Spindeln och den stilla, milda rösten

”Tack för att jag fick komma, Jake”, sade Britton när han gick ut från sin väns hus. ”Jag måste hem och äta lunch nu.”

Vännerna vinkade till varandra när Britton började gå nedför grusvägen som han brukade ta till och från Jakes hus. Sedan sneglade han bort mot ängen som han kallade för ”Djungeln”. Det fanns inga tropiska växter eller vilda djur där, bara en smal stig genom ett hav av högt gräs och torrt ogräs. Det var den snabbaste vägen hem.

Britton funderade en liten stund och pressade sig sedan emellan spjälorna i staketet som omgav ängen.

Knak! Svish! Det knastrade av torra pinnar och gräs när Britton gick längs stigen. Den heta solen i ryggen fick skjortan att kännas klibbig. Det började blåsa lite och Britton bestämde sig för att springa ikapp med vinden hem.

Stigen blev smalare. Britton visste att det fanns en bäck längre fram, så han sprang lite fortare. När han hade rundat en krök och precis skulle hoppa över bäcken hörde han plötsligt ordet Stopp!

Britton stannade genast och lyssnade. Det enda han hörde var vindens sus i gräset. Britton rynkade på ögonbrynen. Rösten hade varit tyst men alldeles tydlig, som om någon hade viskat i hans öra. Men han kunde inte se någon.

Britton ryckte på axlarna och vände sig om för att hoppa över bäcken. Då blev han som förstenad. Mitt framför ansiktet på honom fanns ett enormt, glittrande spindelnät som sträckte sig tvärs över stigen intill bäcken. I mitten av nätet väntade en stor spindel.

I några sekunder stirrade Britton storögt på spindeln. Sedan vände han och sprang tillbaka på stigen ut ur Djungeln. Han bestämde sig för att ta grusvägen hem ändå.

”Mamma! Mamma! Vet du vad?” Britton for in genom dörren och sprang för att hitta mamma. Mellan andetagen berättade han för henne om sin tur genom Djungeln, rösten och hans möte med spindeln.

”Jag var så här nära den, mamma!” Han höll fram sina fingrar för att visa henne.

”Oj! Det måste ha varit läskigt”, sa mamma. ”Var tror du att rösten du hörde kom ifrån?”

”Jag vet inte”, sade Britton. ”Det var ingen där. Tror du att det kan ha varit vinden?”

”Kommer du ihåg vad vi lärde oss på familjens hemafton om den stilla, milda rösten?” frågade mamma.

”Ja. Det är så vår himmelske Fader talar till oss ibland, eller hur?”

Mamma tog ned skrifterna från hyllan bredvid köksbordet och slog upp Helamans bok.

”Så här lät Herrens röst för nephiterna”, sade hon. ”’Det … var [inte] en åskans röst och inte heller var det rösten av ett våldsamt dån, men se, det var en stilla röst med fullkomlig mildhet, liksom en viskning’” (Helaman 5:30).

”Just det! Det var precis så den lät — som en viskning! Jag hörde den stilla, milda rösten!”

Mamma log. ”Ja, det gjorde du. Och du lyssnade precis som man ska göra. Jag är väldigt stolt över dig.”

Britton gav mamma en kram. Det kändes bra inuti att han hade gjort henne stolt. Och det kändes ännu bättre att han hade lyssnat på den stilla, milda rösten.