Snälla, sänd någon

Under en svår graviditet med mitt andra barn behövde jag äta medicin för att inte få missfall. Medicinen fick mig att känna mig både tröttare och mer illamående.

Som om inte det räckte arbetade min man femton timmar om dagen för att hinna med sitt framgångsrika nya företag. Dessutom hade vi nyligen flyttat till en ny stad och mina föräldrar bodde 64 mil bort. Jag kände ingen, var sängliggande och måste ta hand om ett litet barn. Jag kände mig rädd och ensam.

I detta tillstånd vände jag mig till den som jag visste inte skulle svika mig — min himmelske Fader. Jag böjde knä vid sängen och bad: ”Käre himmelske Fader, jag vet att jag i flera år har lovat att komma tillbaka till kyrkan, och jag tror att jag är redo nu. Men jag vågar inte göra det ensam. Kan du vara snäll och sända någon som bjuder in mig till kyrkan.”

Nästa dag ringde det på dörren. Jag låg på soffan i min pyjamas i ett stökigt vardagsrum och mådde illa, så jag gick inte och öppnade dörren. Några minuter senare slog det mig: Tänk om den där dörrklockan var svaret på mina böner och att någon hade kommit för att bjuda in mig till kyrkan?

Jag gick tillbaka till mitt rum, gick åter ner på knä, och bad: ”Himmelske Fader, förlåt att jag inte öppnade dörren. Om det var du som hade sänt någon att tala med mig, lovar jag att vara redo för dem imorgon om du kan sända dem igen.”

Nästa dag steg jag upp, duschade, klädde upp mig, och tillbringade dagen med att städa huset. Sedan väntade jag tålmodigt på att dörrklockan skulle ringa igen. Det gjorde den. När jag öppnade dörren såg jag två kvinnor stå där.

”Vi är dina besökslärare”, sade de. ”Vet du vad besöksundervisning är?”

”Ja, det gör jag”, svarade jag, glad över att de hade kommit tillbaka. ”Kom in.”

En av besökslärarna, Primärs president, började komma förbi regelbundet för att se till att jag mådde bra. Hon erbjöd sig till och med att ta med sig mitt lilla barn till kyrkan och ordna så att heltidsmissionärerna skulle besöka mig. Besöken stärkte mitt vittnesbörd och gav mig modet att komma tillbaka till kyrkan.

Jag kan inte fatta att jag levde i så många år utan att be till min himmelske Fader och få ta emot hans trygghet och vägledning. Det är en sådan välsignelse att låta Frälsaren bära mina bördor med sin kärlek och nåd. Jag är en bättre människa tack vare hans kärlek, och jag känner mig mer som personen jag var när jag gick i kyrkan i min ungdom.

Min himmelske Fader har bevisat för mig att allt är möjligt för honom. Allt han begär av oss är att vi har tro på hans förmåga att besvara våra böner.