Hur man tar itu med en översittare

När man är 12 år är livet inte så lätt. Man är mitt emellan att vara barn och tonåring och kämpar med att få veta vem man egentligen är. Jag befann mig mitt i den kampen när mina föräldrar berättade att vi skulle flytta till det lilla samhället på andra sidan berget. Det var bara några kilometer bort, men för mig var det en annan värld.

Jag växte upp i ett litet samhälle med 30 000 invånare. Jag gick till skolan. Lekplatsen och ungdomsgården låg ett kvarter från mitt hus. Och jag gick på bio varje lördag.

Vårt nya samhälle var annorlunda. Det var ett litet jordbrukssamhälle med 6 000 invånare — och det skulle nog inte förändras. Skolan låg 2,5 kilometer hemifrån och jag fick åka buss dit. Min lekplats skulle bli skogarna och bergen i närheten. Lördagsmatinéer skulle man bara kunna se ibland.

Själva flytten var inte så farlig. Jag var äventyrlig av mig och tyckte om att gå på upptäcktsfärd. Men det var svårt för mig att passa in i skolan. De andra eleverna hade växt upp tillsammans och jag var en främling. För att göra det hela värre dolde jag inte mina känslor utan var en lätt skottavla för översittare.

En av de värsta översittarna jag konfronterades med var Tracy. Det skulle väl inte ha varit så illa om hon inte hade varit tjej.

Jag hade hanterat killar som var översittare förut. Man antingen går emot dem eller lär sig att undvika dem. Men Tracy verkade vara överallt: I korridoren, på lunchen, på mina lektioner. Hon hade ett sätt att förolämpa en så att man blev helt knäckt. Jag fasade för att se henne överallt.

Eftersom det verkade som om jag inte kunde undvika henne så var jag tvungen att ta itu med henne, men jag visste inte hur. Men ett tal som jag hörde i kyrkan ändrade på allt det där. Jag kommer inte ihåg vem som talade men jag kommer ihåg vad han sade. Han talade om hur man hanterar jobbiga människor. Han sade: ”Om du inte kan slå dem, så försök att älska ihjäl dem.” Alla i församlingen skrattade åt det, men jag tänkte på det länge och väl. Till slut bestämde jag mig för vad jag skulle göra med Tracy. Jag skulle ”överösa henne med vänlighet”.

Jag började titta efter Tracy dagen därpå. När jag såg henne sade jag: ”Tracy, du ser fin ut.” Hon såg chockad ut och stammade ett tack när vi gick förbi varandra i korridoren. Jag fortsatte så. Varje gång jag såg henne gav jag henne en komplimang innan hon hade en chans att säga något. Förolämpningarna slutade och mitt liv blev lite fridfullare.

Några månader senare närmade skolåret sig sitt slut. En av avslutningsaktiviteterna var en dans i gymnastiksalen under skoltid. Jag gick dit men kände inte för att be några tjejer dansa med mig. Ärligt talat hade jag aldrig bjudit upp en tjej tidigare. Men sedan kom en tjej fram till mig och frågade om jag ville dansa.

Jag blev chockad när jag såg att det var Tracy. Jag tackade ja och vi gick ut på golvet. När låten var över sade jag ”tack” och Tracy gick iväg.

Jag såg henne aldrig mer. Hon flyttade någon annanstans den sommaren. Jag hoppas att hon anpassade sig lättare i sin nya skola än vad jag hade gjort. Men jag insåg den dagen att min plan hade fungerat. Den som en gång hade varit en fiende blev en vän.