När allt blev fel

Det började när jag slarvade bort den Mormons bok som ”min” missionär, syster High, hade gett mig över fem år tidigare. Jag visste att jag kunde skaffa en annan, men den här var full av mina markeringar och korshänvisningar. Instoppade mellan dess sidor fanns omtyckta citat, ett hjärtevärmande meddelande från en vän och en kopia av min patriarkaliska välsignelse. Fastän jag letade och letade kunde jag inte hitta boken någonstans. Jag kunde inte fatta att jag hade varit så oförsiktig.

En kort tid efter den händelsen blev jag avskedad från ett av mina jobb. Min inkomst hade nu minskat till hälften. Jag hade lovat mina föräldrar att jag skulle betala för universitetet ur egen ficka. Hur skulle jag nu ha råd att fortsätta gå i skolan?

Jag hade följt buden så gott jag kunde. Varför gick det då så galet? Mina vänner i skolan missade inte något tillfälle att påminna mig om det. ”Du borde inte gå till kyrkan så ofta. Du kan spara in busspengar.” En annan sade: ”Varför tar du inte ledigt från kyrkan en månad eller två? Du kanske märker att det inte gör så stor skillnad.”

För ett ögonblick verkade det de sade förnuftigt. Jag började undra om mitt liv skulle vara bättre utan kyrkan.

Jag gick tillbaka till mitt studentrum där jag såg ett fotografi av min familj som hade tagits under kinesiska nyåret. Jag tänkte på hur mycket jag älskade dem och hur glad de gör mig. Och jag tänkte på min himmelske Fader som jag älskar och som älskar mig. Jag insåg att jag kanske behövde fokusera på vad jag hade i stället för på vad jag inte hade. Ändå undrade jag hur jag skulle ta mig igenom de här prövningarna.

En kort tid senare berättade jag om mina känslor för min institutlärare, syster Ou, som sade: ”Många medlemmar upplever en tid av ’allt är väl’ som nyomvända till kyrkan, en tid som slutar när deras tro börjar prövas. I skrifterna står det: ”Ändå finner Herren för gott att tukta sitt folk. Ja, han prövar deras tålamod och deras tro.” (Mosiah 23:21)

”Så vad ska jag göra?” frågade jag.

”Studera skrifterna ännu flitigare och be ännu ivrigare”, sade hon. ”Den sanna tron kommer när man får uppleva prövningar och smärta. Din tro ökar, du utvecklas och ditt vittnesbörd stärks.”

Jag bestämde mig för att följa hennes råd och sätta min lit till Gud. Jag försökte göra som det står i Alma 38:5: ”I den mån som du sätter din lit till Gud, i samma grad skall du bli befriad från dina prövningar, dina besvärligheter och dina lidanden, och du skall bli upphöjd på den yttersta dagen.”

Det visade sig att jag hittade ett annat jobb — ett som var bättre än det jag hade tidigare. Vad som var ännu bättre var att jag hittade min Mormons bok.

Jag lärde mig att våra besvikelser, sorger och mörka stunder hjälper oss att växa. De kan leda till stor glädje om vi, som syster Ou lärde mig, tror och litar på en kärleksfull himmelsk Fader. Jag är så tacksam att jag har fått ett starkare vittnesbörd om att kyrkan och evangeliet är sant.