Förlita dig inte på köttslig arm

I förordet till Läran och förbunden får vi lära oss om den köttsliga armens begränsningar: ”Det som för världen är svagt skall komma fram och bryta ned de starka och mäktiga, så att människor inte skall kunna råda sin nästa, inte heller förlita sig på köttslig arm.” (L&F 1:19) För att göra en omskrivning av den varningen: Även om du kan vara lärd enligt världens sätt får du inte glömma Guds kraft.

Mina kurskamrater på läkarlinjen och jag lärde oss den läxan på ett oförglömligt sätt för över 30 år sedan. Det hände i det lilla samhället Manzanillo på Mexikos västkust. Året var 1978. Vi från avgångsklassen 1947 och våra hustrur var på ett läkarsymposium.

En kväll efter föreläsningarna blev en av läkarna plötsligt allvarligt sjuk. Utan förvarning fick han en kraftig blödning. Helt förbluffade omringade vi honom och såg livets dyrbara blod rinna ut. Där stod vi, specialister inom olika medicinska områden, bland annat kirurger, narkosläkare och internister, var och en med visdom som vi samlat på oss under mer än 30 års erfarenhet. Vad kunde vi göra? Närmaste sjukhus fanns i Guadalajara, över 16 långa mil bort. Det var kväll. Inga flygplan gick. Blodtransfusioner var det inte tal om eftersom det inte fanns någon sådan utrustning. Trots all vår kombinerade kunskap kunde vi inte stoppa blödningen. Vi hade varken den lokal eller utrusning som behövdes för att kunna rädda vår älskade väns liv.

Vår sjuke kollega, en trofast medlem i kyrkan, var väl medveten om sitt tillstånd. Blek och glåmig viskade han att han ville få en prästadömsvälsignelse. Flera av oss hade melkisedekska prästadömet. Vi gjorde omedelbart som han ville. Jag blev ombedd att besegla smörjelsen. Anden manade till att välsigna honom att blödningen skulle sluta och att han skulle fortsätta leva och återvända hem. Välsignelsen uttalades i Herrens namn.

Följande morgon hade hans tillstånd förbättrats. Mirakulöst nog hade han slutat blöda. Hans blodtryck hade återgått till det normala. Efter ett par dagar kunde han återvända hem. Tillsammans tackade vi Herren för denna ytterst anmärkningsvärda välsignelse.

Det vi hade lärt oss var enkelt: ”Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.” (Ords 3:5) Vi fick uppleva det personligen. Den här lärdomen, som lärs ut upprepade gånger i skrifterna,¹ hade nu blivit till säker kunskap.

Missförstå mig inte, bröder och systrar. Naturligtvis måste vi förbereda oss för det värdiga arbete vi ska göra. Ja, vi behöver utföra vårt arbete väl, vad vi än väljer att göra i livet. Vi behöver kunna tjäna på ett betydelsefullt sätt. Och innan vi kan bli kompetenta behöver vi utbildning. För oss är utbildning ett religiöst ansvar. Guds härlighet är verkligen intelligens. (Se L&F 93:36.)

Men människans lärdom har sina begränsningar. Och ibland, som i vår situation på landsbygden i Mexiko, kan den samlade kunskapen hos flera experter inte tillämpas när den behövs som mest. Vi måste sätta vår lit till Herren.

Den upplevelsen i Mexiko lärde oss något annat viktigt. Det har att göra med våra främsta prioriteringar och högsta önskemål som dödliga människor. Vi lärde oss att en läkares slutliga destination inte är sjukhuset. För en advokat är det inte rättssalen. För en pilot är det inte cockpiten i en Boeing 747. Det yrke en person har valt är bara ett medel till att nå ett mål, det är inte målet i sig.

Slutmålet som var och en av er bör sträva efter är att vara den person du kan bli — den person som Gud vill att du ska vara. Dagen kommer när din professionella yrkesverksamhet är över. Den karriär som du har arbetat så hårt för att få — arbetet som har försörjt dig och din familj — kommer en dag att ligga bakom dig.

Då har du lärt dig följande: Det slags person som du har blivit är mycket viktigare än vad du har som yrke. Det som har störst betydelse när du lämnar den här bräckliga existensen är vad du har blivit. Sådana egenskaper som ”tron, dygden, kunskapen, måttligheten, tålamodet, den broderliga välviljan, gudsfruktan, kärleken, ödmjukheten och fliten” (L&F 4:6) kommer alla att vägas på Herrens vågskål.

Ställ följande frågor till dig själv då och då: ”Är jag redo att möta min Skapare?” ”Är jag värdig alla de välsignelser han har i beredskap åt sina trofasta barn?” ”Har jag tagit emot min begåvning och beseglingsförrättningarna i templet? ”Har jag varit trofast mot mina förbund?” ”Har jag kvalificerat mig för den största av Guds välsignelser — evigt liv?” (Se L&F 14:7.)

De som värdesätter sin tro på Gud — de som litar på honom — har fått detta skriftliga löfte: ”Låt därför ingen … berömma sig av människa, utan låt henne hellre berömma sig av Gud … Dessa skall bo i Guds och Kristi närhet i evigheters evighet.” (L&F 76:61–62) Må det vara det slutliga målet för var och en av oss.