2011
Att stärka de mindre aktiva
Februari 2011


Evangelieklassiker

STÄRK de mindre aktiva

Utdrag ur ett tal hållet på ett möte för prästadömsledare den 19 februari 1969. Texten kan läsas i sin helhet (på engelska) i Boyd K. Packers bok Let Not Your Heart Be Troubled (1991), s. 12–21.

Standardiserad stavning, kommatering och kapitalisering.

Alla vi som är ledare i församlingar och stavar måste öppna dörren för de förlorade fåren; stiga åt sidan och släppa in dem.

Bild
President Boyd K. Packer

Aktivitet — möjligheten att tjäna och bära vittnesbörd — är som medicin. Det helar de andligt sjuka. Det helar de andligt svaga. Det är en alldeles nödvändig faktor i återlösningen av de förlorade fåren. Ändå finns det en tendens, nästan en programmerad tendens, att ge ännu fler tillväxtmöjligheter till dem som redan har för mycket att göra. Detta slags mönster, som är tydligt i våra stavar och församlingar, kan stänga de förlorade fåren ute.

När en hemlärare tar med sig ett förlorat får till mötena, är det bara en början på hans återfinnande. Var kan han användas där han kan stärkas andligt? Det finns faktiskt inte många situationer där en ledare kan använda en person som kämpar med sin värdighet. Tyvärr verkar det som om de få gånger när vi skulle kunna använda dem — för att hålla bön, ge korta svar, bära vittnesbörd — nästan alltid reserveras för de aktiva: för stavspresidenten, för högrådet, för biskopsrådet, för patriarken, för biorganisationernas ledare. Ibland anstränger vi oss till och med för att bjuda in talare och deltagare utifrån — till de hungrigas förlust.

På ett sakramentsmöte jag besökte nyligen hade en syster inbjudits att sjunga. Hennes man var inte aktiv i kyrkan men han hade kommit till mötet. Biskopen ville ha ett mycket speciellt program för detta tillfälle. Hans började med att säga: ”Broder X, min första rådgivare, kommer att hålla inledningsbönen.” Hans andra rådgivare höll avslutningsbönen.

Så synd, tänkte jag. De tre männen i biskopsrådet kämpar med en sådan oro för de andligt sjuka och sedan tar de den medicin som skulle kunna hela dessa människor — aktivitet, deltagande — och äter upp den själva inför de behövande!

Några kanske säger: ”Vi måste vara försiktiga med de svaga ibland oss. Det är bättre att inte kalla dem att be eller bära vittnesbörd, för det kan skrämma bort dem.” Det är en myt! En vanligen accepterad sådan, men likväl en myt! Jag har frågat hundratals biskopar om de kunde bekräfta att de har varit med om att det har hänt. Jag fick väldigt få jakande svar — faktum är att alla biskoparna tillsammans bara kunde komma på två tillfällen. Så risken är mycket liten, och en sådan inbjudan kan resultera i att ett förlorat får blir återvunnet.

För ett antal år sedan besökte jag en stav vars president var en ovanligt effektiv och kapabel man. Varenda detalj under stavskonferensen hade schemalagts. Han hade gjort som vanligt och tilldelat personer från den utvalda gruppen bestående av stavspresidentskapet, högrådet, biskoparna och stavspatriarken uppgiften att uppsända en bön. Dessa bröder hade inte informerats om detta, så istället för att ge uppdraget till dem som förtjänade äran, gav vi det till dem som så desperat behövde erfarenheten.

Presidenten hade en detaljerad dagordning för de allmänna sessionerna och han nämnde att det fanns 20 minuter under en session som inte hade schemalagts. Jag föreslog att vi skulle kunna kalla någon att tala som annars inte hade möjlighet och som behövde den stärkande erfarenheten. Han kontrade med förslaget att han skulle be några kapabla, framstående ledare att förbereda sig för att eventuellt hålla tal. ”Många ickemedlemmar kommer att närvara”, sade han. ”Vi är vana att ha ett organiserat och mycket finputsat konferensframträdande. Vi har många mycket kapabla personer i staven. De kommer att ge ett utmärkt intryck.”

Vid ytterligare två tillfällen under vårt möte nämnde han schemat och insisterade på att kalla stavens ”bästa aktörer”. ”Ska vi inte spara den här stunden för dem som bäst behöver den?” frågade jag. Han svarade besviket: ”Ja, det är ju du som är generalauktoritet.”

Tidigt på söndagsmorgonen påminde han mig att vi fortfarande skulle hinna kalla någon som kunde ge det bästa intrycket.

Morgonens session inleddes av presidenten som höll ett välskrivet och rörande tal. Efter honom kallade vi hans andre rådgivare. Han blev märkbart nervös … (Vi hade tidigare antytt att båda rådgivarna troligtvis skulle tala under eftermiddagens session. Vi skulle äta lunch hemma hos honom. Han hade vetat att det skulle finnas tid för honom att gå igenom sina anteckningar så han hade lämnat dem hemma.)

I brist på anteckningar valde han att bära sitt vittnesbörd och gav en inspirerande redogörelse för en förrättning han hade utfört under veckan. En broder som läkarna hade gett upp hoppet om hade kallats tillbaka från dödsskuggans dal genom prästadömets kraft. Jag vet inte vad som stod i hans anteckningar, men det var svårt att tro att det kunde ha varit mer inspirerande än hans vittnesbörd.

