Jag vill inte lära känna er!

Med en uppriktig bön i mitt hjärta och min 14-åriga kamrat vid min sida knackade jag på Andys dörr. Det här var första gången vi besökte honom som hans nya hemlärare. Vi hade nyligen tackat ja till ansvaret att besöka honom, trots att hade rykte om sig att vara svår att ha att göra med. Dörren öppnades och där stod han, klädd i en japansk kimono.

”Ja?”

”Hej, jag heter Irvin och det här är min kamrat. Vi är dina hemlärare och skulle vilja besöka dig.”

Hans fru satt vid ett bord bakom honom, klädd på samma sätt. De åt en japansk middag.

”Jag tror att ni kan se att vi äter middag och inte har tid för er”, sade han.

”Vi kanske kan komma tillbaka en annan gång?” frågade jag.

”Varför?”

”Så att vi får lära känna dig”, svarade jag.

”Varför vill ni lära känna mig?” frågade han. ”Jag vill inte lära känna er!”

Jag antar att vi kunde ha slutat besöka dem i och med det, men det gjorde vi inte. När vi kom tillbaka följande månad släppte Andy faktiskt in oss. Vi satt vända mot en vägg där tomma ölflaskor satt arrangerade i form av antika bilar. Vårt möte med Andy var kort, men vi fick reda på att han var en pensionerad överste i flygvapnet. Även våra efterföljande besök var korta och gav inget större resultat.

En kväll när jag var på väg hem från ett möte i kyrkan hörde jag en röst inom mig som sade åt mig att besöka Andy. ”Nej tack”, tänkte jag. ”Inte ikväll.”

När jag stannade vid ett rödljus kände jag återigen maningen att besöka Andy. Jag tänkte: ”Snälla, jag är inte på humör för Andy ikväll.”

Men när jag nästan hade kommit hem kände jag samma maning för tredje gången, och jag visste vad jag behövde göra.

Jag körde hem till honom och parkerade och bad om vägledning. Sedan gick jag fram till dörren och knackade på. När Andy släppte in mig såg jag ett exemplar av Mormons bok och en bok om släktforskning på bordet. Jag kände en annorlunda ande i hans hem och någonting hos Andy var också annorlunda. Han talade milt om sin kärlek till sin mor och syster som hade sammanställt släktforskningen.

För första gången talade han öppenhjärtigt med mig. Han berättade om smärtan han hade i ryggen och tillade att han skulle besöka March Air Force Base-sjukhuset i närliggande Riverside i Kalifornien följande dag. Jag frågade honom om han ville ha en prästadömsvälsignelse. Utan att tveka svarade han tyst: ”Det vill jag”. Jag ringde vår äldstekvorumpresident som kom och hjälpte till att administrera välsignelsen.

Nästa dag talade läkarna om för Andy att han hade obotlig lungcancer. Efter att ha tagit emot nyheten åkte han för att träffa biskopen. Några månader senare var han sängbunden.

En kväll när jag kom för att besöka honom tog hans hustru mig till hans rum där han låg mycket svag och sjuk. Jag knäböjde vid hans säng och höll honom i famnen. Jag viskade: ”Jag älskar dig, Andy”. Med all sin kraft lade han armen på min axel och med stor ansträngning sade han att han älskade mig också. Två dagar senare dog han.

Hans fru inbjöd mig till begravningen. Förutom fyra familjemedlemmar var jag den enda närvarande.

Jag är så tacksam för att jag lyssnade till Andens maningar att besöka Andy.