Titta till däcket

När jag var 15 år lämnade vi vårt hem i Arizona för att åka på semester i centrala USA. Vi körde igenom många stater, däribland Kansas, Texas, Arkansas, Missouri och Illinois.

Semestern var trevlig. Vi lärde oss uppskatta varandras sällskap under de långa bilresorna från plats till plats.

En kväll, när vi stannade vid en restaurang, var vi alla ivriga att få någonting att äta. När vi steg ur bilen fick jag plötsligt en stark känsla av att jag borde titta till bakdäcket på bilen. Jag började gå mot restaurangen, men känslan ville inte försvinna. Jag såg mig över axeln och stannade. Så kände jag återigen maningen: ”Titta till bakdäcket.” Den var så stark att jag inte kunde ignorera den.

När jag kom närmare bilens bakdel hörde jag ett pysande ljud. Mycket riktigt höll luften snabbt på att pysa ut ur höger bakdäck. Jag sprang in till pappa som redan hade gått in i restaurangen med resten av familjen.

Pappa tog bilen till en bensinstation längre ner på gatan innan däcket hann bli helt platt. Eftersom däcket inte var förstört var reparationen både billig och snabb. Och vi hann laga punkteringen bara minuter innan bensinstationen stängde för kvällen. Jag vet inte vad som hade hänt om jag hade ignorerat maningen. Men jag vet att tack vare att jag lyssnade kunde vi tryggt och bekvämt fortsätta vår resa.

Sedan den händelsen är jag övertygad om den Helige Andens kraft och om hur välsignade vi medlemmar i kyrkan är som har denna särskilda kommunikationslinje. Jag är tacksam för den erfarenheten, för jag kommer alltid att minnas den och påminnas om att vår himmelske Fader älskar, bryr sig om och vakar över alla sina barn.