En äldre kvinna satt i första raden och höll en tärd man i handen. Med sina enkla kläder såg hon inte riktigt ut att passa in i den finklädda församlingen. Det kändes som om hon borde tala på konferensen, och när hon fick möjligheten redogjorde hon för sin mission. Femtiotvå år tidigare hade hon återvänt från missionsfältet och sedan dess hade hon aldrig ombetts att tala i kyrkan. Det var ett rörande och gripande vittnesbörd hon bar.

Andra kallades att tala, och när vi närmade oss slutet av mötet föreslog presidenten att jag skulle ta återstoden av tiden. ”Har du fått någon inspiration?” frågade jag. Han sade att hans tankar hela tiden återvände till borgmästaren. (De röstberättigade i den stora staden hade valt en medlem av kyrkan till borgmästare, och han var närvarande.) När jag sade att borgmästaren kunde få tala, viskade han att mannen inte var aktiv i kyrkan. När jag föreslog att han skulle kalla honom ändå, motsatte han sig det och sade rent ut att han inte var värdig att tala på mötet. Men jag insisterade och han kallade mannen till talarstolen.

Borgmästarens far hade varit en av kyrkans pionjärer i området. Han hade tjänat som biskop i en av församlingarna och hade efterträtts av en av sina söner — jag vill minnas att det var borgmästarens tvillingbror. Borgmästaren var det förlorade fåret. Han gick fram till talarstolen och till min förvåning talade han på ett bittert och fientligt sätt. Hans tal började ungefär så här: ”Jag vet inte varför ni kallade mig. Jag vet inte varför jag är i kyrkan idag. Jag hör inte hemma i kyrkan. Jag har aldrig passat in. Jag håller inte med om kyrkans sätt att göra saker och ting.”

Jag kan erkänna att jag började bli orolig, men sedan tystnade han och tittade ner på talarstolen. Från den stunden och till dess hans tal var slut, såg han inte upp. Efter en kort stunds tvekan, fortsatte han: ”Jag antar att jag lika gärna kan berätta det. Jag slutade röka för sex veckor sedan.” Sedan skakade han sin knutna näve över huvudet mot församlingen och sade: ”Om någon av er tror att det är lätt, har ni aldrig gått igenom det helvete som jag har genomlidit de senaste veckorna.”

Sedan var det som om han smälte. ”Jag vet att evangeliet är sant”, sade han. ”Det har jag alltid vetat. Det fick jag lära mig av min mor som pojke.

”Jag vet att det inte är något fel på kyrkan”, erkände han. ”Det är jag som har misstagit mig, och jag har alltid varit medveten om det också.”

Sedan talade han kanske för alla förlorade får när han vädjade: ”Jag vet att det är jag som har gjort fel, och jag vill komma tillbaka. Jag har försökt komma tillbaka, men ni låter mig inte göra det!”

Självklart skulle vi låta honom komma tillbaka, men på något sätt hade vi inte låtit honom veta det. Efter mötet strömmade församlingen till hans sida och sade: ”Välkommen hem!”

På väg till flygplatsen efter konferensen sade stavspresidenten: ”Jag har lärt mig en läxa idag.”

I hopp om att bekräfta det sade jag: ”Om vi hade gjort som du ville, hade du väl kallat den här mannens far, eller kanske hans bror, biskopen?”

Han nickade och sade: ”Om vem som helst av dem hade fått fem minuter på sig, hade han presenterat en 15 eller 20 minuter lång predikan som hade uppskattats av samtliga närvarande. Men då hade inget förlorat får återvunnits.”

Alla vi som är ledare i församlingar och stavar måste öppna dörren för de förlorade fåren; stiga åt sidan och släppa in dem. Vi måste lära oss att inte blockera ingången. Det är en trång passage. Ibland försöker vi på ett klumpigt sätt att dra dem genom den dörr som vi själva blockerar. Endast när vi har den ande som hjälper oss att lyfta dem, leda dem framför oss, se dem upphöjda över oss själva, har vi den ande som kan frambringa ett vittnesbörd.

Jag undrar om det var det som Herren menade när han sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka” (Matt 9:12).

Jag vill inte att vi sänker våra normer. Tvärtom. Förlorade får anpassar sig fortare till höga normer än till låga. Det finns ett terapeutiskt värde i andlig disciplin.

Disciplin är en form av kärlek, ett sätt att uttrycka den. Den är nödvändig och mäktig i människors liv.

När ett litet barn leker nära vägen, styr vi försiktigt omkring honom. Inte många av oss stannar och leder honom i säkerhet och, om det är nödvändigt, disciplinerar honom. Om det inte är vårt eget barn eller barnbarn, vill säga. Om vi älskar barnet tillräckligt mycket gör vi det. Att undanhålla disciplin när det skulle bidra till andlig tillväxt är ett bevis på bristande kärlek och omtanke.

Andlig disciplin, omgiven av kärlek och bekräftad med vittnesbörd, hjälper till att återlösa själar.

Illustrationer Bjorn Thorkelson