Fast i en cumbuca

Jag minns en kväll när jag var 16 år och hade kommit tillbaka från en aktivitet i kyrkan med tre vänner. Vi var alla med i prästernas kvorum och tyckte om att vara tillsammans. Vi parkerade bilen framför mitt hus och medan vi pratade om allt roligt vi hade haft i kyrkan kom en av mina vänner med ett förslag.

I närheten fanns en klubb som var populär hos tonåringarna. På fredagar och lördagar var det dans där. Han sade: ”Vi borde gå på en av de där danserna.” Han föreslog att vi till och med kunde använda tillfället till att predika evangeliet för ungdomarna där. Vi andra tre försökte tala om för honom att det inte lät som någon bra idé. Normerna skulle inte vara desamma som på kyrkans aktiviteter. De som var där skulle röka och dricka. De skulle vara oanständigt klädda. Större delen av musiken skulle vara olämplig, hög och tung i rytmen, och ofta vara fylld av tvetydiga ord.

Det här var en god vän, en mycket aktiv ung man. Men han insisterade på att vi skulle gå. ”Så länge vi inte är med på något dåligt”, sade han, ”är det inga problem.” Vi tre försökte få honom att låta bli men kunde inte. Till slut sade han: ”Då går jag dit själv. Jag tänker visa er att det inte är något fel med det. Och ni kommer att gå miste om en massa kul.” Han var fast besluten att sticka in handen i en cumbuca.

På fredagen gick han på dansen. Dagen därpå, på lördagen, kom han till en aktivitet i kyrkan och skröt om hur roligt det hade varit. Han inbjöd oss att följa med följande vecka. Vi gick aldrig dit, men han började gå dit regelbundet och så småningom gick han på lördagsdanserna också. Sedan brukade han komma sent till kyrkan på söndagarna eftersom han var trött efter att ha varit ute så sent. Efter ett tag började han strunta i att komma till kyrkan emellanåt.

Med tiden slutade han komma till kyrkan regelbundet. Han gick inte ut som missionär. För några år sedan kontaktade jag honom per telefon. Han bodde i ett annat samhälle, långt bort från mig. När vi började prata om kyrkan blev han iskall. Det var inte samma person som jag en gång kände.

När jag ser tillbaka tänker jag på oss fyra i den där bilen. Vi andra tre fortsatte att vara aktiva i kyrkan. Vi gifte oss i templet och har verkat i olika ledarämbeten. Men en av våra utmärkta vänner gick ifrån kyrkan. Han gifte sig utanför kyrkan och är helt inaktiv i dag. Hans barn vet inget om evangeliets välsignelser. Fastän han fortfarande kan omvända sig, och jag hoppas han gör det, så har han förlorat värdefull tid och stora möjligheter.

Den kvällen i bilen stod vi fyra vid en vägkorsning. Jag visste inte att beslutet var så viktigt då. Vi visste bara att det inte var lämpligt att gå dit han ville gå. Jag minns hur han sade: ”Vi ska gå dit, och genom vårt goda exempel kommer vi att omvända några av ungdomarna där.” Men han hade blivit bedragen och det slutade med att han var den som vände in på en annan väg. När jag tittar tillbaka kan jag se att något som verkar litet kan ha ett enormt inflytande med tiden. Jag är glad att jag valde det som var rätt.

I Läran och förbunden 87:8 får vi rådet: ”Stå … på heliga platser.” Vi bör stå där Herren förväntar sig att vi ska stå. Vi måste besluta oss i dag för att vi inte ska äventyra våra normer av någon anledning. Vi låter inte Satan bedra oss. Vi låter oss inte fångas.

I Bibeln läser vi om David som var en herdepojke. Det står att han hade ett hjärta som Herrens eget hjärta. (Se 1 Sam 13:14; 16:7.) Han var yngst av åtta söner och smordes av Samuel att bli kung över Israel, och ”HERRENS Ande kom över David från den dagen och framöver”. (1 Sam 16:13) Han stred mot och besegrade Goliat i Herrens namn. (Se 1 Sam 17:45–51.) Även som flykting blev han välsignad, vägledd och erkänd som Herrens smorde. Och så småningom blev han en mäktig kung i Israel. (Se 1 Sam 19–26; 2 Sam 5:3, 8, 10.)

Men sedan kom ett tillfälle när David inte stod på en helig plats. I stället stod han på taket och tittade på när en vacker kvinna badade. Fastän hon var en annan mans hustru var han attraherad av henne och släppte inte taget om sina onda tankar. De begick äktenskapsbrott och när hon blev gravid såg han till att hennes man blev dödad. (Se 2 Sam 11:2–17.) I stället för att släppa taget om frestelsen när den kom gav David efter. Han ångrade vad han hade gjort under resten av sitt liv.

Så hur vet du var du ska stå och vad du ska göra? En källa är Vägledning för de unga. Du behöver veta vad som står i det häftet. Lärdomarna är mycket tydliga när det gäller vad som är lämpligt i fråga om klädsel och musik, vilket slags språk du ska använda, vilka slags vänner du ska ha, och mycket mer. Du behöver veta vilka de här normerna är, och du behöver fatta ett beslut i dag att du ska följa dem och inte kompromissa. Det beslutet kan inte göras när frestelsen kommer.

President Spencer W Kimball (1895–1985) sade: ”De positiva saker ni vill uträtta [behöver] endast beslutas en gång — som att gå på mission och leva värdigt för att kunna vigas i templet — och sedan är det lätt att fatta alla … andra beslut som har med dessa mål att göra. Annars blir varje övervägande riskabelt, och varje tvetydighet kan resultera i felsteg. Det finns vissa saker som sista dagars heliga gör, och andra saker vi absolut inte gör. Ju förr du bestämmer dig för att göra det som är rätt, desto bättre blir det för dig!”¹

Mina kära unga vänner, var smartare än en apa! Fatta inte tag i något som verkar spännande som du sedan vägrar att släppa taget om. Om du står där Herren vill att du ska stå och gör det som han vill att du ska göra så kommer du aldrig att fastna i en cumbuca.