Förolämpad av min vän

Jag hade en vän i min gren i Ryssland som jag umgicks med på alla kyrkans aktiviteter. Vi hade mycket gemensamt. Jag hade roligt med honom och var glad över att ha en så god vän.

Men så hände något märkligt. Av någon outgrundlig anledning förolämpade han mig grovt. Han bad inte om förlåtelse, och jag slutade att umgås med honom. Jag hälsade inte ens på honom på söndagarna. Så fortsatte det i två månader. Jag var sårad och olycklig, men han sade ingenting.

Sedan fick jag reda på att han skulle flytta från staden. Jag tyckte inte att vårt förhållande skulle förbli som det var; jag tyckte att vi skulle bli vänner igen. Då kom jag att tänka på ett skriftställe i Mormons bok. ”Gå då bort till din broder och förlika dig först med din broder. Och kom sedan till mig med helhjärtat uppsåt, och jag skall ta emot dig” (3 Nephi 12:24).

Det var svårt att ödmjuka mig och ta första steget, men jag bad och sedan ringde jag honom. Jag visste inte hur han skulle reagera och var beredd på det värsta. Jag blev förvånad av det jag fick höra.

Han bad mig uppriktigt om förlåtelse, och det hördes på hans röst att han också hade lidit mycket på grund av det som han hade gjort. Mest av allt minns jag en mening som han upprepade tre gånger: ”Tack för att du ringde, Natal’ya!”

Jag var så glad! Han flyttade en kort tid senare, men vi skildes åt som bästa vänner.

Att lära oss att älska och förlåta varandra är en av våra svåraste uppgifter. Förlåtelse — särskilt när vi inte har gjort något fel — kräver att vi är ödmjuka och övervinner vår stolthet. Jag lärde mig att det är värt besväret att ta första steget till att förlåta och försonas.