Välkomna de förlorade

Liknelsen om den återfunne sonen illustrerar tydligt en stor mängd olika mänskliga läggningar. Först har vi den självcentrerade förlorade sonen som är helt obekymrad om allt och alla runtomkring honom. Men efter sitt utsvävande leverne insåg han att ”ogudaktighet aldrig [har] inneburit lycka” [Alma 41:10] och ”kom … till besinning” (Luk 15:17). Han insåg till slut vems son han var och längtade efter att få återförenas med sin far.

Hans arroganta, själviska läggning förbyttes mot ödmjukhet, ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande då han bekände för sin far: ”Jag har syndat mot himlen och inför dig. Jag är inte längre värd att kallas din son” (Luk 15:21). Borta var ungdomsupproret, den omogna själviskheten och det oförsonliga sökandet efter nöje, och i deras ställe fanns en nyfödd benägenhet att ständigt göra gott. Om vi är helt ärliga mot oss själva kan vi alla erkänna att det finns eller har funnits lite av den återfunne sonen i var och en av oss.

Sedan har vi fadern. Somliga kan kritisera honom för att han var för eftergiven mot den yngre sonens begäran att ”ge mig min del av egendomen” (Luk 15:12). Fadern i liknelsen förstod säkerligen handlings- och valfrihetens gudomliga princip, en princip över vilken striden i himlen i föruttillvaron hade utkämpats. Han var inte benägen att tvinga sin son att vara lydig.

Men denne kärleksfulle far gav aldrig upp hoppet om sin vilsegångne son, och hans ständiga vaksamhet bekräftas när det så gripande berättas att när sonen ”ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom” (Luk 15:20). Fadern visade inte bara sin tillgivenhet för sin son öppet utan bad även sina tjänare att ge honom en dräkt, skor till hans fötter och en ring till hans hand. Han instruerade dem att slakta den gödda kalven och sade glatt: ”Han var förlorad men är återfunnen” (Luk 15:24).

Genom åren hade den här fadern utvecklat en så medkännande, förlåtande och kärleksfull läggning att han inte kunde göra annat än älska och förlåta. Den här liknelsen är en favorit för oss alla för den erbjuder var och en av oss hopp om att vår kärleksfulle himmelske Fader står på vägen och ivrigt inväntar återkomsten av vart och ett av sina förlorade barn.

Och nu till den äldre, lydiga sonen som protesterade mot sin förlåtande far: ”Här har jag alla dessa år slavat under dig och aldrig överträtt ditt bud, och mig har du aldrig gett ens en killing, så att jag kunde vara glad med mina vänner.

Men när han där kommer hem, din son som har gjort slut på vad du ägde tillsammans med horor, då har du för hans skull slaktat den gödda kalven.” ( Luk 15:29–30).

På samma sätt som det kan finnas likheter mellan oss och den förlorade sonen, kan det också vara så att vi alla är befläckade av den äldre sonens egenskaper. Aposteln Paulus beskriver Andens frukt som ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning” (Gal 5:22–23). Även om den äldre sonen verkligen hade varit lydig mot sin far så sjöd under ytan en dold självgodhet och en benägenhet att vara dömande, girig och helt utan medkänsla. Hans liv återspeglade inte Andens frukt, för han kände inte frid utan var snarare bedrövad över att, som han upplevde det, ha blivit mycket orättvist behandlad.