Evangeliet är till för alla

Min syster och jag kom till kyrkan tillsammans med vår vän. Där inne, i mitten av en stor kulturhall, stod en liten grupp människor: två kvinnliga missionärer och kanske sex andra. De lekte en enkel lek och åt popcorn och drack juice. Alla skrattade och hade roligt.

”Vad är det här för människor”, undrade jag, ”och varför är de så glada?” Jag visste att det i alla fall inte kunde bero på leken de lekte eller den fysiska miljön eller godsakerna de åt. De var alla så enkla. Glädjen verkade komma inifrån.

Jag hade ofta undrat varifrån sann lycka kom och vad jag kunde göra för att finna den. Jag trodde att den kanske kom från spännande aktiviteter eller exotiska resor eller nöjen som världen hade att erbjuda. Sedan gick jag till det där kapellet, där människorna var så glada, utan några av de sakerna. Det gjorde stort intryck på mig.

Efter aktiviteten stod missionärerna vid utgången och skakade hand med alla. När min syster och jag kom till dörren frågade de henne om hon skulle vara intresserad av att få veta mer om kyrkan Hon sade: ”Nej tack.” Men jag var fortfarande nyfiken. Jag kände en önskan att tro (se Alma 32:27), så när de erbjöd mig att få lära mig mer om evangeliet sade jag ja.

Mina föräldrar var inte intresserade av missionärslektionerna och ville inte att de skulle hållas i vårt hem, så jag ordnade så att jag kunde få undervisningarna i kapellet. Under månaden som följde lärde jag mig om Jesu Kristi återupprättade evangelium — om vad det var som gjorde de där människorna i kulturhallen så glada. Jag lärde mig att lycka kommer av att göra det som Herren vill att vi ska göra, att den kommer inifrån, och att jag kunde vara lycklig oavsett vad som hände runtomkring mig. Den läran var ”välbehaglig för mig” (Alma 32:28). Jag ville ha den i mitt liv.

En månad efter den där första aktiviteten beslöt jag mig för att bli medlem i kyrkan. Under åren som följde blev båda mina föräldrar också medlemmar.

Jag upplevde många svårigheter efter mitt dop. Förändringarna som jag behövde göra var stora. Dessutom kände jag ibland att jag inte hade några vänner i kyrkan, och det var lockande att gå tillbaka till mina gamla vänner. Men min önskan att känna glädje — och min insikt om att vi kan vara lyckliga oavsett yttre omständigheter — hjälpte mig att alltid komma tillbaka till kyrkan. Jag visste att jag inte kunde ”lägga [min] tro åt sidan” (Alma 32:36). Med tiden fick jag vänner i kyrkan som hjälpte mig under övergångstiden. Och när jag fortsatte att leva efter evangeliet växte mitt vittnesbörd och min glädje (se Alma 32:37).

Min erfarenhet av omvändelse — min egen och andras — har lärt mig att Anden kan beröra vem som helst, var som helst, och att det inte finns någon mall för en potentiell medlem i kyrkan. Vi behöver alla Jesu Kristi evangelium. Vi försöker alla att bli mer lika honom.

Den insikten hjälpte mig som missionär i São Paulo i Brasilien, som missionspresident i Belem i Brasilien och som medlem i kyrkan. Det har hjälpt mig då min fru och jag har förberett våra barn för att tjäna som missionärer. Två av våra barn har redan tjänat som heltidsmissionärer, och innan de åkte påminde jag dem om att inte döma människor efter deras utseende eller sätt att leva. ”Ge inte upp hoppet om någon bara för att han eller hon verkar vara annorlunda”, sade jag till dem. ”Försök att se insidan. Det kanske finns en till Carlos där ute.”

Jag är tacksam för att jag vet att vi alla är Guds barn och att alla — inte bara några få —kan få uppleva den lycka som kommer genom att man lever efter Jesu Kristi evangelium.