2011
Hjälp barnen att känna sig trygga
Februari 2011


Vårt hem, vår familj

Hjälp barnen att känna sig trygga

Genom att förstå hur barnen reagerar på traumatiska situationer kan föräldrar hjälpa sina barn att klara av svåra tider.

Vi lever alla i en tid då svåra problem som skilsmässor, sjukdomar, dödsfall, olyckor, naturkatastrofer, krig och arbetslöshet hotar tryggheten i hemmet. Det finns dock många saker som föräldrar kan göra för att hjälpa barnen att känna stabilitet, säkerhet och trygghet trots dessa hot.

Hur barn reagerar

För att kunna hjälpa barnen att hantera traumatiska situationer måste vi först förstå hur de reagerar på dem. Dessa reaktioner påverkas av familjens stabilitet och av barnets ålder och känslomässiga mognad.

Från födelsen till sex års ålder

Ett spädbarn kan uttrycka sitt obehag inför en svår händelse genom att bli kinkigt, gråta och vilja bli buren. Oftast är allt som ett spädbarn behöver att en förälder håller eller matar det. Små barn är mer mogna än spädbarn. Men ett avbrott i barnets normala rutiner kan få en sexåring att känna sig maktlös. Han eller hon kan till exempel känna stor oro över att skiljas från sina föräldrar under en naturkatastrof eller under månaderna efter en skilsmässa. Föräldrar kan hjälpa små barn i sådana situationer genom att upprätthålla så många av barnets rutiner som möjligt. De kan fortsätta att ha familjebön, familjemåltider och andra rutiner som de hade innan den stora förändringen inträffade. Denna kontinuitet hjälper barn att känna tröst, förtroende och stabilitet.

Från sju till tio års ålder

Äldre barn kan förstå när någonting eller någon försvinner för gott, oavsett om det handlar om att flytta eller att hantera en förälders död. Därför kan de bli helt uppslukade av den svåra händelsen. Deras uppfattning om livet har skakats om. De kanske pratar om den traumatiska händelsen om och om igen medan de försöker att förstå hur de ska hantera problemet. De kan behöva hjälp med att reda ut eller uttrycka sina känslor inför händelsen. Kom ihåg att de inte kan resonera på samma sätt som en vuxen. Det är till exempel inte ovanligt att barn känner skuld för föräldrarnas skilsmässa. Föräldrar kan hjälpa till genom att ta reda på vad barnen tänker och känner och sedan rätta till de missuppfattningar som deras barn kan ha.

Från elva till arton års ålder

Barn mellan 11 och 18 år kan bekymra sig för både lokala, nationella och internationella händelser. Äldre tonåringar börjar inse att de snart ska lämna hemmet och möta den turbulenta världen på egen hand. De kan känna sig överväldigade av intensiva känslor och inte veta hur de ska tala om dem.

Föräldrar kan hjälpa sina tonåringar genom att göra saker tillsammans med dem som de tycker om, som att laga middag, spela sällskapsspel eller idrotta. Föräldrar kan också berätta om svåra upplevelser som de själva hade när de var tonåringar. När föräldrar delar med sig av sina tankar och känslor kommer barnen att lättare kunna uttrycka det som de tänker eller känner. Det är så man skapar emotionell närhet. Även om tonåringar kanske inte tycks vara intresserade så lyssnar de.

Vad föräldrar kan göra

Föräldrar måste först inse att deras barn är bekymrade.1 Barnen kanske uppvisar ovanliga beteendeproblem som långa perioder av nedstämdhet eller irritabilitet, ökad eller minskad aptit, störda sömnmönster, koncentrationssvårigheter eller förändrade studieresultat. Äldre barn kanske börjar ägna sig åt riskabelt beteende som att uppföra sig vårdslöst, använda droger, bli sexuellt aktiva, eller dra sig undan från familj, vänner och sociala situationer.

