”Jag känner mig så ensam i kyrkan. Vad kan jag göra för att komma in i gemenskapen?”

För ett antal månader sedan flyttade jag från mitt land till ett land där jag bara kände min syster och hennes pojkvän. Jag kände mig utanför i kyrkan. Två eller tre månader gick och jag kände mig fortfarande lika ensam, tills jag bestämde mig för att börja le mot andra och fråga: ”Hur är det med dig?” För varje söndag som gick sade de lite mer till mig än bara ”Det är bra.” Det hjälpte också att delta i seminariet och veckoträffar och att arbeta med Personlig tillväxt tillsammans med andra unga kvinnor. Nu känner jag mig lika bekväm i kyrkan som jag gör hemma.

För flera år sedan hade jag samma problem. Så jag bestämde mig för att försöka bli en del av gemenskapen och visa människor mitt sanna jag. Så fort jag öppnade mig för andra så öppnade de sig för mig, och det gjorde att starka vänskapsband knöts mellan alla i mitt kvorum.

Kom ihåg att alla människor är barn till vår himmelske Fader. Försök le och vara vänlig mot alla. Hjälp andra. Visa omtanke för dem som också känner sig ensamma. När jag tjänar andra blir jag glad och känner mig inte ensam. Det är också absolut nödvändigt att delta i seminariet eller institutet. Vi kan känna värme och godhet där. Var inte rädd för att dela med dig av dina problem och bekymmer. Vi är alla bröder och systrar och vi har liknande problem och prövningar.

För ett par år sedan flyttade jag och min familj. De första veckorna jag var i kyrkan och på veckoträffarna kände jag mig ensam. Men jag bad varje dag att jag skulle få nya vänner och känna mig som en del av min nya församling. Sakta men säkert har jag börjat älska och uppskatta församlingen. Jag fick ta första steget till att få vänner. Jag fick inleda samtal. Jag fick delta aktivt på lektionerna och lyssna på vad de andra sade. Med min himmelske Faders hjälp har jag nu blivit nära vän med personer som jag aldrig trodde skulle bli mina vänner.

Jag kände mig ensam i kyrkan i många månader. Jag tyckte om mötena och aktiviteterna men det kändes inte som om jag passade in bland de andra flickorna. Då började jag prata mer med mina ledare än jag hade gjort förut. Mina ledare är roliga. När jag började prata med dem kände jag mig alltmer som en del av programmet, och att jag hade vänner på veckoträffarna.

När jag började i Unga kvinnor kände jag mig ensam för jag hade lämnat mina vänner i kämpar-klassen. Men jag försökte stötta de unga kvinnorna och de stöttade mig också, och jag fick nya vänner att umgås med. Jag kände mig inte ensam längre, och det var jag glad för. Nu är jag president för bikupsflickorna och om jag ser en ny syster som känner sig illa till mods hos oss pratar jag med henne, förklarar vad vi gör i klassen och hjälper henne att känna sig som en av oss.

Jag har fler goda vänner bland yngre åldersgrupper och ledare än bland dem som är i min egen ålder. Jag vet att du en dag kommer att ha vänner i kyrkan, och om inte så är det okej, för du kommer ändå att lära dig kyrkans material.

På kyrkans aktiviteter brukade jag fråga mig själv: ”Varför har jag inga vänner?” Jag kände mig ledsen och vände mig till Gud i bön. Jag bad min himmelske Fader att ge mig goda vänner. Det har inte varit lätt, men med tiden har jag fått många fantastiska vänner. Jag är inte längre rädd för att prata eller umgås med grupper av flickor. Jag förstår att min himmelske Fader har besvarat mina böner och att jag aldrig har varit ensam.