En plats på brudgummens fest

Det är inte alltid trevligt att gå ensam på en bröllopsmottagning. Men när en gammal vän bjöd in mig till sin bröllopsmiddag visste jag att jag inte kunde missa tillfället att fira tillsammans med honom och hans nyblivna hustru.

På bröllopsdagen kom jag precis innan middagen skulle börja. Jag hittade en tom stol och frågade en av kvinnorna vid bordet om den var upptagen.

”Ska du verkligen vara här?” frågade hon och såg misstänksamt på mig.

Jag hade ingen aning om varför hon frågade — eller varför hon frågade på det sättet. Det fanns ingen som prickade av en gästlista. Det fanns ingen bestämd bordsplacering. Jag hade kommit i tid och var lämpligt klädd. Så vad var problemet?

Jag log nervöst. ”Jag är en vän till brudgummen”, försäkrade jag henne. Hon nickade så jag satte mig ner och försökte inleda en vänlig konversation med de sex paren som satt vid bordet. Om jag hade känt mig illa till mods tidigare blev det mycket värre av ”välkomnandet” jag fick. Jag såg mig desperat om i rummet och försökte hitta någon — vem som helst — som jag kände, men förutom brudgummen såg jag inte ett enda bekant ansikte.

Men då hände något. Min vän, som satt bredvid sin brud längst fram i den överfyllda salen, ställde sig upp. Och när han gjorde det fick han syn på mig i andra änden av rummet. Han stannade upp, log, och lade handen över hjärtat som för att säga: ”Tack för att du kom. Jag vet att det var en uppoffring för dig. Det betyder så mycket att du är här med oss.”

En känsla av lättnad och glädje kom över mig. I brudgummens ögon hörde jag hemma här — oavsett vad alla andra tyckte. Jag log och gjorde samma gest som han hade gjort. Jag hoppades att min vän visste hur gärna jag ville fira och dela hans och hans hustrus lycka. Allt obehag jag hade känt försvann under det där tio sekunder långa utbytet, och resten av kvällen kände jag mig full av självförtroende.

Några dagar senare, när jag förberedde en lektion för Hjälpföreningen, studerade jag Matteus 22 och läste om en kung som förberedde en bröllopsfest för sin son, som representerar Frälsaren. Profeten Joseph Smith lärde oss följande om dessa verser: ”Endast de som håller Guds bud och vandrar efter hans förordningar intill slutet får närvara vid bröllopsfesten … De som har bevarat tron kommer att krönas med en rättfärdighetens segerkrans, bli klädda i vita kläder, bli mottagna på bröllopsfesten, bli befriade från varje bedrövelse och regera med Kristus på jorden.”¹ Det löftet är kraftfullt när som helst, men det blev ännu mer kraftfullt på grund av det som jag hade upplevt tidigare samma vecka.

När jag höll lektionen insåg jag att lydnad är det enda kravet för att man ska kunna tacka ja till en inbjudan från Jesus Kristus att glädjas tillsammans med honom, för att få en plats på hans fest. Och på den festen behöver gästerna aldrig känna sig osäkra, för de hör hemma där. Även om jag ännu är långt ifrån perfekt i min lydnad, hoppas jag att jag en dag ska uppnå kravet för att få möta brudgummen och med handen över hjärtat — ett hjärta underkastat hans vilja — få säga: ”Jag är så glad att vara här.”