Det är för att jag vill vänta tills jag träffar någon speciell!” hävde jag ur mig.

”Vad!” utropade hon.

Motståndarna var framme och återigen koncentrerade jag mig på matchen. Bollen kom vinande genom luften och bröt igenom mitt försvar. Det andra laget jublade medan tjejerna stod där och skrattade.

”Väntar på någon speciell”, sade hon och fnittrade. ”Vad heter hon då?”

Det kändes jättepinsamt. Fastän det inte var någon särskild jag tänkte på visste jag ändå att jag en dag skulle träffa min framtida hustru, och jag behövde vara värdig för att kunna ta henne till templet. Det är därför jag inte går på deras fester.

Mina händer värkte fortfarande och hjärtat slog hårt när jag gick hem senare, men jag hade ändå ett leende på läpparna. Jag kanske hade utsatts för förödmjukande angrepp den dagen, men jag kände mig ändå som en segrare.