Du kan hjälpa till genom att veta hur du bäst fostrar vart och ett av barnen. Du kan till exempel, särskilt när barnen är små, lära dem ord som hjälper dem beskriva sina känslor. Några sådana ord är ledsen, arg, frustrerad, rädd, orolig och spänd.

Om din tonåring börjar uppföra sig vårdslöst efter en traumatisk situation, var lyhörd för hans eller hennes ord och känslor. Precis som med yngre barn kan du hjälpa din tonåring att sätta rätt namn på sina känslor. Och visa förståelse då du vet att det kan ha varit den traumatiska händelsen som utlöste det vårdslösa beteendet.

När du börjar prata om detta med dina barn, försök då undvika att moralisera och uttrycka ilska, kritik eller sarkasm. Ta reda på vad det är som tynger ditt barn och visa empati. Du kan börja genom att säga ”Jag vet att du är ledsen för att din vän dog. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det måste vara. Jag är orolig för att du har börjat dricka alkohol som en reaktion på din smärta.” Att börja ett samtal på ett strängt sätt leder sällan till något bra resultat.

Lyssna med empati

Ibland kanske det är frestande att undvika att prata med ett upprört barn. Men ofta klarar ett barn inte av att hantera sina svåra känslor på egen hand. Om du lyssnar med empati medan dina barn berättar om sina bekymmer känner de sig älskade och tröstade.

En framgångsrik metod för att lyssna med empati är att upprepa vad barnet känner för att vara säker på att du förstår. Du kanske behöver hjälpa dem att sätta ord på vad det är de känner. Du kan säga: ”Du verkar ledsen och spänd när jag pratar om din vän vars föräldrar har skilt sig.” Vänta på svaret och låt sedan barnet fortsätta samtalet. Barn brukar prata när de känner att de har kontroll över samtalet.

Hjälp barnen bearbeta sina känslor

Ett barn kan känna mer kontroll om man hjälper barnet bearbeta obehagliga känslor. Ofta när du lyssnar med empati kommer du och ditt barn att kunna identifiera orsaken till känslorna. Du kan till exempel fråga: ”Varför tror du att du känner så här?” Vänta på en reaktion och lyssna noga på svaret. Det kanske inte kommer meddetsamma.

Ibland kan man behöva hitta tänkbara lösningar tillsammans. Du kan fråga hur lösningen som ditt barn föreslår skulle påverka övriga inblandade. Visar den föreslagna lösningen respekt mot din familj och dina vänner? Är den realistisk? Hur får den barnet att känna sig? Han eller hon kanske inte kommer på en lösning meddetsamma. Försäkra ditt barn om att du älskar honom eller henne och att det är okej om han eller hon inte har en lösning nu.

Svara med tro

När du upptäcker ovanliga beteendemönster hos dina barn och sedan hjälper dem att uttrycka och förstå sina tankar och känslor i en kärleksfull miljö, kommer dina barn att känna trygghet och tillförsikt.

Det viktigaste du kan göra för att förstärka den här känslan av trygghet och tillförsikt i hemmet är att bygga på Jesu Kristi evangeliums principer. Du kan söka inspiration för hur du kan hjälpa dina barn genom att fasta, be, söka i skrifterna och besöka templet. Du kan tala med dina prästadömsledare. Du kan också överväga att söka professionell hjälp, beroende på hur allvarliga problemen är.

När du handlar i tro på din himmelske Fader och hans Son blir du välsignad med tröst och stöd. Barnen känner att de får tröst och stabilitet i större mått när ni tillsammans lever efter profeternas ord och fortsätter med de vanor som för frid in i hemmet, såsom familjebön och personlig bön, skriftstudier och tempeltjänst.

Slutnot

  1. Se John Gottman och Joan DeClaire, The Heart of Parenting: Raising an Emotionally Intelligent Child (1997).

Foto Robert Casey om inget annat anges

Foto Adam C. Olson